Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Till en början har översatta texter samspelat i uppbyggandet av Sverige. Utländska förlagor har legat till grund för tidiga lagtexter. Under 1500-talet spreds sedan den protestantiska synen att vanliga människor skulle få höra Gamla och Nya Testamentet på sitt eget modersmål. Kungamakten och dess administration använde alltmer svenskt skriftspråk de kommande seklen för att hålla samman riket.

Det svenska litteraturspråket hade sina begränsningar men år 1739 bestämde Vetenskapsakademien att svenska skulle användas i de egna publicerade skrifterna Handlingar. Med allt fler intryck som sipprade in från andra länder utvecklades även svenskt samhälls- och kulturliv och följden blev att också litteraturspråket berikades i vårt land.

1800-talet medförde innovationer med tryckpressar, tidningsföljetonger och den kommersiella romanens genombrott. Produktionen av översättningar kan liknas vid en tsunami. Marknaden var synnerligen oreglerad och upphovsrättsfrågor hörde till framtiden, vilket visas bland annat i att författarna som översattes nästan aldrig fick ersättning. Översättarnas jobb i sin tur betraktades som ”okvalificerat kopieringsjobb” med ringa betalning. Att många inom översättarskrået tog genvägar och gjorde strykningar av tidsödande partier är inte så svårt att förstå. Men förläggarna tjänade pengar. Nu öppnades även en dörr för fler kvinnliga översättare. Manliga kollegor ville nämligen inte översätta storsäljande romaner som skrevs av till exempel Jane Austen. Enligt den tidens kulturelit var det lågstatus att befatta sig med romaner, särskilt när de var skrivna av en kvinna.

Synen på översättning kan förenklat delas in i två kategorier: Redan Birgittaklostrets översättare strävade efter att översättningen skulle ligga så nära originalet som möjligt. Den andra kategorins översättare har i stället tagit genvägar, gjort strykningar eller författat egna partier som inte finns i originalet. De har styrts av vissa förlags kommersiella intressen, så som i exemplet B. Wahlströms bokserier. Ett moraliskt-uppfostrande motiv kunde spåras hos bland annat förlaget Saga barnbibliotek som gav ut klassiska äventyrsberättelser under 1900-talet. Dessutom förklarar Håkanson att när stora avsteg har gjorts från originalen har det ofta att göra med verkets status. Toni Morrison översätts med större trohet till originaltexten än Harlequin-böcker.

Håkanson är engagerad och efterlyser avslutningsvis en översättningskritik värd namnet. Idag är det sällan litteraturkritik kommenterar översättningen av ett verk. Han saknar ingalunda anmärkningar på enstaka ordval, däremot analyser av helheten. Förlagen skulle kunna bjuda på ett exemplar av originalverket tillsammans med det svenskspråkiga recensionsexemplaret? Jag tolkar in en lätt resignation när han konstaterar att kulturredaktionerna utarmas alltmer i sitt uppdrag att belysa litteraturen som konstart. Slutligen önskar han liksom jag, att den svenska översättningslitteraturen inte vore så ensidigt dominerad av den anglosaxiska utgivningen.

Om jag ska välja ut något som jag särskilt fäster mig vid under läsningen, så är det inte något enstaka kapitel eller en speciell tidsepok som Håkanson berättar om. För mig är det hur han knyter ihop allt med samhällets förändringar över tid som gör boken så läsvärd. Textexempel hämtade ur skönlitteraturen finns här och där för att visa olika stilar och vägval. De svenska översättningarna av litteratur från andra språkområden har påverkats av många faktorer.

Jag förstår att boken är en av kandidaterna till Augustpriset 2021 i fackboksklassen. Håkanson uttrycker sig välartikulerat och han har en avundsvärd lätthet i förmedlandet av all fakta. Just när texten börjar tyngas petar han in lite luft eller ett exempel där människorna blir levande. Det är som att se hur litteraturens skuggfigurer stiger fram med svettdroppar i hårfästet. Översättaren må vara en dold gud men likväl är det massor som syns i en översättning, i stället för att gå förlorat.

