Tidigt anar man vad som komma skall; vi serveras en ögonblicksbild, ett minne hos kusinen och vännen Osita: Viveks leende, det svallande håret, smycken som glimmar. Men sedan går vi tillbaka i tiden, till Viveks början, eller dessförinnan. Den ordentliga familjen vars son föds samma dag som hans farmor dör. Sorgen blir en skugga och en ständig följeslagare, liksom mörkret som hela tiden finns där.

Uppväxten är brokig och kontrasterna stora mellan släkten på landet och det internationella umgänget i staden. Viveks mor är inte från Nigeria och hon umgås mest med andra utländska kvinnor som är gifta med nigerianska män, och deras barn är både vänner och en sorts pseudosläktingar förenade i sitt blandade ursprung. Deras närhet är både påtvingad och befriande beroende på situation och synvinkel.

Det är något konstigt med Vivek; ibland är det som om hans medvetande försvinner någon annanstans, han blir stilla och han säger märkliga saker och någon gång beter han sig skrämmande och obehagligt. Länge lyckas han dölja det för sina föräldrar och för andra vuxna men till sist når han en gräns där det är omöjligt. De uppfattar honom som omöjlig och obegriplig och de som kan nå fram är barndomsvännerna. Bakom stängda dörrar och tillsammans med dem kan han vara den han egentligen är och alltid har varit.

Akwaeke Emezi vrider och vänder på psykisk ohälsa och sexualitet och hur de tar sig uttryck, hur det som av somliga betraktas som sjukt är det friska och rätta. Detta blir ännu tydligare i det slutna samhället där exorcism och övergrepp i Guds namn är en förfärlig realitet men det är stora skillnader i attityd mellan generationerna. De unga håller visserligen sina relationer hemliga för sina föräldrar men inom den egna gruppen finns ingen skam.

Språket (en eloge till översättaren!) är vackert och poetiskt och små stycken stannar kvar hos mig:

Jag kysste honom som om jag ville förföra ovissheten tills den försvann, sakta och varsamt, jag fyllde munnen med en vädjan och hällde den i hans.

Stämningen är en aning förhöjd – i flera av kapitlen är det Vivek som är berättaren, från sitt efteråt, från sin plats i tidens flod. Därifrån och av vännerna berättas sanningarna om Vivek, för det finns aldrig bara en sanning, sanningarna om Vivek Ojis liv – och Vivek Ojis död.

Similar Posts:

• Hotad utopi
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• En våldsam mor
• Lukt av ladugård, depression och död
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

Huvudpersonen berättar vidare hur de båda får uppdrag som danserskor på en underhållningsinrättning för gruvarbetare. När McNulty har kvinnokläder på sig förstår han något han inte kan sätta ord på, han fylls av en kraftfull, berusande känsla. Även saloonens ägare tycker att danserskorna sköter sig galant, och som nästa steg anlitar han dem att uppträda på scen. Den allt större åskådarskaran jublar vid föreställningarna.

Parets ansikten förändras när de blir äldre, vilket gör att de måste hitta ett annat sätt att försörja sig. De låter sig värvas till soldater i kavalleriet. Uppdraget för dem till våldsamma krigsskådeplatser i mötet med indianer och senare i det amerikanska inbördeskriget på 1860-talet.

Historien bakas in i ett mustigt talspråk som gör att jag känner hur björnkramen omfamnar även mig. McNulty är en man – kvinna – både och – som har ett hjärta fullt av lojalitet. Hans jobb är att lyda order från kavalleriets befäl. Det ges ingen plats åt förhärligande av våldet, men kedjan av incidenter blir begripliga och klargör hur människan fungerar i vissa omständigheter.

McNulty har nära till sina känslor oavsett om det rör sig om att beskriva mörkerrädslor eller skönheten han ser i sin man. De fysiska strapatserna handlar om att vandra i brännande sol eller ligga huttrande under en sliten filt i vinternatten. Översättaren, Erik Andersson, hittar svenska ord som förmedlar den enkla och stundtals buffliga tonen.

Romanen väcker inte bara medkänsla. Den ger på samma gång en utmärkt förförståelse för den historiska kalabaliken som lett fram till nutidens USA. Huvudpersonerna agerar blixtsnabbt, är läraktiga och premieras för sin initiativrikedom. Ute i nybyggarland måste man hitta vägar att få dollar för dagen och många män värvas av kavalleriet, vars mål är att ha ihjäl ursprungsbefolkningen. Kunskaper som att hantera vapen och att skydda sig mot kraftiga väderomslag är viktiga. När utmaningarna blir för stora flyttar man till en annan delstat. Att hålla hårt i människorna man älskar är livsmottot – i synnerhet när man bara vill skrika och hötta näven mot himlen.

Men det mest omvälvande är nog hur berättelsen löser upp förstenade synsätt. Rasismen finns, men överbryggas med flera exempel. Homosexualitet och transsexualitet är självklara delar i romanfigurernas identiteter. Brutaliteten mellan ”vita” och naturfolk balanseras med flera undantag – vem överlever, den adopterade indianflickan som ingår i familjen eller vännen i soldatkläder som hotar att döda flickan?

Dagar utan slut är en sjujäkligt bra berättad historia. Vet inte om jag behöver fler ord än så.

