När mina föräldrar var små fanns det inte teve. Det är fullkomligt fascinerande. Mina barn kommer förmodligen ha lika svårt att förstå att jag växte upp med bara två kanaler (för att inte tala om frånvaron av Internet, inte ens jag fattar hur vi klarade oss utan Internet). Och det måste ha varit väldigt spännande att vara med och utforska teve, då när det var ett nytt medium, en alldeles egen estetik mellan film och radio som man möjligen kunde åka till USA och studera. Exotiskt!

Att public service-jätten SVT fyllde 50 år hösten 2006 har väl knappast någon missat. För den anekdotiskt intresserade kan emellertid nämnas att institutionen firat sina tidigare jubileum med 1954 som utgångspunkt. Det var nämligen då som de första försöken med svenska tevesändningar inleddes. 1956 blev i alla fall experimentet permanent genom beslut i riksdagen, och det firar man nu.

Dramat i tv-soffan. Från Hamlet till Svensson, Svensson heter Bengt Forslunds bok om tevedramatiken från TV-teatern till SVT Drama. Det är i mycket en minnes- och hyllningsskrift, men också ett anslag till diskussion om mediets villkor och framtid. Forslund tecknar utvecklingen från de första direktsända studiouppsättningarna till dagens multimedieföretag med gott om utrymme för diverse nyckelpersonligheter.

Som bäst fungerar de genreindelade bitarna. Där sätts produktionerna in i begripliga sammanhang av fredagsdeckare, situationskomedier eller såpor – de sistnämnda som vanligt ganska styvmoderligt behandlade. Tyvärr, för SVT:s förhållande till såpor, numera inte minst dokusåpor, fångar ju in ett centralt problem för public service: när blir man så populistisk att man inte länge utgör ett meningsfullt alternativ respektive så smal att det inte längre är försvarbart att lägga statliga pengar på verksamheten?

Att tevehistorien är relevant även för den litterärt intresserade är uppenbart. De litterära förlagorna är många, från klassiska romanfilmatiseringar som Hemsöborna och Raskens till dramatik av Shakespeare, Strindberg, Ibsen, Beckett och Norén. Vi får också en påminnelse om de författare och filmare som gjort viktiga, men ibland bortglömda, insatser inom tv-dramatiken. Ingmar Bergman hör kanske till de mest namnkunniga som jobbat direkt med tv, men också författare som Werner Aspenström, Per Gunnar Evander och Klas Östergren.

Fokus i Dramat i tv-soffan ligger onekligen främst på chefer och regissörer och det blir kanske väl mycket företagshistoria av alltsammans. Och det finns förstås oändligt mycket mer att göra. Inte minst ett publikperspektiv vore relevant och spännande.

Men Forslund ger en bred skildring av svensk tevedramatik. Det är kanske för mycket begärt att den ska kunna gå också på djupet. Varje produktion för sig får förstås väldigt litet utrymme och det blir mycket rena utrop av typen ”Oh, den, ja!” och ”Vad unga de var där!”. Men det är klart, en produktion på över två tusen uppsättningar förtjänar en hel del rent imponerade utrop. Bara att beklaga att snåriga avtal och upphovsrättsliga förhållanden gör reprismöjligheterna begränsade.

Med massor av roliga arkivbilder är Dramat i tv-soffan också ytterst användbar som ren coffee table-bok. Se bara till att ha ett stadigt soffbord, för det är en rejäl pjäs i kiloklassen.