Recension

: Andrejs längtan
Andrejs längtan Barbro Lindgren
2012
Raben & Sjögren
7/10

Fint om längtan, ensamhet och död

Utgiven 2012
ISBN 9789129680584
Sidor 24
Först utgiven 1997
Illustratör Eva Eriksson

Om författaren

Barbro Lindgren hör till våra mest älskade och prisade barnboksförfattare. Hon föddes 1937 och är utbildad på Konstfack och Konstakademien. Hon har skrivit böcker för alla åldrar och bland hennes barnboksfigurer finns Den vilda bebin, Max, Den lilla farbrorn, Loranga, Masarin och Dartanjang och många, många fler. År 2014 fick hon ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne).

Hon har även skrivit ett antal romaner och diktsamlingar för vuxna.

Sök efter boken

Barbro Lindgren har nyligen fyllt 80 år och Rabén & Sjögren har därför passat på att ge ut boken Andrejs längtan på nytt. Boken är skriven och illustrerad 1997.

Andrej går runt i Sankt Petersburg och letar efter sin mamma. En dag försvann hon spårlöst. Med sig har han lilla Vova. Vova har ingen mamma men han hjälper Andrej att leta. Andrej ropar ”MAMMA!” och många mammor tittar ut genom fönstren, men det är aldrig rätt mamma med blå klänning och ett spänne i håret som tittar ut genom ett fönster.

Andrejs längtan är en riktig gråtfest, åtminstone för den vuxna läsaren som ser igenom fantasin. Det är med en rejäl dos fantasi som Barbro Lindgren berättar. Mer rätt är kanske att kalla det eskapism. Fantasin används här för att fly från den jobbiga verkligheten, det är då fantasi är som bäst.

Andrej har sin trygghet i det hus där han bodde i sin mammas mage under hennes hjärta innan hon födde honom, innan hon försvann och han lämnades på barnhemmet. Vova som inte har någon mamma fantiserar om att han föddes av en liten hund som inte ville ha honom, eftersom hon bara ville ha hundungar. Och visst tycker Andrej att Vova liknar en hund ganska mycket med nos och hängande öron.

Till den här melankoliska men ändå fantasifullt optimistiska berättelsen passar Eva Erikssons blyertsteckningar som handen i handsken. Hennes bilder, ofta fulla av människor med stora byggnader och torn som tornar upp sig på håll, skapar en känsla av rymd. Andrej och Vova är alltid tecknade tätt intill varandra. Det är de två mot världen.

Jag tycker att död är bäst när det behandlas som död, missförstå mig inte, jag tycker bara inte att det är ett ämne man behöver undanhålla barnen. Det här är ändå det finaste jag har läst på länge om längtan, ensamhet och död. Men boken går nog mest hem hos nostalgiska föräldrar än barn.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-04-29 00:00 / Uppdaterad: 2012-04-28 21:48

Kategori: Recension | Recension: #4673

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?