Det är extremt sorgligt att Zandra Kanakaris anser att huvudfokus måste läggas på de allvarliga problem som kan uppstå även i mycket unga relationer, men statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) talar sitt tydliga språk: var femte ung person har varit utsatt för brott i sin relation. Det är siffror som påvisar att det berör väldigt många ungdomar och att det de går igenom varken är något som ska tas med en klackspark eller bortförklaras med ”ungdomligt oförstånd”. Zandra Kanakaris är jurist och arbetar sedan flera år våldsförebyggande med tyngdpunkt på unga relationer, så hon både vet hur verkligheten ser ut och har en idé om hur vi ska få bukt med problemen.

Hennes bok är definitivt varken romancy eller feelgood, utan består av korta exemplifierande berättelser, fakta, diskussionsfrågor och tips. Tipsen är konkreta, exemplen är lätta att förstå och ta till sig. Hon betonar att det alltid finns en väg ut och vikten av att söka hjälp. I slutet av boken finns en lista för vart man kan vända sig för stöd och hjälp.

Zandra Kanakaris må i första hand skriva för dem som är utsatta för våld, men det finns även sidor med checklistor för den som utsätter andra för våld. Det är smart, tycker jag, att tilltala båda sidor av problemet i samma bok.

Jag är lite tveksam till vem boken vänder sig till rent åldersmässigt. Jag hittar den under kategorien ”ung vuxen” men vet ärligt talat inte riktigt vilken åldersgrupp som känner sig tilltalad. Förlaget tillhandahåller en utförlig lärarhandledning, så kanske är det meningen att man ska arbeta med boken i skolan? De fiktiva personerna i berättelserna befinner sig på högstadiet eller gymnasiet och det skulle ju kunna ses som en fingervisning.

Förmodligen skulle Zandra Kanakaris hålla med mig om att vi vuxna måste våga fråga våra ungdomar hur de mår, vara öppna för deras svar och våga lyssna även när det blir tufft. Jag gillar att hon om och om igen betonar att det är varje förälders ansvar att deras barnen ska må bra och att de inte ska utsättas för våld.

Det är en viktig liten skrift, men det är då sannerligen ingen uppmuntrande läsning.

Similar Posts:

• Något att locka läsovilliga unga med
• Som en äldre kompis du kan fråga om allt
• En sorts hemlig klubb
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Då och här och nu

I inledningsscenen till Grått hav har våldet redan inträffat. Ett gäng tonårskompisar står på segelbåten som skulle vara deras sommarparadis och ser sin väns döda kropp flyta i vattnet nedanför. Vad är det som har hänt? Det kommer vi som läsare att få vänta till de allra sista sidorna med att få veta.

De är fyra stycken, tre barndomsvänner till den döde Clerance, och så Victor, hans pappas nya sambos son, som kommit med i gänget lite på undantag och på senare tid. Som blivit övertalad att följa med på seglatsen till Irland, han som är den enda som inte är seglarvan. Han som långsamt eroderat deras invanda roller i gruppen.

Emma, berättaren, har precis som Clarance, Sam och Élise hängt på seglarklubben från barnsben. Det är ingen klassmarkör på den franska kusten där de bor. Havet är ständigt närvarande och har varit deras lekplats hela livet. Där har de format sitt samspel och utmanat varandra. Där har Sam och Élise blivit ett par, och Emma och Clarence … inte.

Att Emma varit förälskad i honom sedan evigheter tillbaka är en offentlig hemlighet i gruppen. Hon är hans bästa vän, hon ser honom ständigt ragga upp nya tjejer. Hon håller masken och är obrottsligt lojal. Han är gängets självklara ledare, karismatisk, provocerande, krävande.

Brunet fångar gruppdynamiken på ett sätt som tar sig under skinnet på en. Så viktig tillhörigheten är när man är ung. Så mycket skit man tar. Någonstans måste kanske någon dra en gräns?

