Det börjar nästan som en saga: ”Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet.” Okej, en saga med besvärande övertydlig fallossymbolik, kanske.

Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger.

Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i särklass mest kända roman, En hondjävuls liv och lustar, redan på första sidan. Det handlar om kärlek och lögner och makt. Om sagor, och om hur jävla hopplösa de är att leva upp till.

För det är ju inte Mary Fisher som är huvudperson i romanen – och det vete tusan om det egentligen är berättaren, Ruth, heller. Jo, det är det förstås. Men vem är egentligen Ruth?

Ruth är, som Helen Zahavis Bella, ”ingen särskild”. Hon är inte mycket mer än det förtvivlade försöket att leva upp till sagan. Först om den skötsamma hemmafrun och sedan, när det gått i kras, om hämnden på Mary Fisher. Ruth är besattheten av Mary Fisher; hämnden är allt förtärande.

Om denna resa från förnöjsamhet till furie handlar En hondjävuls liv och lustar. Ruth beskrivs i romanens början som klumpig och ful och helt enkelt tacksam för att få sköta sitt hem, sin man Bobbo, deras två ganska osympatiska barn och de ännu mer osympatiska husdjuren. Så kliver författaren Mary Fisher, revisormaken Bobbos glamourösa nya klient, in i familjens liv. Bobbo meddelar Ruth att han är förälskad i Mary Fisher, att han faktiskt har en affär med Mary Fisher och till slut – när Ruth inte lyckas ta sig samman, sköta släktmiddagarna på ett snyggt sätt och unna maken denna välförtjänta lycka – att han lämnar henne för Mary Fisher.

Det blir början på en förvandling för Ruth, på en resa för att på en gång krossa Mary Fisher och att bli Mary Fisher. Förvandlingen är utsträckt, tålmodig och fullständigt grotesk. Visst skrattar jag en hel del – torra, torra små skratt över Weldons brutala klarsynthet och befängda fantasi – men jag får lika delar ont i magen. Ruth är långt ifrån någon feministisk förebild; det här är ingen Girl power-berättelse med lyckligt slut. Det är en obehaglig, roande och djupt oroande historia som man får vrida och vända på långt efter att man slagit igen boken.

Som någon ”renlärig feministbibel” står sig romanen knappast, skriver Unni Drougge i förordet till den här snygga nyutgåvan. Det är heller inte poängen (och det är faktiskt svårt att tänka sig att den någonsin betraktats så). Det är en hämndfantasi, och som sådan uppenbarligen oändligt lockande, en kultförklarad succéroman, men också en uppgörelse med just den romantiska kärleken som idé, som det Drougge beskriver som kvinnornas ”opium för folket” – det dravel Mary Fisher och andra författare som hon prånglar ut från sina fyrtorn.