Recension

: Demaskering
Demaskering Yukio Mishima
1987
Schultz
8/10

Kyligt drabbande och förebådande

Utgiven 1987
ISBN 918737000X
Sidor 202
Orginaltitel Kamen no Kokuhaku
Översättare Ulf Gyllenhak
Först utgiven 1949

Om författaren

Yukio Mishima (1925-1970) är en av det moderna Japans största författare av romaner, noveller och dramatik. Genombrottet kom 1949 med ”Demaskering” (på svenska 1987). Politisk sett hörde han till de ultrakonservativa och bildade en privat armé, Sköldsällskapet. I protest mot det nya, fredliga Japan begick han rituellt självmord, seppuku, 1970.

På svenska finns bland annat tetralogin ”Fruktbarhetens hav” och ”Sjömannen som föll i onåd hos havet”.

Mishima Yukio – Mer om författaren.

Mishima Cyber Museum – Museet tillägnat författaren finns än så länge bara på nätet.

Sök efter boken

En ung pojke växer upp i den militaristiska Japan. Der är en kultur som dyrkar manlighet, styrka, skönhet och lojalitet. För pojken får dessa värden emellertid en annan dimension medan han kämpar med sin homosexuella läggning. Inte helt olikt, kan man invända, författarens egen situation, den unge Yukio Mishima.

Psykologiskt är Demaskering en verklig modern klassiker. Huvudpersonens internaliserade tabu som gör att hans känslor delas in i två åtskilda block, den ordlösa fysiska längtan efter män och den tvångsmässiga, intellektuella efter en kvinna. Av en sämre författare hade det kunnat bli psykologisk lärobok av alltsammans. När det gäller Mishima känns det närmast som helgerån att nämna möjligheten.

Och visst ska man aldrig ta för givet att en jag-berättare har något att göra med den verklige författaren, även om det finns stora biografiska likheter. Det här fallet är emellertid nästan skrämmande: hade jag inte vetat att Mishima skrev den själv 1949 skulle jag ha gissat att den skrevs först efter hans död. Hur kunde den blott 24-årige författaren så träffsäkert ta ut de viktigaste temana i sitt spektakulära kommande liv? Det är litterärt snarare än mänskligt.

Men romanen har också tolkats som något av en parodi på jag-berättelse. Och visst har den något av memoarbokens egocentriska, lite självgoda och skoningslöst bekännande ton. Men trots sådana drag, som på mig åtminstone verkar en smula frånstötande, sugs man in direkt. Ohjälpligt. Han har något i språket, i intensiteten, som är svårslaget. Också på detta plan smälter den fascinerande författaren ihop med sin huvudperson. Han är så smart och distanserad att gliporna i masken blir plötsliga och drabbande: ”Hur skulle jag känna om jag hade varit en annan pojke? Hur skulle jag känna om jag hade varit en normal människa?”

Ella Andrén

Publicerad: 2006-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2010-07-23 13:45

Kategori: Recension | Recension: #1915

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?