Berättelsen växlar mellan tillbakablickar och nutid, där Clarence döda kropp ligger surrad på däck, och en storm obönhörligt närmar sig båten. Ungdomarna har gjort en fatal felbedömning och nu får de ingen kontakt med sjöräddningen. Är inte ens säkra på om de är på franskt eller brittiskt vatten.

Grått hav är en suggestiv berättelse med ett konstant framåtdriv, svår att lägga ifrån sig. Det är den första av ALMA-pristagarens romaner som översatts till svenska, och det är bara att hoppas på att en lång rad kommer att följa den.

Similar Posts:

• Sommar av konsekvenser
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Mordmisstänkt i fablernas värld
• Dödlig kvarsittning
• Mörkret inombords

Det skulle egentligen inte finnas några monster i Lucille länge.
De fanns i stan förr, såklart – i vilken stad gjorde de inte det? Förr i tiden fanns de överallt, det kryllade av dem i luften och på arbetsplatserna, på gatorna och hemma hos folk. De var poliser och lärare och domare och till och med borgmästare; japp, det var ett monster som var borgmästare förr. Nu är det en annan borgmästare i Lucille. Den här borgmästaren är en ängel – alla de senaste borgmästarna har varit änglar. Inte en sån där från-himlen-ängel, ingen inte-riktigt-verklig-ängel utan en bakom-och-inuti-och-framför-revolutionen-ängel, just-därför-väldigt-verklig-ängel.

I staden Lucille lever man ett bra liv efter enorma oroligheter många år tidigare. Monstren är borta och barnen är trygga. På flera sätt är det en utopi – lagstiftningen kring, liksom lagförandet av, de som begår övergrepp är hård men samtidigt byggd på terapi. Funktionsvariationer är inget märkligt eller hindrande, flersamhet inget uppseendeväckande och könsdysfori är något man löser utan att det är något provocerande.

Jam föddes som pojke men har vid sexton års ålder transitionerat fullt ut. Mestadels talar hon teckenspråk; även om hon hör bra och tekniskt sett kan använda sin röst undviker hon det i det längsta. Hon är omhuldad av sina föräldrar och av sin bästa kompis Redemptions familj och allt är som det ska vara men hon har börjat fundera mer på monstren och änglarna.

Jams mamma Bitter är konstnär och en tavla hon arbetar med talar till Jam på ett särskilt sätt. En dag händer något i ateljén och ur tavlan stiger Pet, en skräckinjagande varelse som säger sig vara på jakt efter just ett sådant monster som inte längre finns, och det är hos Redemption det vill leta. Jam slits mellan lojaliteter både gentemot sina föräldrar och sin bästa vän men om någon är i fara finns det inget val – hon måste följa Pet.

Akwaeke Emezi får fram en mängd sinnesintryck i sin skildring – färger, strukturer, dofter, smaker, ljud – och skiftningarna i atmosfären från det varma och trygga till det osäkra till det fullt ut förfärliga. Det är lätt att börja tänka på formuleringar som ormen i paradiset, då det handlar om något lömskt och ondskefullt i en för övrigt så varm och välkomnande atmosfär. Samtidigt är detaljerna vaga eller omskrivna och det förmildrande sättet att beskriva vissa skeenden känns rätt, eftersom böcker för ”unga vuxna” ofta läses av ålderskategorier under denna.

Språket är poetiskt och målande men samtidigt enkelt och de flesta av personerna har namn som även har andra betydelser. Någon gång förklaras det tydligt varför en person heter som den gör men annars kan man fundera över namn och personliga egenskaper.

Någon gång känns det märkligt att tonåringarna både beskrivs och behandlas som om de vore yngre men det är också en del av det utopiska Lucille – barn ska få vara barn och slippa ta ett visst ansvar för tidigt; det är något av det man uppnått. ”Bli inte vuxen för fort” säger Jams pappa Aloe men om de vuxna inte ser det de borde se måste någon annan göra det.

