Recension

: Den manliga mystiken
Den manliga mystiken: En slutgiltig genusanalys Inger Edelfeldt
2009
Alfabeta
6/10

Boys boys boys

Utgiven 2009
ISBN 9789150111682
Sidor 95
Illustratör Inger Edelfeldt

Om författaren

Fotograf: Thomas Karlsson

Inger Edelfeldt föddes 1956 i Stockholm, där hon fortfarande bor. Hon debuterade 1977 med romanen Duktig pojke. Edelfeldt har skrivit såväl romaner, diktsamlingar och ungdomsböcker som bilderböcker och serier, samt, 2008, en renodlad sagobok.

Sök efter boken

När jag var liten och hängde på Ljusdals kommunbiblioteks ungdomsavdelning brukade jag göra små utflykter till den delen av vuxenavdelningen där serierna fanns. Jag minns inte riktigt vad jag lånade därifrån, det enda albumet som gjorde intryck var Inger Edelfeldts Den kvinnliga mystiken som då bör ha varit relativt nyutkommet. Jag tror inte riktigt att hela budskapet gick fram till elvaåringen som var jag, men det var ju knappast något som hindrade i den åldern (då Hollywoodfruar och Utvandrarna gick ner med samma glädje som vilka röda Wahlströmsböcker som helst).

Att Den kvinnliga mystiken åtminstone ur min synvinkel är ett klassiskt seriealbum är alltså inte underligt. Edelfeldts utpräglade tecknarstil, och humor, låter kvinnor vara människor istället för söta änglar och hennes Hondjuret är den där otrevliga, platstagande, oljuva människan de flesta av oss är (Nina Hemmingsson är inte många stenkast därifrån faktiskt, och hon får också en liten hyllning i detta nya album). 21 år senare kommer då uppföljaren, Den manliga mystiken. ”Nu när kvinnofrågan som bekant är fullständigt löst, riktar hon istället sökarljuset mot den så bortglömde Mannen” lyder baksidestexten.

Edelfeldt belyser mannen och manligheten (och kvinnan, det blir liksom oundvikligt) från alla tänkbara håll. Vi får möta plyschmannen, August Strindberg, Geniet, författaren till raggningsmanual för män, den glada horanhyllaren från tidigt 1900-tal à la Evert Taube, smyghomosexuell frikyrkopastor o.s.v.

Det är underhållande och tänkvärt. Jag tänker dock att det finns en skillnad mellan att skriva om sitt eget kön och om det andra. I Den kvinnliga mystiken är liksom tilltalet självironi, här är det någon annan som får stå i skottgluggen och då blir det genast lite farligare, genast farligt närmare ”manshat”, och troligtvis mer provocerande. Vilket inte är något dåligt i sig, nej då.

Stina Sigurdsson

Publicerad: 2010-01-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 21:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3585

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?