Jag ska erkänna att jag är lite nervös när jag börjar läsa den här romanen. Jag oroar mig för att Annika Lantzs sylvassa och supersnabba ordflöde, det som är så kännetecknande för henne, ska tappa kraft i skrift. Att det ska märkas en skillnad i tempo, och kanske även i skärpa, när orden formuleras (och […][...]