Försonas med sitt öde, går det? Kan man förlåta sig själv när man inser att man aldrig kommer bli så där lyckad man en gång trodde sig kunna bli? När allt mest känns försent. Försent att bli en lycklig människa, försent att ställa saker till rätta. När det känns omöjligt att ta sig ur det fängelse av krav och förväntningar man byggt upp kring sin egen person. Det är ett smakprov av frågor Andrew Miller låter bokens karaktärer brottas med.

Syre består av flera berättelser. Dels får vi följa bröderna Alec och Larry. Larry har flytt England för USA och har en karriär som såpaskådis bakom sig. Nu har han inte mycket till karriär alls, och håller på att ge sig in i porrbranschen för att överleva. Hans förhållande till sin fru är duktigt dött, och deras lilla dotter är varken psykiskt och fysiskt välmående. Alec, som alltid varit den misslyckade av de två bröderna, försörjer sig som översättare. När de möts igen för att ta farväl av sin cancerdöende mor Alice, är relationen mellan dem långt ifrån okomplicerad.

Alec översätter en pjäs av exilungraren Lázló Lázár, "Syre". Honom får vi också möta. Han slåss med sitt förflutna, sin ångest över att han en gång svikit en älskare. Möjligheten att betala tillbaka kommer, han får chansen att visa att han kan stå upp för något viktigt. Därmed kan han också försonas med det som han tycker sig gjort.

Berättelserna hör samman, och Miller låter omväxlande de olika gestalterna tala. Han gör det bra. Jag blir engagerad. Speciellt tycker jag han beskriver den döende Alice bra. Dödsångesten, oron för sönerna, blandat med förvirring och den kroppsliga förnedringen när mediciner och sjukdom tar ut sin rätt. Hon är också den enda kvinnliga rösten som får komma till tals.

Det råder ingen tvekan om att Miller har känsla för berättande. Han beskriver karaktärerna trovärdigt, det är bara någon enstaka gång det skorrar falskt. Tyvärr blir det inga djupare porträtt av gestalterna. Bara en glimt av deras liv under en kort period, och när boken är slut känns det inte som att man vet så mycket om vart de nu ska ta vägen med sina små liv. Det är mycket möjligt att det är jag som är konservativ och omodern, men jag vill helst att berättelsen ska kännas avslutad när jag kommit fram till sista sidan. Troligen är jag fel målgrupp för den här, för jag misstänker att det finns människor som skulle älska den fullkomligt. Tyvärr inte jag.

I det stora hela är Syre en schysst bok. Lite väl mansdominerad, men det är ju tyvärr inget nytt här i livet. Jag kan inte säga att det är en bok jag skuttar i graven för av lycka, men har man inget bättre för sig, kan man gott lägga lite tid på den.