Filmen "Den engelske patienten", baserad på Michael Ondaatjes roman med samma titel, visades på svenska biografer 1997. Den tillhör en av de bästa filmer jag sett, som gjorts under de två senaste decennierna. Och det är den enda film som fått mig, att för ett ögonblick, gråta ljudligt i en biografsalong.

Romanen "Den engelske patienten" har jag inte läst, men det är ändå, förklarligt nog, med ganska högt ställda förväntningar jag tar mig an Michael Ondaatjes senaste roman "Divisadero: Annas bok". Förväntningar som inte helt och hållet infrias. Det blir inte högsta betyg.

Översättningen är gjord av Thomas Preis. Lite här och var i tidningar beskrivs Ondaatjes språk som alldeles speciellt: poetisk och omsorgsfullt övervägt. Detta går man naturligtvis till stor del miste om när man läser en översättning, särskilt om författaren arbetat just med ordens ljud i poetiskt och stämningsskapande syfte. Utan att ha jämfört med originalet, tycker jag att det känns som att översättaren har lyckats, så långt det ändå är möjligt.

Ondaatje berättar en mörk historia med våldsam dramatik och starka känslor. Det handlar väldigt mycket om kärlek mellan man och kvinna; attraktionen mellan dem och behovet de har av varandra är centralt. Denna kärlek tycks vara människornas absoluta drivkraft och smärtsamma öde. Ett tacksamt och evigt tema, som Ondaatje skriver om med innerlighet och stor värme. Utan att ha läst några av hans andra romaner anar jag att det är signifikativt för honom att de erotiska skildringarna är många. Men jag kan ha fel.

I bokens första halva står de tre syskonen Anna, Claire och Coop i centrum. Efter en ödesdiger händelse förändras deras liv radikalt. Man får följa deras fortsatta livsväg ett stycke. Syskonen är inte släkt med varandra, men har vuxit upp i samma familj.

Nästan lika ingående handlar huvudsakligen den andra halvan av romanen om en fransk författare, Lucien Segora, och om de människor som kommer att ha stor betydelse för honom. Det är mycket hopp i tid och rum, mycket återberättande av det förflutna. Handlingen utspelar sig i USA och i Frankrike. Man befinner sig bl. a. vid 1800-talets slut, 1900-talets första decennier, under första världskriget, på 1970-talet, 1990-talet och i tidigt 2000-tal. De olika personernas liv vävs till viss del på olika sätt samman, men romanen känns ändå splittrad, eftersom den på ett ingående sätt vill omfatta så många levnadsöden på så relativt litet utrymme.

Centralt i romanen finns också minnet och hur det förflutna kan påverka nuet. Och frågan om hur mycket man berättar om sitt förflutna för andra. Detta förflutna, som är en märklig, till största delen, ej självvald omständighet för varje människa:

[...]att godta den bristfälliga barriären mellan orsak och verkan och att inse att nuet ständigt förändrade det förflutna, på samma sätt som det förflutna var ett egendomligt arv som upp och nedvänt föll ner i ens liv som en bild i en camera obscura.

Mot slutet av romanen frågar sig en av huvudpersonerna hur mycket en liten pojke, som han känner väl, kommer att minnas av honom i framtiden och ställer sig den skrämmande frågan, som väl alla har inom sig. Den handlar om vilken betydelse man själv kommer att ha i framtiden i sina medmänniskors minne:

Han undrade vad Rafael skulle komma ihåg av deras eftermiddagar. Skulle det bli kortpartierna eller sina egna fragmentariska tankar som var som halvt berättade hemligheter? [...] Skulle han ens vara ett brottstycke i pojkens framtid?

Michael Ondaatje är också poet och det märks i hans språk och i den gåtfulla, drömska och romantiska känsla som finns i hans berättelse. Genomsyrar berättelsen gör också en stark känsla för skrivande och läsande. Den litteratur, som särskilt lyfts fram, består av många äldre franska klassiska romaner. Stor positiv känsla för naturen finns också genomgående i boken. De flesta av huvudpersonerna har vuxit upp på landet och lever sina liv på landet i en vacker natur och kommer i ständig kontakt med olika sorters djur.

Inom mig väckte romanen allra främst en längtan till ett mer ursprungligt liv i nära kontakt med naturen. Ja, till det liv, till vilket vi väl egentligen föddes.