Similar Posts:

• Prosodi rimmar på melodi
• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Dikt värd översättning
• ”Stasiuk vidgar våra perspektiv”

Flickan, Florens, skickas norröver, till sin nya ägares egendomar. Där tar en annan tjänare, Lina, henne under sina vingar. Där växer Florens upp, och blir vansinnigt förälskad i en fri svart man, en smed som kommer för att utsmycka herrns nya hus. Han kan inte stanna, och han kan inte ta henne med sig, men när först herrn och sedan frun blir dödligt sjuka och den läkekunnige smeden behöver skickas efter igen, får Florens sin chans.

Hon skickas ut på en livsfarlig färd i ett närmast laglöst land, fullt av kristna sekterister och potentiella våldtäktsmän. Men i slutet av färden väntar han som hon tänker ska kunna förändra hennes liv. Rädda henne.

Morrisons roman är en mångröstad sådan, berättad av alla de människor som brukar kallas den amerikanska ”smältdegeln”. Av Jacob, som sammanfört de olika människorna på sin – och som sin – egendom. Av hustrun Rebekka, som skickats efter från Europa och tagit chansen på en farofylld överfart till det okända för att det åtminstone inte kan vara värre än den förutsägbara fattigdomen i det gamla landet. Av Lina, som överlevt ett smittkoppsutbrott som dödad nästan alla i urfolkssamhället hon kommer ifrån, och Sorg, en märklig flicka som överlevt ett skeppsbrott. Här finns de afrikanska slavarna, forslade som boskap över Atlanten och fråntagna alla sammanhang, men också de fattigvita kontraktsslavarna, som arbetar av kostnaden för överfarten och åtminstone har hoppet om en undflyende skuldfrihet.

Det är brokigare än vi kanske är vana vid att se den amerikanska historien skildras. De vattentäta skotten mellan svarta och vita har ännu inte helt upprättats, men vi befinner oss knappast heller i något paradisiskt urtillstånd. Livet är stenhårt, och människor är misstänksamma mot varandra, men också och kanske framför allt beroende av varandra. Allianser skapas, fastän sällan på jämlika villkor. Någon har makt att välja och välja bort.

Morrison levandegör ett förflutet fullt av smärtpunkter. Värme och kärlek finns där också, men räcker den någonsin till? Är det möjligt att läka såren vi människor tillfogat varandra?

Similar Posts:

• Märkbar distans i överlevnadsberättelse
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• Slaveriet släpper inte taget
• Alla är underställda slaveriet

I sex längre essäer – vilka i sin tur är uppbyggda av korta brottstycken eller mini-essäer på olika teman, vilka Jonsson försöker väva ihop till en helhet – ger sig således författaren in i en brottningskamp med många globala ödesfrågor. En inledande essä utgår exempelvis från ett känt fotografi kallat ”The Situation Room” (som visar Barack Obama och hans stab just i det ögonblick som USA:s specialstyrkor håller på att gripa Osama Bin Laden) för att diskutera global maktutövning. Vi kastas därifrån till en annan essä som bland annat ägnas åt Jonssons egna försök att skildra Grönland, men som under sina försök att göra detta hamnar i ett postkolonialt dilemma i relation till en medlem av den lokala befolkningen. Flera av bokens följande essäer använder sedan något specifikt litterärt verk eller konstverk som avstamp för en postkolonial analys. Som bäst blir Jonssons bok i några av de något mer avgränsade essäerna. Allra bäst är kanske essän ”Apor och människor”, där Jonsson tar avstamp i Toni Morrisons och Franz Kafkas författarskap för att diskutera rasism.

Den postkoloniala kritiken har ett program, skriver Jonsson i en av bokens essäer:

att vända på den globala berättelsen, provinsialisera Europa, decentrera världsbilderna, skapa en pluritopisk världsuppfattning, läsa kontrapunktiskt, utforska marginalerna, avoccidentalisera historiografin, vrida den koloniala relationen ut och in och frigöra sig från diskurser som hindrar oss från att förstå den subalterna.