Similar Posts:

• Dammet yr kring den okonventionella familjen
• Ugh
• Something is rotten in the state of Ireland
• Födda i fel tid
• Kärlekstörstande kriminella

En förälders död blir för många författare upptakten till en genomgång av vem denna viktiga person var. Den som lever stilla börjar också med att berättarjaget Leonora anländer till sin mors dödsbädd på ett hospis. Dit hon egentligen inte är välkommen trots att hon är föräldrarnas enda barn. Kontakten har varit mycket sporadisk alla år sedan Leonora flyttat hemifrån, tagit sig namnet Leonora (”lejoninna”), etablerat sig som skribent och författare och därtill kommit ut som homosexuell. Särskilt detta att hon lever med en kvinna anser föräldrarna lett till moderns cancersjukdom. En cancersjukdom som äter upp modern under en räcka av tolv år. Samtidigt förändras modern – hon är nästan en bättre variant som sjuk än som ”frisk” i förhållande till sitt barn.

Leonora vet tidigt att hon ska skriva om sin mor. Det går ett år och inget skrivs. Hon diskuterar med sin partner, den kloka och med sin förläggare. Är det rätt? Och blir det rätt eftersom man aldrig får med ”allt”? Sen skriver hon och går genom sitt liv från de tidigaste åren och fram till moderns död och en tid efteråt i nuet när boken getts ut. I slutet kastas ytterligare en cliffhanger ut: hon skriver ett brev till en kvinna som gått med modern på husmoderskola år 1970. Hon vill veta vem hennes mor var som ung – innan hon isolerades i äktenskap. Det blir metafiktion som förebådar fortsättning: som läsare får vi följa processen om den bok som vi läser. Och lite till.

Leonora försöker lägga pusslet varför föräldrarna var som de var. Bara detta att hon redan som ett litet barn under skolåldern får sig berättat hur hon, den onda, skadat modern genom att låta sig födas till världen: hur modern sprack och klippts. Den lilla flickan tänker på kalkonen på julbordet som klippts och sytts. Fadern har en kollega vars dotter är “knarkhora” och kollegan kämpar för, räddar dottern i Köpenhamn, berättar fadern förvånat – något sådant ska då verkligen inte hon räkna med. Tidigt ska hon höra om världens ondska och allt hon själv kan råka ut för. Hur misslyckad, ful hon är och hur hon gör sina föräldrar illa, framför allt modern. Därför gråter modern och fadern slår.

Samtidigt tar fadern dottern tidigt till småstadens bibliotek. Hon börjar tidigt skriva berättelser. Hennes betyg är höga och föräldrarna uppmuntrar, förhör, följer med. Modern försvarar sin flicka med kraft inför en lärare som gjort sig lustig över hennes namn. I tonåren klär hon sig i moderns kläder från 1960- och 1970-talen och även om hon enligt fadern aldrig blir så vacker och välväxt som modern (“Fru Skov”) så är det något lustfyllt och kreativt över skapandet av en alldeles egen personlig klädstil. De tre reser till turistorter med kappsäckarna fyllda av konserver – även här vidgas flickans liv. På något vis. Här finns också många referenser till låtar, band, böcker och populärkultur – Leonora lever ett intensivt inre liv och även utåt med kamrater trots att hemmet är ett fängelse.

De som Leonora däremot har en kärleksfylld relation till är moderns föräldrar. Morfar leker och tar henne in i fantasivärldar. Mormor, den trygga religiösa, lever till hög ålder och är den som Leonora håller kontakt med genom alla år. Mormor stärker självkänslan, hon formbarligen älskar sitt första barnbarn: säger att hon är både begåvad och vacker. Hon spår henne ett lyckligt liv.

Sina föräldrar till trots utvecklas Christina (senare Leonora) till en energisk ung kvinna fylld av humor och kraft. De första åren i Köpenhamn är svåra – mager som en skrika sliter hon med sina första böcker samtidigt som hon studerar. Men hon skapar sig det liv hon vill leva med skrivande, läsande och kärlek, fast föräldrarna – särskilt modern – förblir en gåta som hon inte förstår. Så småningom återfår hon någon sorts relation till föräldrarna. Leonora försöker verkligen. Hon vill att modern ska lära känna sitt enda barn.

Den, der lever stille blev Danmarks mest lästa bok år 2018, den har fått mängder av priser och många jämför Leonora Christina Skov med Karl Ove Knausgård. Kan så vara, men jag upplever att Min kamp-böckerna fokuserar på författaren själv – i Den som lever stilla ligger fokus mera på författarens mor. Diskussionen om autofiktion – vad som är fiktion och vad som är sanning – är för undertecknad irrelevant: vad är sanning? Och ur vems perspektiv? Varje berättelse är ett val.

Jag tycker mycket om denna bok. Den är djupt tragisk men också rolig och klok.