Similar Posts:

• Någonstans i tidens flod
• Kärlek Då och Efteråt
• Fantasy med fokus på relationer
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Lukt av ladugård, depression och död

Att höra hur Haymitch hamnade där låter kanske som en deprimerande historia? Dessutom vet vi ju i stora drag hur det kommer att gå redan innan vi öppnar romanen – om man nu med ”vi” menar oss som blev trollbundna av ursprungstrilogin från början, och fortfarande hänger kvar, trots att Collins förra prequel, Balladen om sångfåglar och ormar, hade uppenbara brister.

Med Sunrise on the Reaping – till skillnad från sina fyra föregångare har denna fått behålla sin engelska titel i svensk översättning – går Collins på många sätt tillbaka till ursprungskonceptet. Vi får följa en ung människa från distrikten, besegrad periferi i förhållande till den segrande huvudstaden, som väljs ut som tävlande i de grymma Hungerspelen, där distriktens ungdomar ställs mot varandra på arenan tills bara en överlevande vinnare står kvar.

Att författaren ändå lyckas variera det här konceptet och ge det liv än en gång är skickligt. Relationerna mellan de tävlande, dödsfiender eller tillfälligt allierade, engagerar, liksom hela prequel-paketet. Ja, vi vet vart vi är på väg, men vi vet ju inte hur vi kommer dit. Trådarna i den väv som är romanen pekar både framåt och bakåt. Välbekanta karaktärer kommer igen.

Det gäller också samhällskritiken, det bärande element i Hungerspelen som ska ha fått såväl filmatiseringen som den upproriska handgesten som används i den förbjuden i flera asiatiska länder. Bland annat i Thailand, Myanmar och Hong Kong har de tre mittenfingrarna i luften blivit en symbol för verkliga demokratirörelser.

Det kan ta tid för ett uppror att spridas. För en gnista att slå ut i en omstörtande eld.

Sunrise on the Reaping börjar på slåtterns morgon, den dag på året när Hungerspelens tävlande från varje distrikt ska utses och skickas till huvudstaden. Inte bara två från varje distrikt detta 50:e spel, utan fyra. Fyra barn mellan 12 och 18 år, sammanlagt 48, som skickas mot en nästan säker och definitivt plågsam, tv-sänd död.

Det är Haymitch Abernathys 16-årsdag, och han kommer aldrig mer att få gå och lägga sig i sin egen säng, under samma tak som sin mamma och lillebror. Aldrig mer smyga sig till stunder i skogen med sin käresta, Lenore Dove.

Regimen har makten att ta ifrån dig allt i Hungerspelens värld. Men den som har förlorat allt kan kanske också bli en farlig fiende?

En liten gnista kan bli en omstörtande, förgörande eld.

Similar Posts:

• Upp till kamp
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Ljudet av Snow som faller
• Att överleva på andras bekostnad
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

Det börjar på lördag kväll i festyra. Att bli full och gå runt på stans fyra ställen. Sebbe känner sig både ensam och i centrums mitt. Runt honom stimmar grabbiga kompisar. Själv gastar han ”Jungman Jansson”, känner till gamla rocklåtar och är sportfåne.

Helst av allt skulle han vilja bli kär, träffa någon. Det slutar ändå på en parkbänk i kylan och väckning på morgonkröken. Hem med sista bussen och krypa under täcket. Nästa dag, söndag, släpa sig upp, betvinga baksmällan som tjuter i öronen och hjälpa pappa med veden, kapen och motorsågen.

Varje dag i sista skolveckan får ett eget kapitel. Sebbe snurrar ihop de sista kurserna för att få sina vitsord. Läraroriginal uttalar luriga livsvisdomar. Mera fest och fylla och till och med bärsärkagång. Inte meningen, men ibland händer saker. Gympass, långa cykelturer längs Selångerån och mera vedarbete. Förväntningar växer inför sista dagen …

Händelserna återges ur jag-perspektiv som bryts av dialoger. På så vis kommer läsaren nära Sebbe. Han iakttar och är språkligt begåvad med galanteri och självironi. Många fyndiga beskrivningar. Det går upp och ner för trappor, gator och dansgolv och natten är ung tills den vänder över i dimsyn. Sällan har festandets och fyllans olika smaker, stadier och efterverkningar skildrats så väl. Både kroppsligt och mentalt. Alla olika kroppar på gympasset. Eller känslan att traska hemåt tidigt en junimorgon i friska luften i sällskap av ”talgoxarna, gråsparvarna och blåmesarna” när det gör ont i bröstet av all skönhet. Ibland får till och med formen på texten illustrera tiden som går eller stagade steg på gatans stenar.

