Recension

: Maqiao
Maqiao Han Shaogong
2009
Bonniers
8/10

Grallimatik

Utgiven 2009
ISBN 9789100121143
Sidor 397
Orginaltitel Maqiao cidian
Översättare Anna Gustafsson Chen
Först utgiven 1995

Om författaren

Han Shaogong, född 1953, är en av Kinas främsta författare och mångfaldigt prisbelönad. Han utgår gärna från traditionell kinesisk kultur men lånar lika ofta västerländska litterära tekniker. Maqiao är hans första bok i svensk översättning.

Sök efter boken

Humor handlar inte om att berätta vitsar. Humor handlar om att vrida på förväntningar. Det blir aldrig tydligare än när överheten ska säga till folk vad de ska tänka.

1970 skickades den unge intellektuelle kinesiske studenten Han Shaogong till den lilla byn Maqiao, där inte så mycket har förändrat sig sen medeltiden och kejsardömet. Men nu är det kulturrevolution och allt ska göras nytt: förvekligade stadsungar ska göras till goda arbetare, och samtidigt göra bönderna till goda socialister. Så när han inte arbetar på fälten eller i bergen får Shaogong lära bönderna att rabbla Mao-citat på god modern kinesiska. Fast för att göra det måste han ju först lära sig deras egen dialekt, och det är inte lätt; de verkar ju bala taklänges hela gänget! ”Vaken” betyder ”korkad”, ”dyr” betyder ”ung”, ”respektera” betyder ”bestraffa”, ”bonnig” betyder ”stadsbo”, ”demokrati” betyder ”kaos”…

25 år senare sammanställer han den här boken, en roman i en form lånad från Milan Kunderas Varats olidliga lätthet: en uppslagsbok över Maqiaos dialekt, där varje uppslagsord är ett kapitel, samtidigt en del av berättelsen om folket i byn och en redogörelse för den historia som lett till att just det här ordet betyder något annat just här. Men givetvis presenterar han inte sin uppslagsbok i alfabetisk ordning – alfabetet är ju alldeles för godtyckligt, ”hus” och ”hut” står bara bredvid varandra av ren slump. I stället sätter han alltihop i den ordning som berättelsen kräver och skapar en härlig, livfull bygdeskildring som lekande lätt vandrar linjen mellan gravallvar och galghumor, med ett vidunderligt persongalleri. Som kinesisk stadsbo med huvudet fullt av västerländska böcker har han ett outsiderperspektiv på allt; de bonniga… förlåt, det ordet kan han ju inte använda längre… invånarna i Maqiao framstår lika udda för honom som de européer och amerikaner han läser och träffar idag.

1986 besökte jag en ”konstnärskoloni” i Virginia, i USA: det vill säga, ett centrum för konstnärligt skapande. Ordet ”koloni” fick mig hela tiden att känna mig obekväm. Det var först senare som jag insåg att många västerlänningar i länder som tidigare ägt ett stort antal kolonier inte associerar ordet ”koloni” med mord, bränder, våldtäkter, plundring, opiumsmuggling och andra saker som människor i koloniserade länder tänker på när de hör det. (…) Kolonin är en postering för de ädla, ett fältläger för hjältar.

…sade han som skickades till bönderna som budbärare för en ny tid. Alla ord, alla begrepp, får olika betydelser beroende på av vem, när, var och hur de sägs. Det som börjar i en liten obildad by i Kinas inre blir ett tvärsnitt av en värld där vi i allt högre grad slåss med ord och ideologier i stället för ren råstyrka – att besegra ett folk är en sak, att ändra deras tankesätt är en helt annan, det insåg redan Mao. Och under alltihop ligger hela tiden tråden om språket, det där vi är tvungna att använda för att kommunicera, med en attityd som samtidigt är snarlik och helt olik det fjolårets nobelpristagare Herta Müller sysslar med. I Maqiao har vissa mer rätt att tala än vissa; de som har rätt att tala bestämmer vad orden ska betyda, och de som lyssnar förväntas ta till sig detta… men om deras språk har andra definitioner, en annan bakgrund, reagerar de naturligtvis med en blandning av oförståelse och ironi. Orwell hade fel: Storebrorsbeordrat dubbeltänk leder ofelbart till folkligt trippeltänk, det vet alla som någonsin hört en vits från en diktatur.

Maqiao utspelar sig under ett försök till ideologisk revolution som fick katastrofala följder, den vet bättre än att försöka komma med enkla slagord och fördömanden – speciellt som den vet att varken kinesiska eller utländska läsare skulle tolka dem på samma vis, speciellt en generation eller två senare.

…i likhet med mina föräldrar och andra ur deras generation [återvände han] till det förflutna när han skulle uppfostra sina barn, och pratade om fängelsevistelser, hungersnöd, komockor eller 1948. Han insåg aldrig att tiden inte är ett museiföremål och att han och hans son inte hade någon gemensam tidsuppfattning.

I stället skapar Han en enormt underhållande krönika som flyter på risvälling, blod, svett och skit, som hela tiden lämnar avlagringar och bryter igenom nya flodkrökar och aldrig kan dämmas upp utan att hitta nya vägar, men samtidigt alltid är klar nog för att man ska se de olika bottnarna. ”Man måste veta vad ens ord betyder”, skrev humoristen Tage Danielsson en gång. En roman är ju påhittad, bara en text bestående av ord som alla tolkar olika, ”tomt prat” som de skulle säga i Maqiao; men kanske är det största den kan göra att visa oss våra förväntningar och hjälpa oss förstå vad andras ord betyder.

Björn Waller

Publicerad: 2010-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-06 12:27

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3605

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?