Similar Posts:

• Den sista tiden
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Mammamammamammamammamammamamma
• Mamma mia – att förstå en mor
• Vackert om livet och döden

Vi hörde om folk som flyttade till Grekland, Tyskland, Frankrike, Kosovo, Makedonien och Turkiet – vart det bara gick. Barnen i grannskapet vällde ut på gatorna och sålde allt familjen ägde, flickor som knappast var äldre än jag flockades på livligt trafikerade gator och utanför hotellen, de sålde sig för pengar, och inte förrän nu insåg vi hur fattiga vi var, hur fattigt hela landet var, att Albanien betraktades som en svart fläck i Europa, ett absurt ställe utan riktning och mening, en plats som egentligen ingen visste något om.

När vi återknyter bekantskapen nio år senare, i en jakt på ett hem genom Italien, Tyskland, Spanien, New York och Finland, är det tydligt att allt inte var så enkelt. Trots alla fina ord om demokrati och jämlikhet och accepterande och rivna murar är det svårt att passa in. Säg inte att du är alban, säg hellre italienare. Ge ett rakt och tydligt svar på frågor om din könstillhörighet och sexualitet – inte för att vi bryr oss, men vi måste ju veta. Säg för litet-g-guds skull inte att du är muslim. Berätta gärna om vad du varit med om, men se till att det passar in i en berättelse vi känner igen och kan vara bekväma med, utan oläkta sår och trauman. Och framför allt, var ärlig, var oförblommerat lycklig, och var tacksam för att vi inte behandlar dig som såna som du egentligen borde behandlas. Så så fort de genomskådar alla de lögner du blivit tvungen att väva för att kunna tala sanning får du se till att åka någon annanstans. När Statovci väl knuffar in en av våra hjältar i en bokstavlig dokusåpa känns det som en helt naturlig utveckling av ett liv som måste levas som performance.

Bland det mest slående med Tiranas hjärta är hur lätt Statovci ändå levererar all denna smärta, den svarta humor och satir han levererar utan att släppa taget om allvaret. Om man spänner sig på en Tung bok om ett Viktigt ämne blir man glatt överraskad; hans prosa är så medryckande, en konstant flod av detaljerade intryck som tumlar över varann åt olika håll och drar med sig massor av olika idéer och dubbeltydigheter, att det enda som får mig att lägga ifrån mig den regelbundet är hur ont den gör. (Den lägger sig snabbt bredvid mitt minne av Eugenides Middlesex och börjar lite försiktigt snacka skit med den.) Det är en sån mångsidig krock av längtan, historier och tankar att inget någonsin landar enkelt, inget någonsin får en bekväm etikett. Vår hjälte byter identitet – kön, sexualitet, nationalitet – för varje ny hemstad, inte alltid utan återverkningar på andra, och inte alltid på ett helt sympatiskt sätt. Hur autentisk den är, den där krypande känslan att den kanske använder något verkligt som en praktisk metafor, får någon annan bedöma, men det kanske är en del av poängen. Om du inte behöver dra ett djupt andetag – av det ena eller andra slaget – när du väl kommer fram till sista sidan har du missat något.

Similar Posts:

• Katten. Landet. Kärleken
• Viktigt och färgglatt
• En ny identitet i blomning
• Levande schabloner
• I upplevelsen av landskap och människor

I Om vi bara kunde byta kroppar med varandra finner vi Kung B och Queen O i Stockholms mindre smickrande delar. De lever gömda och försörjer sig på diverse vis; stölder, prostitution. Kung B är ung transkille, nyligen utkastad från sin religiösa familj. Queen O transkvinna, nyanländ från Iran.

Det är en oerhört svår bok att ta sig igenom. Kanske det tyngsta jag läst sedan Tjänarinnans berättelse. Sorg och ångest genomsyrar den här boken så att den blir både svår att sätta ner och svår att härda ut. De båda huvudkaraktärerna plågas av sveket från sina familjer, deras levnadssituation där de ofta inte har tillräckligt med mat, och de saker de tvingas göra för att överleva. Och kropparna, som inte stämmer och som de mer än något önskar att de kunde byta med varandra.

Det som gör att man tar sig till sista sidan är kärleken. Kärleken karaktärerna emellan, kärleken till familjerna trots att det tar emot, och kärleken mellan människorna de möter. Men det är för det mesta en trasig kärlek, en motsträvig sådan. Den ger hopp, men svärtan lämnar egentligen aldrig sidorna.

Tempot är förvånansvärt uppskruvat. I jakten på överlevnad, kärlek och rättvisa följer den ena dramatiska scenen på den andra. Överdoser hotar ständigt, samt torskarna som kan utsätta Queen O för vad som helst. Även dialogen känns hastad, och sällan trovärdig. Karaktärerna försöker säga för mycket på sina 200 sidor, och orden låter mer som att de kommer från en melodramatisk pjäs än från en ungdomsroman.

Fler böcker om transerfaranheter är givetvis välkomna, men jag kan inte säkert svara om Nilsson har lyckats. Någonstans känns det påklistrat på vad som ibland känns som en actionroman, om än en dyster sådan. Kanske är jag bara inte medveten om djupet på den avgrund som finns i utkanten av samhället. Kanske återskapar romanen en verklighet jag personligen aldrig har behövt handskas med. En sorts utanförskap som är nästan omöjlig att föreställa sig.