I boken finns många referenser till låttexter och annat. Som läsare får man känna igen till exempel: ”När man är ung kommer man undan med att le”, ”Vardagskväll i träningskojan” eller att läsa hur Saras hud har färg av ”mandel, honung och getters mjölk.”

Familjen är viktig även om Sebbe tycker det är svårt att prata med pappan. Han har aldrig flyttat hemifrån, vilket däremot mamman har gjort och till ett nytt förhållande. Farmor bor på övervåningen, bjuder på fika med ”Skogaholmslimpa” mitt i vedarbetet. Nu bildar de tre ett team som arbetar för att få huset värmt. Sebbe ser det som viktigt, en tradition från farfars tid. Här har vi en författare som kan beskriva alla arbetsmoment; vi får en liten handbok i vedhantering inne i själva romanen.

Samtidigt kan Sebbe kan känna en vanmakt inför det som varit ”som vanligt”. Nya tider kommer. Inom sig nöts han av stora frågor. Vad väntar efter tolv år i skolan?

Men plötsligt hör Sebbe sig redogöra ”by the way” för en vilsen kompis, en tjej, om meningen med allt. Att leva sitt liv. Efter utspring och festyra med familj och vänner ser Sebbe klarare på livet. I alla fall kan han uttala funderingar i ord.

En alldeles charmig roman. En bok att läsas i gymnasiet. Den borde ingå i Trägårdhs svenska kulturkanon. Och för mig, gymnasielärare i Finland, är det både igenkänning och insikter. I Finland skrivs rigorösa nationella studentprov. Svensk gymnasieskola fungerar annorlunda. Men Sebbe har medbröder och -systrar över landsgränser. Inte lätt någongång någonstans att vara nitton och att ta studenten. Men det ordnar sig!

Similar Posts:

• Måsar och människor
• Sorgen efter en katt
• Sista veckan med gänget
• Livets vägar
• Komprimerade noveller

Linda Jones ungdomsroman Lejonflock kom ut i januari och missades därmed precis, men den platsar verkligen på den här listan av båda skälen. Den är fängslande läsning, fångar ungas livsvillkor och dilemman, och skickar också ut som en frusen hand mot vuxenvärlden. Var är ni?

Här är gott om oförstående föräldrar och duckande lärare. En del av mig förstår så väl varför de duckar, samtidigt som jag blir förbannad. Det är ett hårt klimat på skolan där Linda Jones ungdomar går. Benhårt. Men om inte vi vuxna tar ansvar för att förändra det, vem ska då göra det?

Någonstans är det ju det huvudpersonen Vera och några andra högstadietjejer försöker göra. De är så less på sexismen på skolan, på killar som tafsar och utnyttjar och kommer med tillmälen. Är det inte killarnas tur att bli osäkra nu? Killarnas tur att vara rädda?

Tjejers hämnd mot killar är ett tema jag länge har dragits till, och det är såklart ett knepigt tema. Det är en magkänsla, en fantasi som inte alldeles lätt lånar sig till det konkreta, för vem har egentligen rätt att utkräva hämnd av vem, och för vad? Vem bär skulden för något som är fundamentalt skevt och orättvist?

Är det alla män, vilka män som helst som behöver känna på det där ständigt underliggande hotet? Så resonerar till exempel en grupp kvinnor i Maria Svelands roman Befrielsen (allra bäst som pjäsen Befrielsefronten på Örebro teater). Betydligt mer individuellt blir det i Märta Tikkanens klassiska Män kan inte våldtas, där huvudpersonen beslutar sig för att våldta sin våldtäktsman.

Tjejerna som kallar sig Bunny i Linda Jones roman kör kanske på något slags mellanting. De har som en nomineringslista med killar som uppfört sig illa mot tjejer. Sen låter de tärningen bestämma. Åtminstone till en början.

