Istanbul – Minnen av en stad – Oemotståndlig läsning för den som är intresserad av Orhan Pamuks författarskap. Oundviklig läsning för den som är intresserad av megametropolen Istanbul, bättre än någon resehandbok. Ett dubbelporträtt. I självbiografiska essäer väver Orhan Pamuk samman sitt liv med Istanbuls historia – deras öden går inte att skilja åt.

Orhan Pamuk växer upp i en rik och västinfluerad bank- och industrifamilj i Nisantasi, en av Istanbuls mer välbärgade stadsdelar på den europeiska sidan (numera Istanbuls dyraste distrikt med fashionabla shoppingkvarter och hippa barer och kaféer). Familjen bor på fjärde våningen i det ”Pamukska huset”, ett femvåningshus där släkten Pamuk med farmor, farbröder, fastrar och kusiner lever i olika lägenheter.

Under 1960- och 1970-talet slösas familjeförmögenheten bort på misslyckade affärer. Släktgrälen blir allt fler, flyttlassen går från huset och Orhan med familj flyttar till Cihangir och Besiktas. Imperiet går under. Liksom det Osmanska rikets slutliga fall 1923, när Atatürk, vars idéer om europeisering innebar ett utsuddande av den gamla flertusenåriga kulturen, grundade republiken Turkiet.

Istanbul är under Orhan Pamuks barn- och ungdomsår en stad av ruiner, en bortglömd plats i skarven mellan Öst och Väst, med förfallande minnesmärken i varje gathörn. Träpalatsen vid stranden på den asiatiska sidan eldhärjas. Från sitt fönster betraktar Orhan de stora skeppen som passerar på Bosporen.

Efter femtio år är Orhan Pamuk nu åter tillbaka i det Pamukska huset. Han har flyttat in i den våning som en gång var hans farmors. Familjefotografierna som täckte väggarna i farmoderns – då museilika och dunkla – salong, svartvita minnesbilder, frysta ögonblick ur det pamukska livet, har fått följa med in i boken. Här varvas de med svartvita fotografier, de flesta tagna av Ara Güler, föreställande ett sedan länge försvunnet Istanbul. Dåtid möter nutid. Och vice versa.

Den som vill finna nycklar in i Pamuks romanvärld har mycket att hämta i Istanbul – Minnen av en stad. Här finns berättelser om identitetslekar, dubbelgångarmotiv och tvillingteman, fiktioner i fiktionen. Här finns de snötäckta gatorna, de mörka gränderna, bakgårdarna, kajerna, kaffehusen, tomma marknadsplatser, dimman över stadsmuren – nästintill metafysiska tillstånd vilka avporträtterats i romaner som Mitt namn är röd, Den vita borgen och Den svarta boken.

Tillika finns här filosofiska och intellektuella funderingar, idéhistoriska och konstvetenskapliga undersökningar (det är en njutning av läsa essän om Antoine Ignace Melling som i slutet av 1800-talet reste till Istanbul, dåvarande Konstantinopel, för att avporträttera staden), blandat med texter om sufism, klassiska islamiska tänkare som al-Kindi och Ibn Sina, och västerländska författare, Istanbulskildrare och -resenärer som Théophile Gautier, Gérard de Nerval och Gustave Flaubert.

Längst stannar Pamuk hos sina fyra melankoliska favoritförfattare och Istanbulskildrare: memoarskribenten Abdülhak Sinasi Hisar, poeten Yahya Kemal, romanförfattaren Ahmet Hamdi Tanpinar och historikern och journalisten Resat Ekrem Kocu. Tillsammans och med hjälp av dem fångar och beskriver han den för Istanbul typiska melankolin (”hüzün”) som präglar stadens och dess invånares själ.

På sin pamukska och mycket visuella berättarstil tar Pamuk med sig läsaren in i en magisk värld full av intelligens och konstnärliga finesser. Stycket där han skildrar ett påhittat, men inte helt osannolikt, sammanträffande, där hans fyra hjältar och favoritmelankoliker möts är helt lysande!

Kanske, ja förmodligen, är den bäste Istanbulskildraren och -porträttören någonsin Orhan Pamuk själv. I Istanbul – Minnen av en stad gör han tillsammans med läsaren en vindlande resa in i den turkiska kulturens hjärta.

Gissa om jag blir sugen på att åka till Istanbul!

(P.S. Själv är jag aldrig melankolisk när jag är där.)