Som program för en hel teoretisk skolbildning kan det här ambitiösa programmet kanske fungera. Men att försöka hantera ett dylikt program i en enda bok? Att Jonsson gör ett ambitiöst försök att arbeta med ett antal av punkterna på det här programmet står klart. Tematiskt diskuterar essäerna i den här boken allt från krig, internationell terrorbekämpning, kapitalismen, global fattigdom, flyktingar och migration, till klimatförändringar, globaliserade arbetsmarknader eller vithetsprivilegier. Teoretiskt ser vi samma mycket ambitiösa agenda. I bokens andra kapitel, som Jonsson själv beskriver som dess ”teoretiska verkstad”, kastas vi i ilfart mellan Marshall McLuhan, Manuell Castells, Joseph Stiglitz, David Harvey, Naomi Klein, Michael Hardt och Antonio Negri, Frederic Jameson, Göran Therborn, Francis Fukuyama, Antonio Gramsci, Gayatri Spivak och Cornelius Castoriadis.

I sin helhet försöker boken famna så mycket att det blir ganska ohanterligt, oformligt. Många gånger känns det också som om essäerna inte når ända fram till ambitionen att vända på den globala berättelsen; som om de bara hinner börja skrapa på ytan av en fråga innan Jonsson har kastat oss vidare till ett annat problem i vår postkoloniala värld.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Spretande framtidsantologi
• Tredje Världens kamp
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd

”Recitatif” är tydligen – jag är tvungen att googla detta – en musikterm, och inte helt lätt att enkelt översätta. Det är en stil mellan sång och tal, som normalt används i dialoger, men har också en bibetydelse av ett språks särskilda ton eller rytm. Påtagligt när man googlar ordet är hur nära sammankopplat dess internetliv är med försök att förstå Morrisons novell.

Det är inte det att novellen i sig är obegriplig på något sätt. Den följer två flickor som i barndomen tillbringat en tid tillsammans på barnhem, och sedan stöter på varandra några gånger livet igenom. Deras liv utvecklar sig rätt olika, och det ska också visa sig att de minns saker som hände på barnhemmet väldigt olika.

Inte oväsentligt för berättelsen är att den ena av flickorna är vit och den andra svart, men Morrison avslöjar ingenstans vem som är vad. Det är det som, enligt Hansson, är poängen. Morrison har beskrivit novellen som ”ett experiment där jag tagit bort alla raskoder ur en berättelse om två personer av olika ras för vilka rasidentiteten är central”.

Grejen med åtminstone min läsupplevelse är att jag redan från början verkar bestämma mig för vem som är svart respektive vit, och sen kan jag inte få det ur huvudet ens om jag läser om texten och verkligen försöker. Kanske är det också en del av poängen, att vi inte kommer ifrån våra föreställningar om vithet och svarthet – jag tror att det är flickornas namn, Twyla och Roberta, som så snabbt cementerar mig i min slutsats – men det är inte riktigt så novellen beskrivs i förordet. ”Så fort vi har bestämt oss för att stoppa in den ena eller andra huvudpersonen i en raskategori blandar Morrison bort korten med ny, motsägelsefull information”, skriver Hansson. Där är jag uppenbarligen alltför trögrörlig, eller kanske alltför dåligt insatt i små nyanser av amerikanskt samhälle och historia.

Hur som helst är det intressant, Morrisons experiment med ”ras”, men det är också en väldigt intressant berättelse på andra sätt. De små nedslagen i de båda kvinnornas liv och allt som lämnas osagt däremellan, hur deras relation kan skifta ganska häftigt utan att de träffats emellan, och vad som händer när man plötsligt tvingas ifrågasätta sina egna minnen.

Noveller har egentligen aldrig varit min favoritform av litteratur, precis som jag börjat tycka att filmer rätt ofta blir intetsägande jämfört med tv-serier där man får följa karaktärer genom avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. Då och då blixtrar genren emellertid till, och lyckas tränga ihop hela livsvärldar på den oerhört begränsade ytan, och det tycker jag att Morrison faktiskt lyckas med här.

Similar Posts:

• En nobel kortroman
• Litteraturen och De Andra (US version)
• Inte bara svart och vitt
• Klaustrofobisk familjemiddag
• Att andas nyanser

Jo, jag försöker skapa någon sorts smidig övergång till Ishiguros tema här, en manlig hederskodex som på en gång ligger långt ifrån och nära lojaliteten akademigubbar (ibland av båda könen) emellan.

Novellen En familjemiddag berättas av en hemvändande son, som tillbringat en längre tid utomlands, i USA. I Tokyo anländer han, och strax därefter hans syster, till sitt barndomshem, där fadern förbereder middag för sina båda hemkomna vuxna barn.

