Gästrecension

: Mannen av börd och kvinnan av folket
Mannen av börd och kvinnan av folket Marie Sophie Schwartz
2005
eBoklagret Omnibus
9/10

”O, öde, öde, om du gör dig till Elins hämnare, då är min strävan överflödig” – om en bortglömd bok ur en odödlig genre

Utgiven 2005
ISBN 9173017078
Sidor 583
Först utgiven 1858

Om författaren

Marie Sophie Schwartz (1819-1894)var en av 1800-talets riktig bästsäljare. Hennes många böcker översattes rikligt. Till produktionen hör exempelvis ”En fåfäng mans hustru” (1857), ”Mannen af börd och qvinnan af folket” (1858) och ”Alma eller De moderna äktenskapen” (1860).

Gästinformation

Moa Holmqvist är med och driver Rosenlarv förlag. Dessutom är hon evighetsstuderande litteraturvetare och tidningsbud in spe. Bor med flickvän och en hög katter utanför Stockholm.

Sök efter boken

Kära läsare. Jag utgår ifrån att du är medveten om att det finns en massa böcker i världen som du aldrig har varken läst eller hört talas om. Det sägs att den siste personen som hade läst alla böcker som fanns var Gottfried Wilhelm Leibniz. Han dog 1716. Sedan fanns det så många böcker att inte ens ett universalsnille som Leibniz hann med att läsa alla under en livstid.

Det är på sätt och vis en uppmuntrande tanke. Aldrig skall bokberget sina. Men ändå. Ibland blir man lite beklämd. Det finns en massa författare och böcker därute i historiens mörker som ingen pratar om. Och tyvärr är det inte alltid de bästa, mest intressanta eller läsvärda författarna som får äran att leva vidare.

Ett säkert sätt att se till att ingen läser en viss bok är att säga att den hör till populärlitteraturen. Marie Sophie Schwartz (1819–1894), till exempel, har du med rätt stor sannolikhet inte läst. Hon sålde ruskigt många böcker världen över, och nuförtiden säger alla att hon skrev skräp. Mannen av börd och kvinnan av folket hörde till hennes bäst säljande bästsäljare. Det gör förstås att den är intressant redan som ett litteraturhistoriskt dokument: till skillnad från många av de så kallade klassiker som din gymnasielärare tvingade dig att läsa så har den här boken berört (och därmed haft någonting att säga till) större delar av befolkningen än de som skrev litteraturhistorien. Men det må vara hänt. Det är ju faktiskt inte historia vi pratar om här, utan litterär kvalitet, eller hur? Om den där svenskläraren som prackade på dig klassiker i gymnasiet hade vetat vem Schwartz var så hade hon eller han säkert kunnat argumentera väldigt övertygande emot att du skulle läsa Mannen av börd och kvinnan av folket. Troligen hade hon eller han sagt någonting om populärlitteraturens ytliga karaktärer och banalitet. Helt säkert också: "Ett säkert tecken på kvalitet är tidlöshet. Marie Sophie Schwartz böcker har helt enkelt inte så mycket att säga oss idag."

Det kommer säkert inte som en chock för dig, men det kan vara värt att påtala i alla fall: din gymnasielärare visste inte vad hon eller han pratade om alla gånger. Jag tänker inte gå närmare in på vilken underlig och ologisk beteckning "populärlitteratur" är, utan nöjer mig med att säga att den är underlig och ologisk, och att de egenskaper man tillskriver den litteratur som man bestämt sig för att kalla för populärlitteratur dessutom är ingenting mindre än felaktiga. Har man läst en så har man läst alla, säger folk, och eftersom böckerna är så ytliga och tidsbundna så är det alldeles outhärdligt att läsa dem om de är äldre än ett halvår.

Men banne mig om det ligger någonting i det där. Jag tycker verkligen inte att Mannen av börd och kvinnan av folket är en tråkig bok. Jag har heller aldrig förstått varför teman som kärlek, hat och hämnd (bara för att nämna några exempel) är odödliga när vissa författare skriver om dem, men tvärtom tidsbundna när andra gör det.

Så. Nu slut på detta tal till populärlitteraturens lov. Vän av ordning frågar sig kanske om du inte kunnat få vara utan denna lilla lektion, när du nu tänkt dig att få läsa en trevlig liten recension, och inte en avhandling. Nej, tänk för att det kunde du inte. Jag ska erkänna att jag var rädd att du skulle höra din gymnasielärares röst eka i huvudet, sucka lite om jobbiga idealister som ska gräva upp gamla böcker till vad pris som helst och sedan avsluta din bekantskap med Marie Sophie Schwartz redan innan den börjat. Nå, så hade vi ju inte kunnat ha det!

