Krönika

Hurra för fittans år!

”Vad kallar ni den?” Det är det första som sägs i föreställningen Girls will make you blush som just nu spelas på Unga Clara i Stockholm. Det karaktären syftar på är sitt kön, det som samtidigt har så många namn och ändå knappt något. Hennes fråga visar en vanlig attityd gentemot kvinnokönet – vi vet inte riktigt vad vi ska kalla det, och vi har inte riktigt brytt oss heller. Fittan, vaginan, snippan, vulvan, eller som Liv Strömqvist skriver i Kunskapens frukt: ”det som brukar kallas ’det kvinnliga könsorganet’”.

Men 2014 har det hänt något, både när det gäller skildringar av och samtal om ”det kvinnliga könsorganet”. Förutom Strömqvists bok, i vilken hon undersöker hur vi förhållit oss till kvinnokönet genom historien, så har också albumet Kvinnor ritar bara serier om mens, med Sara Olausson som redaktör, getts ut i år. Mens var även temat för ett avsnitt av SVT:s kulturprogram Kobra nu under hösten. Mian Lodalen och Matilda Tudor ägnar stort utrymme i den härligt provokativa Liten handbok i konsten att bli lesbisk åt att uppvärdera fittan och uppmana kvinnor att behandla sina sköten med större respekt. I mars anordnade RFSU för första gången Fittfestival, och på SVT Opinion har den bristande forskningen i ämnet diskuterats. Fittans år har en egen hashtag på Instagram. It is on, people!

För nu poppar de upp lite varstans. De benämns och de tar plats. Äntligen! Och jag nickar gillande åt Nina Hemmingssons håll och tänker att även om det nu inte blev 2013 som du hoppades, så kan vi i alla fall 2014 ropa: Hurra för fittans år!

I somras läste jag en annan bok som förändrade min syn på, och min förståelse av, min sexualitet radikalt. Jag rekommenderar den okritiskt till alla. Naomi Wolf förklarar i Vagina – A New Biography den kvinnliga sexualiteten utifrån så väl medicinsk som kulturhistorisk vetenskap, och hon tar hjälp av egna erfarenheter när hon diskuterar. Mindblowing är bara förnamnet.

Boken är tung inledningsvis då det är där hon lägger hela den vetenskapliga grunden för alla resonemang; hon presenterar The Pelvic Nerve (som jag tror översätts till Pudendusnerven på svenska) och dess för varje kvinna unika förgrening av nervtrådar (Aha!). Hon förklarar hur det autonoma nervssystemet är vad som kickar igång sexuell upphetsning, men hur samma system inte alls fungerar om istället det sympatiska nervsystemet konkurrerar med sin kamp- eller flyktinstinkt (Aha!). Hon förklarar vilka substanser som frigörs i kroppen vid njutning, upphetsning och rädsla, och hur de påverkar oss. Och hon skriver om olika typer av orgasmer och hur de skiljer sig åt (Aha!).

Kvinnokönet verkar av någon anledning inte riktigt intressera vetenskapen. Exempel 1: att klitoris är vansinnigt mycket större än det lilla ollon som syns utanpå ’upptäcktes’ inte förrän 1998 (!), och 2: ingen vet vad kvinnlig utlösning egentligen består av för vätska. Jag menar, va? Är det ingen som är nyfiken?! Den kunskap som finns har dessutom svårt att få fäste utanför vetenskapliga kretsar. Så, bra där Wolf! Tack för att du förklarar mig.

vaginaMen det är sedan, när hon börjar se på detta ur ett större perspektiv, som det blir riktigt spännande! För Wolf gör kopplingar mellan vaginan (som är den benämning hon använder), via nerverna och hjärnan, och alla möjliga aspekter av en kvinnas liv – kreativitet, trygghetskänsla, karriär, självförtroende. Hon diskuterar sexuellt deprimerade vaginor, som inte trivs i den rådande idén om hur heterosexuellt sex bör gå till (Lodalen och Tudor ger exempel på en samtida svensk studie där var femte kvinna svarar att hon sällan eller aldrig får orgasm vid sex med en man, samtidigt som majoriteten svarar att de regelbundet onanerar och då ”inte har problem med att komma”). Hon ser samband mellan sexuell stress (grovt och sexistiskt språk, trakasserier, hot och våld) och kvinnors möjlighet att tänka kreativt, prestera och i förlängningen göra karriär. Hon visar hur sexuella trauman sätter sig i hela kroppen på den kvinna som utsatts för övergrepp och kränkningar och kan visa sig genom försämrad balans, sömnsvårigheter och ljusare röst till följd av spända stämband. Hon diskuterar användningen av våldtäkt i krig utifrån att det inte handlar om att ”kränka landets heder genom att kränka dess kvinnor”. Hon presenterar motivet att ett våldsamt övergrepp på en kvinnas kön rätt och slätt dödar hennes livslust. Det passiviserar. Gör kvinnor apatiska, och därmed lätta att styra och kontrollera. Hon menar att samma motiv kan förklara sattyget kvinnlig könsstympning.