Och det är en kick att äntligen ta makten i sina egna händer. En jättekick. Att vara de som sprider skräck istället för som hukar i vardagsrädsla. De som jagar istället för den jagade. Lejonflocken.

Det är en kick att uppgå i någonting större, men inte ens en flock är egentligen ett. Vera och hennes kompis i sjuan är inte desamma som tjejerna i nian som styrt upp Bunny. Och hur är det med den tredje bästisen som inte ens blev inbjuden? Trion som skulle hålla ihop för alltid?

Där ligger Linda Jones styrka, i relationerna som sträcker sig åt alla håll, vertikalt och horisontellt. Inte alla killar är svin. Inte alla tjejer är allierade. Inte alla vuxna uppför sig som vuxna. Inte allt man gör är saker man i slutänden kan stå för.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Ge igen
• Om att slå sig fri och gå vidare

Vi får möta Dina, Bella och deras lilla gäng just i början på sommarlovet. Allt känns härligt och spännande, precis som det gör när eoner av tid breder ut sig framför en och inga plikter längre pockar på uppmärksamhet. När Dina upptäcker en spännande kille som tränar knattelaget blir hon motvilligt intresserad …

Så långt låter det som en helt vanlig ungdomsbok som det finns tretton på dussinet av. Men Rebecka Åhlund lyckas få in ytterligare en dimension, något som gör att vi blir lite extra intresserade av Dina. Ungefär då sommarlovskänslan bredde ut sig, försvann nämligen hennes mamma hemifrån och Dina vill inte på villkors vis tala om det för någon. Det har hänt förr, att mamma försvunnit, men hon brukar ju alltid komma tillbaka, tänker Dina. Men förr fanns alltid farmor i närheten och var hennes trygghet. Nu är farmor död. Dina befinner sig i ett limbo mellan att klara sig själv och vara beroende av en vuxen.

Så samtidigt som Dina lever sitt härligaste liv, vet hon inte hur hon ska få pengar till mat.

Det blir en händelserik sommar på alla sätt och när mamma dyker upp hemma igen lagom till skolstarten, som om ingenting har hänt, får vi inte det lyckliga slut som vi kanske hade förväntat oss. Dina kan inte fortsätta som om ingenting har hänt, utan vill ha en annan relation till sin mor. Det är inte ett orealistiskt happy end utan ett hoppfullt slut som visar oss att handlingar har konsekvenser som man måste ta på allvar.

Det Rebecka Åhlund gör på ett sådant hudlöst vis, är att visa Dinas dilemma. Hur hon lever ett vanligt somrigt tonårsliv, samtidigt som magen skriker av hunger. Hur hon längtar efter att bli omhändertagen av farmor men ändå på något sätt lyckas ta hand om sig själv. Dinas vänner är inte ignoranta utan fattar att något inte stämmer, men eftersom Dina inte svarar ärligt på deras frågor, vet de inte hur de ska bete sig. De är som tonåringar är mest, alltså. Eller kanske som folk i allmänhet, när de får svaret ”jodå, allt är bra” av någon man är orolig för.

Sätt den här boken i händerna på en ung människa! Men glöm inte att läsa den själv också. Rebecka Åhlund har något att säga till oss alla.

Similar Posts:

• Sårbart om depression
• Fin men inte klockren debut
• Vecka 29 på dagensbok.com – mitt i högsommaren
• Att vara femton år
• Tonår och tystnad

För åttondeklassaren Amanda blev högstadiet inte det hon hoppats på. Hon har ofrivilligt hamnat i klassens periferi medan hennes enda vän Jennie, valde utanförpositionen när hon kom ny till klassen. Amanda tiger och lider, tillbringar många av rasterna på handikapptoaletten och vill absolut inte att hennes föräldrar ska ana att inte allt är som det ska i skolan. Det är plågsamt att se hur hennes före detta bästa vän, Lejla, tagits upp i innegänget och i nästan samma ögonblick släppt Amanda som en het potatis.