Dessutom lämpar sig en föreläsning om fördomarna mot populärlitteratur särskilt väl just här. Mannen av börd och kvinnan av folket handlar nämligen på sätt och vis om samma sak (fast ändå helt annorlunda): om att göra sig av med gamla fördomar och istället låta förnuftet råda.

Boken inleds med melodramatik av bästa sort: den oansenliga flickan Elin dyrkar sin stolte, icke-adlige far, som är hopplöst svartsjuk på sin hustru, som bedrar honom med den bördsstolte greve Herman Romarhjärta, vilken i sin tur är föremål för Elins heta ungflicksförälskelse. Fadern har hotat Elin att skjuta både sig själv och Herman om han får reda på att hustrun är otrogen, och när ett avslöjande av förhållandet mellan styvmodern och Herman är nära ser Elin ingen annan råd än att låtsas som om hon är den som smusslat med Herman. Genom att ta på sig styvmoderns skuld räddar hon alltså sin far och den man hon i hemlighet älskar ur fördärvet. Men får hon någon tacksamhet för det kanske? Nej då, fadern förskjuter Elin och tvingar greve Herman, som anser henne långt under sin adliga värdighet, att gifta sig med henne. Herman överger henne direkt efter vigseln, och hon står ensam utan varken far, make eller heder. Detta är upptakten.

Bokens verkliga handling börjar tio år senare (och om du tyckte att inledningen lät krånglig kan jag trösta dig med att tempot är lite lugnare då). Nu är det dags för den stolte greve Herman att kräla i stoftet och vinna syndernas, och Elins, förlåtelse för allt han har ställt till med. Det är till viss del fråga om en slags uppfostringsroman – där Hermans fördomsfulla idéer ska motbevisas och han själv tvingas till omvärdering – men ett nästan tydligare tema i boken är hämnd. Den som ska återuppfostra Herman är nämligen den rika amerikanskan Stefana Stephensen, som å Elins vägnar ska "tvinga greve Romarhjärta erkänna, ett ärvd ära är ingen ära."

Herman, som blivit utblottad under de år som har gått, tvingas först sälja sin fädernesgård till Stefana, som okänslig för allt vad adel heter bryskt tar ner hans gamla familjeporträtt ("För mig utgör de blott en samling av skräp") och gör sig av med de antika möblerna ("de är mig vidriga; de talar om en tid av förtryck, som är mig förhatlig"). För att undkomma konkurs måste han dessutom ta anställning på gården, som Stefanas underlydande. Det fortsätter i samma stil. Herman förnedras och kommer att hysa en slags hatkärlek till Stefana – för var han än går och vilka olyckor som än drabbar honom så står hon där, med ett alltid lika ljuvt leende och talar om arbetets välsignelse och adelns dumhet. Hon är förstås snygg som jag vet inte vad, och Herman faller till slut motvilligt pladask för hennes behag och knivskarpa argument.

Jag vet inte om hämnd-böcker är en egen genre. Men en uppenbar och till synes tidlös lockelse har det i alla fall. När jag var liten såg jag filmen En hondjävuls liv och lustar med min mamma och hennes väninna, och vi hoppade i soffan av pur glädje när huvudpersonen metodiskt förstörde sin svinige före detta makes liv. Något liknande sker i Mannen av börd och kvinnan av folket, och det är nästan pinsamt lustfyllt att läsa om hur Herman blir fråntagen all sin stolthet, och istället steg för steg tvingas erkänna Stefanas emotionella och intellektuella överlägsenhet.

Det var liksom om hans högmod och stolthet förvandlat hans inre till ett enda omätligt sår, som i sin smärta absorberade alla andra intryck. – Stackars Herman! Du stod ännu blott på första trappsteget, som skulle föra dig ned från den höga ståndpunkt, på vilken du i din dåraktiga förblindelse ställt dig själv och den klass du tillhörde.

Men är det sniken hämnd det handlar om, eller vill Stefana på ett sant kristligt sätt uppfostra Herman till en bättre människa? Det vet man inte riktigt. Faktum är att Stefana inte verkar veta det själv heller. Utåt liknar hon ett alldeles vanligt kvinnoideal från den här tiden: "Ni är en ängel av godhet" tvingas Herman medge, när hon hela tiden behåller lugn och vänlighet. Men till skillnad från de helgonlika kvinnor som översvämmar mycket annan litteratur från samma tid (och för den delen även senare, förmodat mer upplysta, tider) har Stefana en plan och ett mål med sina uppoffringar. Genom att visa sig helgonlik för Herman vinner hon hans förtroende – och uppnår sitt mål: en helt förändrad Herman och "en hämnd värdig Elin."