Similar Posts:

• Tonårsutopi
• Jägerfeld gör det igen
• Spännande, men kämpigt
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Mental hälsa och medkänsla

Att Aleksa både är författare till boken och dess huvudperson, har gjort det besvärligt för mig att referera till henne i den här texten – jag brukar som regel referera till författaren med efternamn, och till berättarjaget med förnamn. Att skriva om Aleksa som ”Lundberg” i den här texten kändes besynnerligt och distanserande, men finns det inte också en misogyn benägenhet att referera till män med efternamn och kvinnor med förnamn? (Jfr. Bill och Hillary Clinton.) Efter en del velande kom jag fram till att en berättelse som är så personlig, så nära inpå, som Bögtjejen motiverar det mer personliga tilltalet med förnamn. Jag hoppas att Aleksa inte misstycker.

Bögtjejen är en uppväxtskildring, en coming-of-age-berättelse, som karaktäriseras av sökande – efter identitet, efter sammanhang, efter förståelse och efter acceptans. Vi får följa Aleksa genom en barndom där hon förväntas vara pojke men känner en större tillhörighet hos flickorna, och sedan vidare genom tonåren där hon utforskar sin sexualitet och hittar en identitet som bög. Men kontrasten mellan identiteten, kroppen och det tilldelade könet fortsätter att skava, och Aleksa kommer ut en gång till, som transtjej.

Boken tar sitt avstamp i tidig barndom. Den har på så sätt ett mycket klassiskt transnarrativ: Aleksa som tilldelas manligt kön vid födseln, finner sig inte särskilt väl tillrätta i den könsrollen med de förväntningar som den medför. Hon dras istället till tjejer; till att ta på sig klänningar, till fantasilekar om att vara prinsessan Aurora, till rosa overaller och långt hår i tofs mitt på huvudet. Hennes avsteg från normen ses inte med särskilt blida ögon, i synnerhet inte från fadern, vars våld och homofobi genomsyrar Aleksas barndom. Men även andra vuxna runtomkring henne är noga med att poängtera att det flickiga bara är en fas, och försöker styra in henne i ”rätt” könsroll igen.

Inför skolstarten drog [mamma] en tydlig gräns. ”Du är på väg att bli en stor pojke nu, Mattias. Då kan man inte fortsätta klä ut sig. Det är dags att lägga tjejkläderna i teaterlådan.”
/…/
En passande sportoverall valdes ut som skulle passa fint till hockeyfrillan. ”Dodgers” stod det i blåsnirkliga bokstäer över bröstet på den grå luvtröjan och längs med ena byxbenet. Jag hatade den från första stund.

Aleksas berättelse är rak, ärlig, och närgången, och hon gör inte minst upp med föräldrarna som inte förstod och inte stöttade henne när hon tänjde på gränserna för sin könsroll. Det är en viktig aspekt av att vara trans – stödet från omgivningen är vitalt för att klara av stressen det innebär att vara normbrytare. Men avsnitten om föräldrarna kan också ibland dra lite långt åt det rent terapiartade, som när Aleksa resonerar kring om hon verkligen älskar sin mamma, trots sveket i att modern inte lämnade den aggressiva och våldsamma fadern. Det gör mig obekväm, som att jag kommer alltför nära. Men kanske ligger det obehaget hos mig som läsare; det är förstås hennes historia att berätta.

Bokens andra halva – efter att Aleksa landat i en identitet som kvinna – handlar mycket om omvärldens bemötande. Om en lång och förnedrande könsidentitetsutredning; om diskriminering när hon söker till scenskolan; om sexpartners som plötsligt tappar intresset, eller som insisterar på att få närstudera hennes underliv när de får reda på att hon är trans. Genom ett pärlband av berättelser om hur hon utsatts för transfobi och förtryck, imponeras jag av hur Aleksa lyckas balansera så många olika perspektiv. Hon är å ena sidan saklig, och gör relevanta feministiska analyser, samtidigt som hon effektivt förmedlar den smärta och förnedring hon utsatts för, utan att för den skull slå över i sentimentalitet eller självömkan.

Ett viktigt och återkommande tema i Bögtjejen är internaliserad homo- och transfobi, alltså hur omvärldens homo- och transfobi har tagit sig in i henne, och blivit till skam och äckelkänslor. Det får henne att tveka, att tvivla, och att förakta andra transpersoner som inte är lika tydliga i sin femininitet. Något som till exempel kommer fram i kapitlet ”Konsten att äta som en kvinna”, när hon väljer att beställa en tråkig sallad som hon egentligen inte vill ha, för att distansera sig från de äldre, crossdressande vännerna som inte velat eller kunnat ta steget till att leva som kvinna på heltid.

Skillnaden mellan att vara transsexuell och transvestit var viktig att påpeka. Jag ville under inga omständigheter bli tagen för att vara som Birgitta eller de andra damerna. /…/ Dessutom tyckte jag att tanterna på Gyllene Gåsen såg ut som gubbar i klänning, vilket jag själv var livrädd att bli uppfattad som. Jag var en tjej född i fel kropp och i övrigt normal.
/…/

Det kändes vansinnigt trist att inte få beställa in en stor portion kött. Jag hade ju alltid älskat lyxiga stekar, klyftpotatis och feta såser. Men jag hade bestämt mig för att framstå som kvinna i alla tänkbara delar av livet.