Att Amanda får revansch, det är liksom inbyggt i ungdomsboken struktur (rekommenderad läsålder är 12-15 år), men sättet Alexandra Dahlberg gör det på är både raffinerat och intelligent. Hon tillåter inte att ungdomarna bara är onda eller goda utan låter dem alla få en kontext som gör deras handlande om inte okej, så ändå begripligt. Det är fortfarande inte försvarbart att söndra och härska som klassens drottning Moa, men när man får ta del av hennes familjebakgrund, förstår man faktiskt varför hon beter sig som hon gör.

Alexandra Dahberg analyserar gruppdynamiken i en åttondeklass seriöst och tar inga genvägar. När Amanda får chansen att få in en fot i gänget, tar hon den, även om det betyder att hon riskerar att förlora Jennie. Och när Lejla vill börja umgås med Amanda igen, gör hon klart för Amanda att det kan vara nästan lika påfrestande att vara ”inne” som det är att vara ”ute”. Lejlas analys av vem som bestämmer i skolan, känner nog dessvärre de flesta av oss igen:

”Det är killarna. Killarna är allt. Det är skit, men så är det. Tjejer som Moa? Som mig? Vi är där på grund av dem. De vill hänga med oss. Och varför vill de det?” Det känns som att hon försöker förklara något för ett barn och att det är något jag redan borde ha haft koll på. ”För att … de gillar er?” ”För att de vill ha oss! De vill hångla, eller lilgga. Tycker killarna inte att man är het så slutar de bry sig. Och vet du vad som inte är hett?” Jag skakar på huvudet, och Lejla ger mig ändå inte tid att svara. ”Att vara ett omöjligt byte! Är du svår? Sexigt. Är du gay? Bye bye, om du inte hånglar med annan tjej som show för killarna.”

Inte bara teman som vänskap, förälskelse, solidaritet och homosexualitet avhandlas, utan vi får även ta del av Amandas mammas utbrändhet och ser hur det påverkar hela familjen. Det är ganska mycket Alexandra Dahlberg låter sina unga läsare ta sig igenom, men det känns konstigt nog ändå inte överlastat. Språket är spänstigt och känns autentiskt och huvudpersonerna tillåts dessutom vara både roliga och slagfärdiga. Och slutet, som jag inte ska avslöja, är tack och lov hoppfullt och fint utan att ”happy end” blir för överdrivet.

Similar Posts:

• Ombytta roller
• Om att längta bort
• Erik Lindegrens dikt får smäll på käften
• Mörkt och mycket
• Tonår och tystnad

En av de första känslorna jag får när jag läser Ada Fredelius Två systrar är; Äntligen! Äntligen en klassisk ungdomsbok som på ett enkelt sätt hanterar tonårens och livets svåra frågor. Det ska erkännas att jag inte läst särskilt mycket svensk ungdomslitteratur i det senaste, men desto mer av det som brukar benämnas YA (Young Adult). Och jag måste påstå att det finns en nyansskillnad, en viktig sådan. Den YA jag läst har mer fokuserat på att vara lättsmält, och känns ärligt talat ofta som om den riktar sig till vuxna läsare trots sin etikett. Vuxna läsare som vill ha sina böcker skrivna på ett visst sätt.

Två systrar är inte skriven för den vuxna läsaren, det är en ungdomsbok som vänder sig direkt till sin egen målgrupp. Utan omvägar. Ada Fredelius lyckas på ett enkelt sätt skriva om många svåra ämnen, samtidigt, utan att det känns krystat eller orealistiskt. Alice och Ylva har vuxit upp tillsammans och alltid varit relativt nära, och de har alltid haft ett självklart svar när folk frågat om de verkligen kan vara systrar. De är ju så olika!

Ylva är adopterad från Kina, men till allas förvåning får hon några år senare en lillasyster. Nu är de båda tonåringar och försöker navigera allt vad det innebär. Ylva söker i smyg på information om adoptioner, stulna barn och hur man kan hitta sina släktingar. Hon vågar inte dela med sig av sitt sökande men efter ett utbrott på föräldrarna blir det bestämt att hela familjen ska åka till Kina över sommaren och besöka barnhemmet hon kommer från.

