Åtta noveller ger oss en finstämd inblick i olika människors liv – allt ifrån inflyttade Stockholmare, några ofrivilliga rockstjärnors turnéliv genom Sverige och Tyskland samt mamman som förlorat sitt barn. Hon som helt sonika bestämmer sig för att bara fortsätta att gå under sin spontana promenad.
Det är bitvis en brokig skara personligheter som presenteras. Berättartekniken och historierna är realistiska och fantasifulla i samma andetag, en fantastisk kombination.
Vi får i första novellen följa en person som jobbar som bekräftare, en typ av samtalsterapeut. Tillsammans med en klient bekräftar hon under samtal att personen existerar, gör ett bra jobb och duger som de är. Behovet av bekräftelse varierar och klienterna är olika. Bekräftaren, som heter Charlie, behöver även blir bekräftad själv. Mycket och ofta. Alla kontakter hon söker och de minnen som kommer till henne innehåller alla jakten på bekräftelse.
Det är intressanta iakttagelser – vad händer med oss när vi får komplimanger? Att de till slut staplas på hög och nästan börjar ta plats utanför kroppen är en observation. Vem är man utan komplimanger?
Norlins språk är fint och lågmält med en tydlig skärpa och träffsäkerhet. Hon har hittat en nostalgisk klang i sina noveller som får mig att känna att berättelsen utspelar sig en bit tillbaka i tiden. Jag uppskattar även den svarta humorn som gör oss sällskap genom berättelserna.
De lokala anekdoterna som plockas upp och som så väl känns igen när uppväxten har skett på en mindre ort där alla anses känna alla. Eller sanningen är nog snarare att man vet vem alla är, men känner varandra väl gör man faktiskt inte.
Skrönor blir till sanningar och smeknamn efter händelser flera år bort sitter ibland kvar till livets slut för personen. Berättelsen kan dessutom leva kvar i bygden någon generation till som lustiga eller tragiska historier.
Min absoluta favoritnovell är den sista i boken. Kvinnan som går och går efter att hon har förlorat sitt barn. Det känns galet men ändå fullt logiskt och rimligt.
Det finns inget jag kan göra
Det finns inget jag kan göra
Finns det något jag kan göra?
Nej inget, nej inget min vän
Stjärnorna lyser där ovan än.
Kvinnan nynnar på versen ovan och fortsätter gå. I Norlins novell funderas det på om man kan man gå ifrån sin sorg? Kanske det …
Publicerad: 2020-05-03 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-02 22:15
Inga kommentarer ännu
Kommentera