Författarens sökande slutar inte när hon hittar en identitet som kvinna, och genomgår sin könskorrigering. Istället fortsätter hon att samla på sig fler erfarenheter av vad kön och sexualitet är, och fortsätter ifrågasätta hur snäva ramarna är som hon förväntas passa in i. Hon ifrågasätter bilden av sig själv – det förenklade narrativet om att vara född i fel kropp, och hon ifrågasätter värdet av att vara normal. Hon sätter ord på den internaliserade transfobin som kräver att hon ska vara överdrivet och renodlat feminin, och försöker istället omfamna att hon också har maskulina sidor. Gradvis tycks hon sluta söka efter något som redan finns, och istället börja leta efter möjligheter till att ändra attityder på samhällsnivå. Hon går från att vilja att passa in till att vilja förändra.

Under läsningen oroar jag mig bitvis för vilket politiskt genomslag Bögtjejen kan väntas få. Det handlar då mindre om tankar eller åsikter som författaren själv ger uttryck för, och mer om hur hennes berättelse kan komma att tolkas av andra. Skildringen av hennes utredning är till exempel vidrig läsning, och en viktig berättelse om de övergrepp som vården har begått mot transpersoner. Men jag blir också rädd för att den ska avskräcka läsare med könsdysfori från att söka könsbekräftande vård. Jag hoppas innerligt att de också läser och tar till sig epilogen, där Aleksa skriver om hur den könsbekräftande vården har blivit mycket bättre sedan hon gick igenom sin utredning.

Hon skriver också om ånger – om hennes egen högst personliga upplevelse av att ha tillåtit sig att tänka en förbjuden tanke: ”Jag ångrar mig. Jag är inte någon kvinna. Har aldrig varit”. I stycket efter skriver hon ”Min tillfälliga karriär som ångrare kom av sig rätt så snabbt”, och därefter följer ett resonemang kring att kön är komplext och att vi förmodligen bör lägga mindre vikt vid det; att hon sågs som en feminin man, och nu som en manhaftig kvinna, men fortfarande är samma person. Och så skriver hon om hur det finns vetenskapligt stöd och god klinisk erfarenhet av att könsbekräftande vård förbättrar livskvalitén för transpersoner. Och det är allt gott och väl, men jag är rädd för att en läsare utan bakgrundskunskaper ska skumma förbi de intellektuella resonemangen och landa i det mer konkreta: hon säger ju att hon ångrar sig! Hon säger att hennes liv idag inte är särskilt annorlunda från hur det var innan könskorrigeringen. Det verkar ju inte vara någon poäng i det där med könskorrigeringar! För faktum är att könsbekräftande vård lindrar lidande och räddar liv, och att de som ångrar sig är få.

Det går inte gärna att klandra Aleksa eller hennes bok för hur den kanske kan komma att missförstås eller förenklas. Hon är noga med att förmedla en nyanserad bild – transpersoner är en heterogen grupp, och Aleksas berättelse är hennes egen. Det som bekymrar mig är att den kanske kommer att tolkas som mer allmängiltig än den är. Och kanske är problemet egentligen att det finns för få böcker med berättelser som hennes. För få berättelser om transpersoner som är skrivna av transpersoner. För få böcker som är nyanserade nog att provocera fram svåra frågor om vad kön är och hur vi ska förhålla sig till det. Vi behöver nog helt enkelt fler böcker som den här.

Similar Posts:

• Att hitta sin pappa
• Transaktivist? Javisst!
• Gränsöverskridande historia
• En ny identitet i blomning
• Kampen är din, min, vår, allas

Var och en får de ett uppslag i Godnattsagor för rebelltjejer – på ena sidan en text och på den andra en bild, gjord av en av 50 kvinnliga konstnärer som engagerats för boken. Det är enormt fint, färgstarkt, spretigt och lustfyllt att bläddra i. Det här är definitivt höstens presentbok till unga tjejer och kanske, titeln till trots, även till unga killar? De kan väl också behöva läsa om lite coola kvinnor?

Konceptet påminner inte så lite om den svenska antologin En annan historia, som kom ut i våras, men skiljer sig alltså vad gäller målgrupp och tonfall. Här handlar det, med förlagets ord, om ”antitesen till alla prinsessagor. De kvinnor som skildras i den här boken sitter inte i ett slott och väntar på en prins.” Därav inledningen ”Det var en gång”, antar jag, men så fortsätter det:

Det var en gång en liten flicka som drömde om att få spela trummor.

Det var en gång en flicka som gillade höga vågor.

Det var en gång en flicka som drömde om att bli en framstående advokat.

Det var en gång en ung vetenskapskvinna som älskade att dyka på natten när havet var alldeles mörkt.

Det var en gång en flicka som blev underrättelseagent.

Jo, jag kan erkänna att ”rebelltjejer” kanske inte är det första ord som ploppar upp i mitt huvud när jag hör namn som Kleopatra, Margaret Thatcher, Katarina den stora eller Eva Perón. Ibland är det kvinnor som ärvt sin makt, gift sig till den – och visst, i många tider och samhällen har det varit den enda framkomliga vägen för kvinnor – och kanske framför allt inte alltid använt sin makt till särskilt sympatiska företag.