Alice å sin är ofta avundsjuk på sin självsäkra storasyster, hon har vänner, är snygg och vet hur man tar sig fram i världen. Alice har en vän, och sitt musikintresse. Och den där spännande personen som hon brukar chatta med förstås. Han som alltid förstår henne. Som hon kan berätta allt för.

Similar Posts:

• Sommarlovsblues
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Lyckad debut om tonåringar i Gävle
• Mer än vänner?

Bokens handling utspelar sig på 1910-talet när de tekniska framstegen börjar få betydelse. Den läsande allmänheten tar del av dagspressens rapportering kring atlantångaren Titanic som snart ger sig i väg på sin jungfrutur. Förväntningarna hänger i luften och nog förundras många över hur mycket snabbare fartyget ska färdas över Atlanten i jämförelse med andra.

I medelklassfamiljen någonstans i trakterna kring Uppsala får Caroline anställning som ny jungfru. Hon är en frisk fläkt jämfört med hushållerskan Svea. Familjedottern Berta fattar snabbt tycke för henne. Allt blir roligare när Caroline är i farten. Frispråkiga repliker far i luften parallellt med uppvisande av praktiska färdigheter. Hon imponerar på alla i familjen, och farmor har gett goda referenser. Berta hoppas på att vänskap ska växa mellan dem, vilket inte borde vara omöjligt eftersom det bara skiljer två år mellan dem.

Långsamt mejslas personligheterna fram i en tid där kvinnor saknar rösträtt och tjänstefolket är beroende av att herrskapet ger ledigt på onsdagskvällarna och söndagarna. Upplevelsen av en tidsresa är stark. I jämförelse med nutiden är distraktionerna så få. Alla lyssnar och förhåller sig till varandra med avsikten att försöka smälta vad den andra nyss sagt. Det är som att dialogen sker på riktigt – inga mobiler som ska kollas stup i ett. Är det en konst som samtiden är på väg att förlora, frågar jag mig?

Personen som får störst utrymme är Berta i rollen som berättelsens jag. På andra plats kommer Caroline. Hon blir navet, bland annat för den hemlighet hon bär med sig. Men också bifigurerna är intressanta. Mamman är handlingsförlamad i närheten av hushållerskan Svea. Pappan är en disträ herre som forskar kring Swedenborg. I gestaltningen används kontraster, personerna utgör varandras motsatser.

Motpoler finns även invärtes. Att värdera sin uppfattning som den enda riktiga gör att man avvisar den som påstår något annat. Till slut kommer upptäckten av att man inte hade hela bilden och då är det bara att se på saken i det nya ljuset.

Prosan är ibland något omständlig och det är ordrikt i vissa partier men illustrerar liksom vardagarna som följer på varandra i en seg takt. Tempot höjs när dramatiska händelser inträffar. Berättelsen får fart igen och utgången är oviss.

I bakgrunden anas hur förändringar smyger in i samhället. Tidigare tankemönster öppnas upp för nya idéer och de tas emot på olika sätt. Hela tiden hoppas jag att mamman ska ”rycka upp sig” i stället för att dra sig tillbaka med sin veliga personlighet.

Den stora gåtan runt Caroline är drivande för handlingen och väcker större frågor. Kan hemligheter som inte avslöjas vara av godo? Är det nödvändigtvis ett bedrägeri om den du litar mest på inte berättar om allt som rör det förflutna?

Jag konstaterar att Skuggan över stenbänken håller för en omläsning trots att det gått många år sen jag läste den första gången. Gripe litade fullt ut på sina läsare och vågade låta berättelsen forma sig utan brådska. Känslor, analys och handlingskraft strider om plats i en och samma människa. Utformningen är mycket, mycket nära det som sker i det verkliga livet.

Similar Posts:

• Att ha en längtan i sig
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Wallraffade långt före Wallraff
• Fängslande ingång till kvinnohistorien