Recension

: Nu leker vi den fula ankungen
Nu leker vi den fula ankungen Barbro Lindgren
2014
Rabén & Sjögren
7/10

Klassiker i fantasifull tolkning

Utgiven 2014
ISBN 9789129691917
Sidor 32

Om författaren

Fotograf: Anders Larsson

Barbro Lindgren hör till våra mest älskade och prisade barnboksförfattare. Hon föddes 1937 och är utbildad på Konstfack och Konstakademien. Hon har skrivit böcker för alla åldrar och bland hennes barnboksfigurer finns Den vilda bebin, Max, Den lilla farbrorn, Loranga, Masarin och Dartanjang och många, många fler. År 2014 fick hon ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne).

Hon har även skrivit ett antal romaner och diktsamlingar för vuxna.

Sök efter boken

Tidigare i år vann Barbro Lindgren Alma-priset, lagom till att hon slutat skriva barnböcker. Nu leker vi den fula ankungen räknar hon dock som ett litet undantag, eftersom det är en omarbetning av H.C Andersens klassiska saga.

I Lindgrens version är det två fantasifulla barn som lever sig in i sagans alla huvudpersoner och tolkar dem på sitt egna vis. Deras lek ringlar sig från dammen där ankmamman simmar med alla sina ungar, förbi de retsamma fåglarnas häcklande, och genom den fula ankungens sorg över sin fulhet och över att mamma, som simmar längst fram, varken hör eller ser. Men även denna lek får ett lyckligt slut när ankungen efter sin förvandling och hyllningar från andra fåglar återvänder till sin familj, med revansch och som den finaste ungen.

Skillnaderna från den klassiska sagan ligger i att barnen som här leker, i förväg känner till händelseförloppet, de kan sagan utan och innan, men ger den ändå en liten tvist. De båda vill vara den fula ankungen och den ena ratar till exempel att gå in i rollen som mamma då hon inte ses som fin. De vet att det är den fula ankungen som i slutet står som segrare. Men i Lindgrens version överger inte den fula ankungen sin gamla familj för den nyare och finare där hen anses höra hemma, utan återvänder till sin mamma och sina syskon, och välkomnas med öppna armar. Visst gör det lite ont när barnens och ankans besvikelse över att inte mamman ser eller hör dem lyser igenom i de korta textraderna, och det är det här som känns så typiskt Lindgren och som hon kan så bra.

-Hur mycket gråter mamman?
-Hon gråter alla dar.

Mamman har saknat sitt barn och sörjt det och hon har här inte gjort någon skillnad på sina barn förrän den fula ankungen återvänder. Det är först då som mamman kommenterar att den fula ankungen är hennes finaste barn.

I stället för att moralisera alltför mycket lyfter Lindgren snarare fram det roliga i lekens värld och hur viktigt det är att få låta fantasin spela fritt, även om det här följer sagans ramar. Och detta trots att Lindgren själv säger sig sakna fantasi. Tillsammans med Eva Lindströms illustrationer moderniseras ankmamman till en kärleksfull mamma som välkomnar, saknar och tycker om alla sina barn.

Det är i slutändan, trots omarbetning och modernisering, lite synd att det som fortfarande är viktigt är att vara fin i andras ögon, att det är det som räknas. Att den fula ankungen faktiskt först accepteras när förvandlingen skett.

Rebecka Horn

Publicerad: 2014-10-15 00:00 / Uppdaterad: 2014-10-15 11:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5862

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?