Det var en gång en flicka i England som inte brydde sig om vad andra tyckte om henne. Hon gjorde det hon själv tyckte var rätt. Somliga uppskattade henne för att hon var uppriktig, andra tyckte att hon var hård och kall. Margaret bara ryckte på axlarna och fortsatte med sitt.

Det kan ju låta peppigt – och säkert fick Margaret Thatcher en hel del skit just för att hon var kvinna – men är det verkligen en föredömlig beskrivning av en demokratiskt vald ledare? Inte nämns att hon startade ett idiotiskt krig eller förde en politik som ökade klyftorna mellan människor lavinartat heller. För det finns visserligen en liten disclaimer ovanför kolofonen (bokinfon på en av de allra första vänstersidorna):

Detta är en samling hjärtevärmande och tankeväckande godnattsagor inspirerade av hundra hjältemodiga kvinnors liv och äventyr. Det är inte någon encyklopedisk redogörelse för händelser och prestationer i deras liv.

Det är kanske något man ska vara medveten om som vuxet läs- eller diskussionssällskap, men visst, det är en bok för barn och det är förmodligen betydligt bättre att börja med överslätande peppighet än med att det inte sällan haft ett högt pris att bryta mot normer. Peppigheten är nog vinsten, även om jag hakar upp mig lite när det gäller enskilda personer.

Inte minst gäller det just flickor som brutit mot normer vad gäller kön, sexualitet och funktionsvariationer. Inte minst där innehåller Godnattsagor för rebelltjejer en rad ljuvliga bekantskaper, från den blinda kubanska ballerinan Alicia Alonso till bokens yngsta hjältinna, transsexuella Coy Mathis, född i USA 2007, som fått kämpa för rätten att använda vilken skoltoalett hon vill.

Similar Posts:

• ”The lady’s NOT for turning”
• Vadå ”finns inga kvinnor”?
• Gränsöverskridande historia
• Att vara en bricka i någon annans spel
• Notisen växte till en bok

Ett undantag gäller nyheten om det brutala överfallet och den grymma våldtäkten av studenten Jyoti Singh en kväll i december år 2012. Hennes öde orsakade demonstrationer för kvinnors rättigheter, något som också de svenska nyhetsredaktionerna rapporterade om. Händelseförloppets bakgrund var när sex män tänkte sig besöka ett prostitutionskvarter efter att ha druckit sig berusade. Men på vägen erbjöd de skjuts åt en för dem okänd kvinnlig student som varit på bio tillsammans med sin manlige studiekamrat. De unga biobesökarna tackade ja, för de hade inte hittat någon rikshaförare som kunde ta körningen. Skjutsen urartade i en gruppvåldtäkt och båda lämnades svårt misshandlade att dö längs vägkanten.

Journalisten Julia Wiræus befinner sig i Indien när massprotesterna utspelar sig efteråt. Hennes uppdragsgivare ber henne om stoff för publicering hemma i Finland eftersom händelserna bedöms ha nyhetsvärde. Wiræus är delvis stationerad i Delhi och släpper inte ämnet när rubrikerna svalnar, utan fortsätter att undersöka det indiska samhällets rättssystem och syn på samlevnad och äktenskapstraditioner.

När jag läser de inledande kapitlen inser jag hur vanskligt journalistiskt förarbete är och att vi som nyhetskonsumenter ofta glömmer vad det innebär. Wiræus ägnar inte en bokstav åt dessa förberedelser men jag kan inte låta bli att återge vad jag läser mellan raderna. Till de praktiska förberedelserna hör att anlita en bra tolk för att klara språkhinder och en tusenkonstnär som kan lokalisera rätt platser. Till de mentala förberedelserna ingår att öva sig i motgångens konst. Andra med högre rang kan hindra en svårfångad intervjuperson att träffa journalisten eller så är risken för grannars skvaller och utfrysning orsak att ställa in en planerad intervju. Till de intellektuella förberedelserna räknar jag in sakkunskap om bland annat landets historia, näringsliv och familjetraditioner. Och sist men inte minst den yrkesmässiga kompetensen, källkritisk värdering, objektivitet och berättarförmåga.

Wiræus redogör i korthet för den brittiska kolonialmaktens spår i den indiska sedlighetslagstiftningen. Gifta kvinnor kan än idag lagföras för otrohetsaffärer medan gifta män går fria för samma handling. Visst finns politiker som vill uppdatera lagstiftningen från 1860-talet men processen går långsamt. En inverkande faktor i den komplexa utvecklingen är den hindunationalistiska rörelsen. Wiræus genomför en intervju med en regional internationell talesperson för partiet med patriarkala värderingar som starkt ogillar alla hjärtans dag eftersom det är ett västerländskt påhitt som bör motarbetas.

Nu tror inte jag (och inte du heller, tror jag) att västerländska Hollywoodmanér är de mest effektiva verktygen i byggandet av kärleksrelationer. Vi som på grund av vår geografiska tillhörighet sorteras in i ”det moderna västerlandet” har sannerligen en hel del beteendemönster som försvårar jämlikhet och sann respekt för individers olikheter.

