Hur ofta händer det att ens favoritförfattare får Nobelpriset i litteratur? En gång på miljonen. Once In A Lifetime. Men ja jösses nu har det verkligen hänt! Äntligen!! Jag tror knappt det är sant. Ikväll firar jag med en skvätt raki och turkisk mat (mm, nu skulle svärmor varit här och bakat baklava som svämmar över av honung; det får bli en tur till konditoriet runt hörnan här på Möllan i Malmö i stället).

Horace Engdahls röst ur radion: ”Nobelpriset i litteratur år 2006 tilldelas den turkiske författaren Orhan Pamuk” – Ett jublande sorl. Applåder. Horace fortsätter med högtidlig stämma: ”Orhan Pamuk – och låt mig läsa motiveringen – som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning.”

Så klart stalkade jag Pamuk på bokmässan i Göteborg; var bland annat på seminariet ”Pamuks Istanbul” där han samtalade med sin förläggare Svante Weyler och berättade om sin senaste bok Istanbul – Minnen av en stad (Norstedts, 2006), en självbiografisk essäsamling och ett porträtt av hemstaden Istanbul, mångmetropolen, och den enda stad i världen som bokstavligen befinner sig i både Öst och Väst, vars invånarantal ingen säkert vet. (15 miljoner? 20 miljoner?) Likt en naturkraft breder staden ut sig åt alla håll, det byggs i varenda utkant.

Istanbul. Med en själ som kännetecknas av ett speciellt sorts vemod – hüzün – besjunget, och nu omskrivet av Pamuk. Eller av en otyglad energi. En nerv. Staden leker med många identiteter. Liksom Pamuk gör i sina fenomenala romaner.

Läs inte bara Istanbul – Minnen av en stad. Läs Den svarta boken! Läs Mitt namn är röd! Läs Den vita borgen! Läs Snö!

Grattis! Tebrikler, Bay Pamuk!