Modern i familjen är död. Hon har, visar det sig, dött en mycket plågsam död efter att ha ätit fugu, den japanska fisk som anses vara en delikatess, men samtidigt, om den inte har rensats precis rätt, kan innehålla ett dödligt gift. Hon brukade tydligen aldrig äta detta, men just den här gången gjorde hon det. Kanske för att vara artig mot vännen som bjöd.

Artighet är förstås grundläggande i de samhällen och situationer som japansk-brittiske Ishiguro så gärna beskriver, oavsett om de är brittiska eller, som här, japanska. Familjemiddagen i den här novellen präglas av en närmast klaustrofobisk artighet. Frågorna och känslorna bara bubblar – men nog så häftigt – under samtalets och textens yta.

Fadern har nyligen gått i pension sedan hans företag gått i konkurs. Hans kompanjon, Watanabe, har i samband med detta tagit sitt eget liv. Det är en fråga om heder. Watanabe var, inskärper fadern i sin son, ”en ärans och principernas man”. Först i enrum med systern får sonen reda på att Watanabe inte bara dödat sig själv, utan också sin hustru och de båda döttrarna.

En familjemiddag ingår i novellförlaget Novellix andra lilla box med Nobelpristagare i litteratur. Det är ett vackert formgett och väl utvald paket, där novellerna – förutom denna ingår texter av Toni Morrison, Herta Müller och John Steinbeck – ger fina introduktioner till respektive författarskap. Det gäller inte minst Kazuo Ishiguros En familjemiddag.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2017
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Att vara ett barn av sin tid
• Tomrum och tolkning

Det finns dagar när man ska starta bilen snabbt, backa ut ur garaget och låta bilradion spela högt för att man ska slippa känna efter hur trött man egentligen är.

Och det finns dagar då huvudet dunkar i migrän och det inte finns något annat val än att stanna i sängen. De är de dagarna som med lite tur kan förvandlas till magi om det ligger en oläst bok på nattygsbordet bredvid sängen. Och det var precis det som hände den här dagen.

För mig är Toni Morrison ett helt nytt författarskap (ja, jag vet, det vittnar bara om min okunnighet då denna kvinna fick Nobelpriset i litteratur redan 1993 och sedan dess gett ut ytterligare sex böcker som finns översatta till svenska). Men det är ett författarskap som jag verkligen gläder mig åt att få fortsätta undersöka.

Gud hjälpe barnet är Morrison senaste bok. Huvudpersonen Bride lever ett rikt liv, med en fantastisk älskare, ett framgångsrikt jobb och hon är dessutom slående vacker. En dag bestämmer hon sig för att uppsöka en kvinna som friges från ett långt fängelsestraff och överräcka en resecheck och tillräckligt med pengar för att kvinnan ska kunna börja ett nytt liv. Ingen förstår varför Bride väljer att söka upp kvinnan. Och Bride får ingen klarhet i varför hennes älskare försvinner spårlöst vid ungefär samma tidpunkt. Men långsamt nystas berättelsen upp. Utifrån olika berättarperspektiv lyfts en historia fram som talar om svek, hudfärg, ras, kriminalitet och att aldrig kunna älska tillräckligt djupt.

Jag faller handlöst in mellan raderna och vaknar upp flera timmar senare: omtumlad, hetsad, illamående, skakad och lycklig. Det här är helt enkelt litteratur när den är som allra bästa: provocerande, medryckande och bärande på en alldeles egen smak och färg. En nyans som dröjer sig kvar under dagarna som kommer.

Similar Posts:

• En doft av förruttnelse
• Dialog i svartvitt
• En nobel kortroman
• Litteraturen och De Andra (US version)
• Inte bara svart och vitt

That’s what happens when you personify hopes and dreams in one person. He becomes nothing more than a literary device.

A Brief History of Seven Killings handlar inte om Bob Marley. Eller jo, han är med i den både som en rollfigur och som en ständig närvaro, fast aldrig nämnd med namn; han är ”The Singer”, för mytisk och ikonisk för att ens behöva ett namn, en gigantisk valhaj i en liten damm med hungriga pirayor; men boken handlar inte om honom. James använder det misslyckade mordförsöket på Marley i december 1976 som nav för att berätta en mycket större och komplexare historia om ett litet land som plötsligt hamnar i strålkastarljuset hos både musiker, drogkarteller och kalla kriget-aktörer, som en The Wire i baktakt och extra tape echo.