I det här sammanhanget är det värt att nämna alla personer som är födda i en mans kropp men identifierar sig som kvinnor. I Pakistan, Bangladesh och i Indien har lagstiftningen om ett tredje kön kommit längre än i Sverige. I Indien beräknas gruppen omfatta runt en halv miljon människor. Wiræus upplyser pedagogiskt om vilken plats i samhället de har och berättar färgstarkt om besöket vid en festival som infaller på högtidsdagen för transpersoner.

Precis som i våra nordiska länder, härskar i Indien traditioner från förr parallellt med livsmönster som kommit på senare tid. Arrangerade äktenskap är mycket vanligt. Men den tekniska utvecklingen med mobiltelefoner har bidragit till att individer tar kontakt med det motsatta könet i en mer oövervakad form – nämligen online. Wiræus intervjuar personer som driver rådgivningssajter med många besökare och grundare till nätdejtingsappar. En av grundarna till appen Thrill är mer cynisk vid en andra intervju något år senare. Jag får en ahaupplevelse av hur snabbt synsätt kan förändras och i det här fallet kanske det är kalkylerade affärsmöjligheter som inverkat mest på attitydförändringen.

En av styrkorna i Wiræus reportagebok är att materialet utarbetats över tid, nämligen under fem år. Återkommande besök hos personer som intervjuas belyser hur snabb utvecklingen är på vissa områden men hur långsam den är på andra. En sådan journalistisk metod höjer värdet på reportagematerialets trovärdighet. Författaren förmedlar en stark närvarokänsla utan att lämna ut människorna hon intervjuar. Berikande är också variationen i infallsvinklarna på ett ämne som inte är lätt att sammanfatta och sist men inte minst finns fördjupningsmöjligheter i förteckningen av källor längst bak i boken. Några småfel av redaktionell karaktär har smugit sig in i slutresultatet och ska inte belasta Wiræus; här är det förlaget som borde gjort en sista korrekturläsning.

Indien är ett land där utvecklingen går i flera riktningar, vilket beror på många faktorer. Lagstiftningen förändras till det bättre men tar ett kliv bakåt något år senare. Det är spännande att följa hur medvetenheten ökar kring kvinnors vilja att ta plats i det offentliga rummet. Krav på att kvinnan ska vara oskuld innan äktenskapet är ett könsrollsmönster som vacklar och menstabut debatteras. Kvinnor kräver rätten att få förvärvsarbeta och rätten att få vara en självstyrande individ på samma sätt som män. Tekniken har onekligen också en pådrivande roll i en befolkning där andelen unga är påfallande. När det är ont om privata sfärer finns åtminstone egna rum online, där gamla synsätt kan ifrågasättas. Sådana här ämnen kunde bevakas lite oftare i nordisk nyhetsjournalistik men i brist på detta är boken De kallade henne Delhi Braveheart en synnerligen informationsrik Indienintroduktion.

Similar Posts:

• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Skjutjärnsjournalist om världens orättvisor
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Rösträtt, nej tack!
• Kvinnors längtan

Jag blir lite kär i boken redan på försättsbladet, där författarna har citerat min gamla favoritlåt, Hello Saferides ​”My best friend”​ – den som har refrängen “damn! I wish I was a lesbian”. Men jag blir inte besviken när jag fortsätter läsa heller. Författarna går metodiskt igenom varför du som heterotjej bör vara missnöjd med den roll som förväntas av dig i ett förhållande med en man, varför det är bättre att vara lesbisk, och hur du ska göra för att “konvertera”. På så sätt är den verkligen den handbok den utger sig för att vara.

Men den är också så mycket roligare att läsa än handböcker brukar vara! Formatet är luftigt och lättillgängligt, bitvis nästan som en antologi. Insprängt mellan författarnas informerande eller argumenterande stycken återfinns texter av en rad framstående figurer inom feminism- och HBTQ-rörelsen, som författaren Maria Svedland, skådespelaren och komikern Nour El Refai, författaren och sociologen Carin Holmberg, och skådespelerskan Bianca Kronlöf. Detta varvas också med rena intervjuer, små informationsrutor (om t.ex. bra sätt att ha tjejsex på), och täta illustrationer av två av mina favoritserietecknare – Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson.

En vän till mig brukar säga att vi kommer att flamsa oss hela vägen fram till revolutionen. Lite känns det som att det är vad Lodalen och Tudor gör i den här boken, för under humorn finns ett stort allvar. Samma strukturer som föder det där vardagsgnabbet som författarnas heterovänner har tröttnat på ligger också till grund för det våld och den diskriminering mot kvinnor som är en faktum i samhället idag. Tonen i boken är positiv (den kommer ju med en lösning!) men det går inte att ta miste på att författarna tar problemen med det ojämställda samhället på allvar.

Även om jag på sätt och vis gjort en resa från straight till homo, så passar jag inte riktigt i målgruppen för den här boken – heterotjejer som fått nog av killar. Som transperson “blev” jag lesbisk i och med att jag började identifiera mig som kvinna. Jag lever fortfarande i samma förhållande som när jag för omvärlden såg ut att vara man, det är etiketten på förhållandet som har förändrats – hur andra ser på oss.

