Jag lever i ett lugnt land på tillbakagång, där den sociala rörligheten är begränsad. Jag är född i en borgerlig familj i sextonde arrondissementet och har blivit en borgerlig bohem i det tionde. Limonov däremot har varit ligist i Ukraina, idol i den sovjetiska undergroundrörelsen, först hemlös, sedan betjänt åt en miljardär på Manhattan, […][...]

Mats Wahl är en väletablerad författare med sina 48 böcker, fem teaterpjäser och lika många tv-serier. För mig är han mest känd som författaren till Vinterviken, som står i min bokhylla och samlar damm. Jag har bara läst det första kapitlet. Varför? Ren och skär lättja, eftersom jag redan hade sett filmen. Det var således […][...]

Jag var en av dem som med stor behållning läste Håkan Axlander Sundquists och Jerker Erikssons kriminaltrilogi Victoria Bergmans svaghet (Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar). Nu har duon under en förkortning av sina namn (Erik Axl Sund) påbörjat en ny trilogi som fått namnet Melankoli. Den första delen, Svart melankoli, heter Glaskroppar. Som namnet antyder […][...]

Femtonåriga Nola försvinner 1975 i en stad som på ytan påminner om en scen ur Edvard Hoppers motivvärld; den tysta småstaden som vid en hastig anblick verkar så lugn och harmlös. Stressfri. Målad i dagsljus eller åtminstone varmt gatuljus. Hoten verkar långt borta. De idylliska scenerna, som genom årtionden kitschats sönder av miljoner billigt tryckta […][...]

Efter att ha sträckläst den här boken vill jag bara lägga den ifrån mig. Jag vill inte recensera den. Jag är chockad över att en person – en polischef – som Göran Lindberg a.k.a. Kapten Klänning kunnat härja fritt i vårt samhälle och utnyttja unga kvinnor på ett så brutalt vis. Jag önskar att jag […][...]

Livet är inte så lätt för huvudpersonerna i Willy Vlautins roman De fria. Värst är det kanske för Leroy som ligger i koma efter ett misslyckat självmordsförsök han utfört i ett ögonblick av klarsyn. Han har levt som i dimma de senaste sju åren, ända sedan han blev allvarligt sårad under tjänstgöring i Irak. Hans […][...]

Vad händer med ett barn som växer upp med känslomässigt dysfunktionella, föräldrar? Vad gör det med en människa att under hela sin uppväxt ständigt mötas av tystnad, ointresse, kyla? Att genomgående känna skam över sin existens? Detta stora svåra tar sig Åsa Grennvall i kast med i sin senaste serieroman, Deras ryggar luktade så gott. […][...]

Jag tänker på Magritte. Hans tavlor visade en värld jag kan känna igen mig i. Mannen i hatt och rock som står rak och stel som en lyktstolpe i nattens blå månsken och ser ut över ett fält, mot hus med släckta fönster, hus där alla sover. Med det kan jag identifiera mig. Felix är […][...]

Lydia Liljerot är kvinnan som aldrig fått en orgasm. Hon har testat det mesta i porrväg, till och med träffat en specialist på Karolinska för utredning, men icke. Jag och Anders hade varit ihop i flera år och han visste såklart att jag aldrig fått orgasm, men det var inget han hängt upp sig på. […][...]

– Ser det bra ut? Milou rättar till mustaschen som hamnat snett. Trycker åt den ordentligt mot överläppen och gnuggar läpparna som om den skulle fastna bättre då. – DU ser bra ut. Du är skitsnygg. Milou är skitsnygg. Vi står utanför min brors nya radhus i ett kvarter som är för fint för oss. […][...]