And killing don’t need no reason. This is ghetto. Reason is for rich people. We have madness.

Alltså, omfattningen på det James vill göra i A Brief History (som, för att påpeka det uppenbara, alltså är 700 sidor lång och täcker flera decennier, möjligen sekel) är imponerande, men inte hälften så imponerande som hur självklart han hanterar det. Se hur han byter berättare; en död politiker, en gangsterboss från ghettot i Kingston, den lokale CIA-bossen som måste se till att Jamaica inte gör en Cuba, en Rolling Stone-journalist född tio år för sent, en kvinna som bara kände Marley för en natt och varit på flykt sedan dess, yrkesmördare, langare och vanliga maskrosbarn från både Trenchtown och Bronx som försöker leva sina egna liv mitt i det här stora. Se hur taktsäker han är; det var evigheter sedan jag läste en litterär roman som använder vanliga hederliga cliffhangers så här skickligt, varje kapitel tillför en ny vinkel och lämnar mig ändå precis på tröskeln till något större. Se på språket, den jamaicanska patoisen; han berusar sig på språket – ingen brytning, en egen engelska – men använder det för att säga något, för att vända på perspektiven, och se upp när någon byter dialekt för något händer i varje språkvändning.

People stupid. The dream didn’t leave, people just don’t know a nightmare when they right in the middle of one.

Inget får ligga still. Varje koncept av klass, ras, nationalitet, sexualitet, tro ska baxas upp och kollidera. Reggaemusiken är både upprorisk och full med homofobiska budskap. Religionen lovar uttåg och frihet men kräver att kvinnorna tjänar männen. USA och Storbritannien är både ett löfte om att fly slummen och kolonialmakterna som inte ens ser dem de kör över. Men i centrum hela tiden människor återgivna så närgånget att det gör ont långt innan det slutar som det måste för de flesta. Visst är det i mångt och mycket en amerikansk roman, arvet efter Faulkner, DeLillo och Morrison är tydligt. Säkert kan man hävda att det är något klichéartat att en jamaicansk romanförfattare ska använda sig av Marley. Men varför i hela fridens namn skulle han låta bli det när det låter honom skriva sådant här?

Three girls from Kashmir sling on bass, guitar and drums, fresh faces brimming out of burkas, propped up and held together by a backdrop of the Singer streaked in red, green and gold stripes, thick like pillars. They call themselves First Ray of Light, soul sisters to the Singer smiling with the rising sun. Out of a wrapped face comes a melody so fragile it almost vanishes in the air. But it lands on a drum that kicks the groove back up to where the song lingers, sweeps and soothes. Now the Singer is a balm to spread over broken countries. Soon, the men who kill girls issue a holy order and boys all over the valley vow to clean their guns, and stiffen their cocks, to hold down and take away. The Singer is support, but he cannot shield, and the band breaks away.

But in another city, another valley, another ghetto, another slum, another favela, another township, another intifada, another war, another birth, somebody is singing Redemption Song, as if the Singer wrote it for no other reason but for this sufferah to sing, shout, whisper, weep, bawl, and scream right here, right now.

Det finns så mycket passion i den här romanen, så mycket ilska och kärlek och sorg och skönhet. Och James får det att sjunga.

Similar Posts:

• Sånger för Ras Tafari
• ”I will murder the world”
• Historien skrivs av revisorer
• …In England’s green and pleasant land
• The really American way of life

People often forget the evil they’ve done unto others, but retain forever the antipathy toward those they’ve wronged – reasons for this are found and fit into the puzzle later, retroactively.

Ibland stöter man på romaner där idén att skriva en hjälpligt objektiv recension känns hopplös från början, där allt man kan säga känns futtigt. Delvis för att den här romanen är förjävla bra, men också för att det är den sortens bok (tänk Joyce, Morrison, Cartarescu etc och skit sen i jämförelserna) som är så genomsyrad av språk, historia och trauman som inte är mina att jag egentligen bara vill hålla käft och låta Zabuzjkos huvudpersoner tala åt mig.