Och det för oss in på några av de saker jag saknade när jag läste ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Ett par gånger nämns helt i förbifarten att man som lesbisk måste förhålla sig till omvärldens attityder, men det följs inte upp. Samhället går visserligen framåt, men homofobi är ett faktum. Att behöva ta hänsyn till sådant som ifall landet man turistar i erkänner ens äktenskap eller om en viss miljö ens är säker att vistas i som öppet lesbisk, är ändå värt att nämna. Boken må vara en reklamkampanj för att bli lesbisk, men det hade känts rimligt att också ta upp några av de potentiella problem som man kan stöta på – inte minst för att det är bra att vara förberedd om man ska ta sina första stapplande steg in i lesbianismen.

På samma sätt saknar jag en kommentar om hur HBTQ-communityt kan vara svårnavigerat, och har sina interna schismer och motsättningar. Det är med stor glädje som jag noterar att författarna inkluderar transkvinnor och intersexpersoner när de pratar om lesbiskhet. Jag blir också glad över att transkvinnan Aleksa Lundberg fått delta med ett avsnitt i boken. Men faktum är att inte alla lesbiska ciskvinnor är lika inkluderande, och det är inte bara transkvinnor som kan känna sig ovälkomna. Marknadsstrategen och opinionsbildaren Shadé Jalali nämner i en intervju hur hon inte togs på allvar i flatvärlden på grund av sina feminina attribut. Hon säger: “Jag förstod att om jag ska attrahera tjejer så får jag sluta attrahera killar. Så heteroattireljerna åkte av”. Det är synd att det uttalandet inte leder till någon följdfråga. För nog finns det ändå i vissa kretsar en hierarki, där “butchflatorna” med sina maskulina attribut står högre i kurs än de mer feminina “femmeflatorna”? På samma tema nämner Nour el Refai i förbifarten sin beundran för “Gold star lesbians”, det vill säga kvinnor som aldrig haft sex med en man. Och nog finns det väl grupperingar där de “riktiga” guldstjärneflatorna är mer välkomna än de bisexuella, nykonverterade, eller de som rentav undrar, tvivlar, eller experimenterar? Det är i alla fall min erfarenhet.

Det här är inte alls den attityd som författarna för fram – tvärtom! Hela deras budskap är ju att du som förmodad hetero är välkommen att smaka på konceptet med samkönade förhållanden – kanske tycker du rentav om det! Men det är attityder som finns, och de hade varit värda att nämna i avsnitten som handlar om hur man som nykomling tar sig in i flatgemenskapen.

En annan sak jag som hjärntvättad av akademin hade velat se mer av är källhänvisningar. Många intressanta påståenden förs fram – att män i snitt gör av med 80 % av ett gemensamt hushålls resurser, till exempel – men jag skulle gärna vilja veta hur beräkningen är gjord. Jag tror säkert att författarna har underlag för sina påståenden, men jag vill kunna läsa vidare, gräva djupare.

Med detta sagt är ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ en rolig och informativ bok som tar upp många viktiga frågor. Och om du är en av de där missnöjda heterotjejerna kanske den rent av blir livsomvälvande. Det är svårt att verkligen se och förstå en maktstruktur så länge man är en del av den. Det blir uppenbart för mig och andra transpersoner när vår plats i samhället, och dess förväntningar på oss förändras under transitionen. Många av berättelserna i ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk vittnar om en liknande insikt: genom att börja ha förhållanden med kvinnor blir de aspirerande lesbianerna plötsligt medvetna om bristerna och maktstrukturerna de varit blinda för i sina heteroförhållanden. Och någonstans är det vad jag tar med mig när jag läst färdigt. ​Liten handbok i konsten at bli lesbisk​ känns som en vänlig knuff i homosexuell riktning som säger: om du inte trivs som hetero, så testa! Kanske blir bilden tydligare när du undersökt alternativen. Och vill du stanna är du välkommen.

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är
• En högst levande kropp i en högst levande bok

Historien handlar inte om något slags uppvaknande från Måns sida. Han har egentligen alltid vetat och har alltid protesterat mot sitt givna namn. I stället får vi se ett barn som är säker på vem han är, men som inte alltid bemöts så. Det är inte Måns som ska anpassa sig i Brorsan är kung, utan människorna runt omkring honom.

Det handlar om att bli accepterad och förstådd, men också om vänskap. Utanför den lånade lägenheten träffar Måns Mikkel, en tuschtatuerad jämnårig som är stentuff och som också skejtar. Efter en första förskräckelse blir de bästa vänner. Blodsbröder. Och ingen har någonsin kallat Måns för bror förut. Deras vänskap är sammansvetsad och finstämd, och ofta väldigt underhållande. Framför allt fick Måns första möten med skånskan mig att skratta högt.

Ibland blir dock texten något stolpig, när saker ska förklaras. Det blir snarare informativt än berättande. Men tillfällena är få och glöms snart bort. Framför allt karaktäriseras boken av en glödande optimism, trots många tunga saker som Måns upplever.

Boken handlar inte bara om att vara trans men det känns viktigt hur den behandlar det, när media ofta inte klarar av att prata om det på ett korrekt sätt. Att Måns är en transpojke är här på ett sätt både okomplicerat och självklart. Som det väl borde vara.

Similar Posts:

• Jägerfeld gör det igen
• Knasigt, peppigt och lustfyllt
• Om givmildhet, tuffhet och en raggarbil
• Någonstans i tidens flod
• Tillåtande vänskap och sorg