Utgiven | 1981 |
---|---|
ISBN | 9185590223 |
Sidor | 187 |
Först utgiven | 1932 |
Illustratör | Tapio Tapiovaara |
Var det ett inbördeskrig eller frihetskrig i Finland 1918? Meningarna går isär och kommer i slutändan an på ens politiska och möjligtvis historievetenskapliga tycke och smak. Hur som helst kom den vita sidan ut som segrare och otaliga rödgardister hade avrättats eller svultit ihjäl i fångenskap. Även tusentals bland de ”vita” hade fått sätta livet till. Gustaf Mannerheim var vinnarnas hjälte. Samme Mannerheim som sedermera kom att spela en avgörande roll i hur situationen till slut artade sig för Finland i krigen mot Sovjetunionen under andra världskriget. Något som dagens arbetsgivare hade kunnat läsa på hans CV vore: överbefälhavare, marskalk – marsken! – och herra presidentti. Antagligen också: flexibel, lojal, arbetar bra både i grupp och individuellt, håller gärna många bollar i luften och har ingenting emot att arbeta på luncher och hemifrån. Fredagsträning med jobbet är en bonus och absolut ingenting motbjudande. Förmågan att förvandla 2 · 2 till 5 är naturligtvis ingenting man spottar på. Som Fjodor Dostojevskijs källarhålsmänniska menade: ”…att två gånger två är fyra är likväl en ovanligt odräglig sak. Att två gånger två är fyra, detta är enligt min mening rena rama oförskämdheten.”
Wikipedia vet att berätta följande om Elmer Diktonius som skrivit föreliggande bok
…men hela författarskapet präglas av viljan att bryta med den borgerliga estetiken, att skaka om och omskapa det litterära språket, bland annat genom att bejaka talspråkets lyriska kvaliteter och ämnesmässigt ohämmat röra sig mellan högt och lågt.
En vänsterbliven och åtminstone en smula litteraturintresserad som en själv blir ju nästan lite sprallig. Att karln också tonsatt – även här enligt den lättillgängliga kunskapsbrunnen Wikipedia – några av Vilhelm Ekelund och Gustav Frödings dikter är ju en fröjd, en fröjd!
Diktonius skrev sällan prosa utan höll sig, som redan namnet avslöjar, till diktningen men också essäskrivande och litteraturkritik. Liksom Ekelund har han en diger aforismsamling att ligga uppå och spinna – även om jag har svårt att föreställa mig att varken Ekelund eller Diktonius hemföll åt spinnerier, men jag kan inte motstå kattreferensen.
Baksidan skäms inte för sig; nej, verkligen inte, den drar sig inte för att avslöja handlingen i stora drag. Diktonius använde sig i Janne Kubik inte av några mesiga och fega övergångar som andra och lägre rangens förfuskare ofta tar till. Pang på rödbetan, från revolution till barndom till kajlastare till olaglig distribution av allsköns alkoholhaltiga drycker. Slutligen – strejkbrytare! Inte alls en dålig livsbana och förflyttningen från vänster till höger i hans politiska hållning är minst sagt radikal. Jag har förstått att titeln på boken för vissa kan vara övermåttan irriterande. Rykten vet att förtälja att en hel självmordssekt bildats i dess oära.
Så vem var då denne Janne Kubik? Det är inte helt enkelt att säga eftersom det finns en del luckor i hans liv vi inte får ta del av. Det är ingen biografi i traditionell mening. Diktonius var något av en tidig modernist och bjuder på ett för tiden ovanligt handgrepp: någon sorts metakommentarer om herr Kubik och verket som sådant. En gissning är att Kubik är en hybrid mellan Diktonius och en fiktiv gestalt. Som vilken människa som helst genomgår han tack vare livets frikostighet med rosentaggar- och doft en förändring. Författaren frågar sig om man kan heta Kubik? Naturligtvis inte ”anständiga människor emellan; men det kan gå för ett öknamn.” Ändock är det vad han går under. Varför? Jo, eftersom man
står på piren som bokförarhjälp, antecknar i sitt vaxdukshäfte: så och så många kubikfot props, jäkligt många, flere sidor upp och ner, hela dagen, flere dagar i en följd- och när någon på kvällskvisten sedan frågar hur många, svarar man virrig i skallen blott: kubik. Och får heta så för hela sin återstående livstid.
Vår första bekantskap med Janne Kubik gör vi när han står vakt i omänsklig kyla och bland kilometerhöga snödrivor. Han spanar efter de vita. Jag föreställer mig att han mest ser ut som en grottmänniska med sin fårskinnspäls som är avig, ”den smutsiga fällen utåt” och med ”filtskor på fötterna, ullvantar på händerna, långskaftade, dragna halvvägs över pälsärmarna.” Inte det ståtligaste, men en utmärkt ekipering för en soldat som fattat posto i snön i väntan på ––
Inget gevär syns till, det har han under pälsen, med armbågen tryckt mot kroppen; annars fryser loppet fast, isas mekanismen, och inte håller man annars heller en dylik köldstör i näven, inte ens med vantarna på, fy fan!
Det där med köldstör känner jag igen. En AK-5 under min tjänstgöringstid uppe i Boden (där solen aldrig ler och dit jag aldrig mera vill) gick lös på mina händer och gav mig permanenta frostskador. Nu kan jag inte hålla i en skål med fil utan att jag tappar känseln i labbarna, men vad gör man inte för kungen fostervattenlandet.
Andra kapitlet rör sig i barndomsdomänerna. Han följer med en dräng och hamnar i en liten byggnad som utgör det första depåstoppet. Som ni vet kan man inte färdas särskilt lång utan att styrka sig med ”fläsk och bröd och strömming och kall potatis”. Fläsket ligger på bordet och som sig bör står invid delar av den döda grisen en ”blankny plåtkutting: två liter brännvin till allmänt bruk”. Lantbruks- och fattigdomsromantikern i mig blir alldeles nipprig när vi konstaterar att ”smutsiga tummar breder tjockt med smör på brödhalvorna”. Snart får emellertid coronavirusrädslan fria tyglar. Tänk smutsen, tänk utbytet av det kroppar sprider omkring sig till föga fröjd för medmänniskorna.
Sen går det undan. Från den ena livsepoken till den andra. Är det kul i kubik? Njae, men språket glimrar av leklusta och meningarna är inte sällan svindlande. Innehållet är stundom inte särskilt intressant, men formuleringarna och ordsmideriet får mig att tänka på en bernt erikson. Du kommer även lära dig ett par ålderdomliga fraser som man kan imponera med vid vilken bardisk som helst. Till detta har vissa konstateranden något västerbottniskt över sig. Bara en sådan ask. Allt som allt en onekligen habil bok, men ingenting ni borde kasta er över. Å andra sidan är sidorna lätträknade och boken interfolierad med förträffliga linoleumsnitt som bara dessa ökar läsvärdet.
Publicerad: 2020-05-02 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-01 23:08
Inga kommentarer ännu
Kommentera