Miri Yus karaktärer är typiska porträtt av moderna människor: förtvivlat dysfunktionella i en värld som gränsar till det absurda. Men inte på ett sätt som är känslomässigt jobbigt att läsa, snarare tankeväckande och milt ironiskt. Yu arbetar med en stilsäker kombination av psykologiskt djup och berättarteknisk lätthet.

De båda unga, kvinnliga huvudpersonerna i berättelserna ”Fullt hus” och ”Böngroddar” har en ansats till sökande efter kommunikation och närhet, men är hopplöst intrasslade i sig själva och når liksom inte ut. Kärlek blir inte mer än en abstrakt idé, möjlig att sammankoppla både med slentrian och uppror, och frågan är hur den någonsin ska kunna fylla den skärande tomheten inombords.

Motomi i ”Fullt hus” tvingas besöka sin pappas nya hus, som han äntligen byggt och hoppas återförena den sedan länge splittrade familjen i. När det visar sig att detta inte kommer att inträffa flyttar en ny familj in, snyltgäster som tar sig större och större friheter. Men vad är alternativet? Kan familjen som princip vara viktigare än att det faktiskt är rätt familj? Finns det över huvud taget någon familj som fungerat annat än som idé?

Samtidigt upplever Motomi en underlig dragning till den nya familjens frivilligt stumma lilla dotter. Det är en dragning som blir obehaglig just i sin obestämdhet, sitt gränsande till sexuell åtrå, men som nog ska uppfattas som ett behov av identifikation, av närhet till sig själv som barn. Flickornas komplexa intimitet byggs upp genom deras bara antydda hemska gemensamma erfarenheter.

För Miri Yus berättande består i att antyda saker om karaktärerna snarare än att vända ut och in på dem. Varför de agerar som de gör kan vi som läsare bara gissa, och det känns uppfriskande.

Kyoko, huvudpersonen i ”Böngroddar”, har en gift älskare som hon inte tycks vara det minsta kär i eller attraherad av. Hon låter sig också trakasseras av hans helknäppa fru som vill pracka på henne presenter från TV-Shop, visa sina tavlor och bjuda på middag tillsammans med svärmodern.

Kyokos likgiltighet har något djupt desperat över sig. Den bedragna hustrun inte bara vacklar på nervsammanbrottets gräns, hon bjuder in till dans på den. Dessutom dyker det upp böngroddar överallt. Späda små varelser som växer i mörkret. Det är på en gång symboliskt och konfunderande absurt. Livet är in i helvete svårt, mänskligheten obegriplig – och det är lika bra att dra på munnen en smula åt det.