Sida upp och sida ner om samband och effekter som jag inte varit i närheten av att kunna greppa och än mindre formulera själv, men som träffar rakt i magen. Jag börjar nog fatta saker nu. Eller jag börjar fatta mig själv. Det tog mig 35 år och en bok av Naomi Wolf.

”Men kuken då?!” Nej. Vi behöver inte diskutera den nu. Det kan vi göra i ett annat sammanhang. Kvinnokönet finns nämligen inte till enkom för kuken, och behöver inte förstås i relation till den. Att många gillar att låta just dessa kroppsdelar umgås betyder inte att vi inte bör förstå dem och prata om dem separat. Den manliga sexualiteten är definitivt inte oproblematisk, färdigdiskuterad eller särdeles nyanserad. Tvärtom.miniyonis Men – det ÄR skillnad i hur mycket utrymme som ges åt det manliga respektive kvinnliga könet, och det ÄR skillnad mellan att ha kunnat rita schabloner av sitt eget kön från barnsben och att inte ens ha tillgång till en sådan schablon. Det ÄR skillnad om du inpräntas med att ditt kön ger pondus eller med att det är något du bör skämmas för. Det finns därför ingen som helst anledning att be om ursäkt för att fittan får en massa positivt laddad plats i offentligheten för tillfället. Det har tassats på tå runt kukens förträfflighet länge nog. Låt mig ge ett exempel.

Jag är fruktansvärt drillad i konsten att inte tala illa om en mans kön. Att inte andas något negativt om storlek eller utseende. Det är nämligen askänsligt har jag fått lära mig. Det hänger ihop med självkänsla och välbefinnande att känna stolthet över sitt kön, och att kritisera det innebär att en kritiserar personens själva väsen. Vi nedvärderar med andra ord inte en mans könsorgan eftersom vi inte vill göra mannen ifråga själsligt illa. Fullt rimligt. Men om vi vänder på det? Kan vi se tecken på att kvinnor får samma respekt tillbaka? Att från högstadieåldern bara få höra positivt laddade kommentarer om sitt kön?

Tyvärr tror jag att de flesta med ”det kvinnliga könsorganet” snarare kan göra deprimerande långa listor över negativa kommentarer de fått. Vi lär oss genom upprepning att vårt kön luktar illa, är ohygieniskt och fult. När Naomi Wolf på diskussionsforum frågar efter smeknamn på det kvinnliga könsorganet får hon olika svar beroende på om gruppen består av män eller kvinnor. Av männen föreslogs t.ex. ’Meat curtain’, ’Vertical seafood taco’, ’Cock-holster’, ’Hairy mussel’ och ’Cockpocket’. Ta en sekund här och stanna upp. Det här är inte ovanliga ”smeknamn”, och deras motsvarigheter finns givetvis på svenska också. Jag har hört dem många gånger. Till leda kan en säga. Och så har även du, din syster och din flickvän. Det gör något med oss – med vår självkänsla, och med vårt välbefinnande och själva väsen (se ovan). Ingen ska tro annat.

Vi borde alltså kunna enas om att kärt barn behöver nya smeknamn. Om en hela livet förstått sitt kön som problematiskt och lite småäckligt kan det hända fantastiska saker inom en när någon hävdar motsatsen. Testa det! Nästa gång du står öga mot öga med ett kvinnligt kön du gillar, berätta att du uppskattar det. Och inte att du uppskattar det för vad det kan göra för dig, utan i sig självt. Jag kan nästan lova att ”det som brukar kallas ‘det kvinnliga könsorganet’” är svältfött på komplimanger av det slaget, och att det är efterlängtat.

Så därför knarkar jag fittkunskap i år, 2014. För att kloka och coola kvinnor tagit bladet från munnen och börjat diskutera fittan på sina egna villkor. Utan att skämmas eller retuschera. Utan att vilja vara till lags eller attrahera. För att den är en del av oss, våra kroppar och liv och lustar, och ja, vad passar väl bättre än att de som känner den bäst definierar den – dess drömmar och önskningar, men också dess sorger? Och att de som känner den namnger den? För vad ville kvinnorna i Wolfs undersökning själva att deras kön skulle kallas? Jo,’Kitty’, ’Yum yum’, ’Honey pot’, ’Vajayjay’ och ’Growler’. Jag gillar Growler. En Growler ödslar inte tid på någon som får för sig att kalla henne ’Cockpocket’. Och det borde inte någon göra. Vi tar det igen: hurra för fittans år!

Marie Gröön

Publicerad: 2014-11-15 00:00 / Uppdaterad: 2014-11-13 18:31

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?