Men det gäller att läsa lite mellan raderna ibland, för det är då det blir riktigt roligt. Vid ett tillfälle säger till exempel Stefana till Herman:

Lika visst som mannen äger förmågan att mäktigt inverka på kvinnans karaktär, lika sant är det, att kvinnan, då hon lyckats vinna en mans aktning, utövar ett stort inflytande på hans tänkesätt och även på riktningen av vissa karaktärsdrag. Såsom er verkliga vän smickrar jag mig med att även i någon ringa mån kunna verka på er.

När du, kära läsare, läser det stycket i boken så har du redan följt Stefana och Herman ett tag, och då vet du lika bra som de att bakom detta blygsamma "i ringa mån" ligger en hel del. Stefana har nämligen vid det laget ändrat Hermans hela tankesätt, rubbat den världsbild han byggt sitt liv på. Stefanas blygsamhet kan vi därför tolka både som äkta och spelad, eller, troligen, lite av varje. Den kan förstås också ses som ett ypperligt sätt att få dig att se Stefana som en oklanderligt blygsam (och därmed sant kvinnlig) hjältinna – samtidigt som hon demonstrerar sin självmedvetenhet och sin påverkan på Herman.

På grund av litteraturhistorieskrivarnas inkompetens och bokmarknadens tröghet kan du inte köpa Mannen av börd och kvinnan av folket i närmaste pocketshop. Men misströsta inte. Leta i välsorterade biblioteksmagasin och på loppmarknader, Mannen av börd och kvinnan av folket – liksom flera andra av Schwartz böcker – kom ut i stora upplagor så sent som på 1920-talet och är inte alltför svårhittade. En nätversion med moderniserad stavning finns dessutom att ladda ner alldeles gratis, som pdf från utmärkta eBoklagret.

Moa Holmqvist

Publicerad: 2006-04-29 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 13:58

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #2005

4 kommentarer

Oj. Inget är som en sann entusiast. Mig har du i alla fall övertygat, nu MÅSTE jag läsa denna bok. Har du fler glömda kvinnliga populära författare att berätta om?

A.B. Oregistrerad 2006-04-29 11:53
 

Åh, vilken härlig kommentar! Jag har drösvis med fortsatta läsförslag. En personlig favorit är Aurora Ljungstedt, Sveriges i särklass mest framstående skräckförfattare (finns hos Aleph bokförlag och på http://www.runeberg.org). En inte så bortglömd, men pinsamt oläst klassiker är för övrigt Fredrika Bremer.

moa Oregistrerad 2006-05-07 23:24
 

Det var det värsta!Vad kul med en ny generation läsare av 25-öresromaner! så hette bästsäljande "pocket"-böcker som utgavs runt sekelskiftet till billigt pris. Upplagorna var, som du säger, enorma. Där fanns många kvinnliga författare, men även Strindberg, Zola och Dumas. Fortsättningen av romanen Kvinnan av folket etc. heter Arbetet adlar mannen och är verkligen en idéroman, om man nu inte tycker det räcker med den förra. Konstigt nog satt jag just och läste den – ja är en notorisk omläsare som kan "alla" klassiker utantill. Speciellt dom glömda. Schwarz' bästa bok torde annars vara Ädlingens dotter. Jag tycker man måste komma ihåg i vilken tid författaren levde. Ville man bli utgiven fick man vackert vara jävligt skicklig inom vissa ramar. Jag vill gärna diskutera denna författre med dig, eller varför inte Emilie Flygare-Carlén? Hon skrev ju lite mer spännande och med en hel del 1800-tals oneliners (Blomsterspråket gjorde att replikskiftena visserligen var snabba i och kvicka i salongerna, men inte ordknappa!

25-öresromanen Oregistrerad 2008-08-17 02:05
 

[…] ”Kära läsare. Jag utgår ifrån att du är medveten om att det finns en massa böcker i världen som du aldrig har varken läst eller hört talas om. Det sägs att den siste personen som hade läst alla böcker som fanns var Gottfried Wilhelm Leibniz. Han dog 1716. Sedan fanns det så många böcker att inte ens ett universalsnille som Leibniz…” Läs mer […]

Tema: kärlek | dagensbok.com Oregistrerad 2014-02-14 00:03
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?