Men det är ju en del av historien det också, som på ytan är så enkel, just för att ge henne möjlighet att gräva ner sig i komplexiteterna. TV-journalisten Daryna Goshchynska (tänk Ukrainas Kristofer Lundström), dotter till en sovjetdissident som dog på mentalsjukhuset, lever i 00-talets Ukraina och får idén till en dokumentär. I Ukraina pågick ju stridigheterna mellan röda armén och ukrainska självständighetskämpar/ kontrarevolutionärer i flera år efter andra världskriget, och nu har hon hittat en bild på en kvinna som var med och stred och dog för gerillan, och som råkar vara hennes pojkvän Adrians gammelmoster; hennes berättelse ska letas upp, grävas fram, visas upp. Det måste finnas en annan historia att berätta än en som bara rabblar siffror på antal döda och försvunna. Och när hon börjar gräva i historien börjar han drömma om henne… men drömmarna blir alltmer levande, och både Daryna och Adrian dras in i en historia som utspelar sig både i det nyss självständiga Ukraina, med korruption och sexslaveri, där de stora idéernas död leder till cynisk egoism och blind nationalism, och 1940-talets Ukraina med gerillakrig, svält, stalinistiska utrensningar som räknas i miljoner, och de 60 år av tystnad som ligger mellan. Vi kastas från eldstrider i skogar till politiska intriger, från resonemang om modern konst till intima kärleksscener, från en kvävande fastlagd historieskrivning till personliga berättelser. Så mycket har begravts i matjorden här, så mycket har aldrig sagts högt, så många bevis har bränts. Zabuzjko väver in historier i historier i historier för att kunna blottlägga det ena lagret efter det andra. I en passage riktar hon en rasande bredsida åt Bulgakov – eller rättare sagt, åt Bulgakov som tröst, om självbedrägeriet som följer i tystnadens spår.

And we comforted ourselves with ”manuscripts don’t burn.” Oh, but they do burn. And cannot be restored. Our entire culture is built on faulty foundations. The history we are taught is nothing but the clamor-increasingly deafening and difficult to disentangle-of voices out-yelling each other: I am! I am! I am! I, so and so, did this and that-and so on, ad infinitum. But the voices resound over burnt-out voids-over the silence of those who’ve been robbed of their chance to cry out, I am! Over those who had their mouths gagged, their throats slashed, their manuscripts burned. We don’t know how to hear their silence; we live as if they never existed. But they did. And their silence, too, is the stuff of which our lives are made.

Som alla böcker som vill sätta ordet ”Stor” framför ”roman” är det inte en helt perfekt konstruktion, det finns ställen där jag vill räcka upp handen och säga ”Vänta nu här, Oksana, var det verkligen…” Den romantiserade bilden av 1940-talets nationalism, inte minst. Men vafan, Zabuzjko har tillräcklig kontroll över sin berättelse och de olika personliga perspektiven att romanen bara växer för varje kapitel, lindar upp alla de olika sätt historien (på papper, i muntlig tradition, i beröring, i blod och sperma) står skrivet i allt. I alla de ursäkter och självgoda förklaringar en lär sig utantill och upprepar tills en tror att det är verkligheten.

What if this is the elemental essence of love: Having a person who shares your life but remembers everything differently? Like a constant source of wonder: world not just there, but given to you anew every minute-all you have to do is take her hand. Sometimes, even often, the same idea occurs to both of us at once, and we finish each other’s sentences-”that’s just it, exactly, that’s what I just thought”-thrilling us as if we’d just found a secret door in a shared home, but I bet had we tried to write out our individual trains of thought, separately, and then compared notes, we’d see we weren’t thinking the same thing at all-only about the same thing.

Jag vill citera boken i evighet, om inte annat så för att den som alla totalromaner låter så trist när man försöker förklara den. Maktstrukturer språkets roll invanda könsrelationer bla bla. Det är ju också en bok så full av kärlek, ibland olycklig eller misslyckad eller bortglömd eller kvävd eller rent otäck, men alltid där, alltid en startpunkt för att jaga en idé som kan bära. Några år efter att Zabuzjko skrev färdigt detta har konflikterna blivit beväpnade igen, trots att det precis som då officiellt inte råder något krig. Så många som vill skrika högst, vifta med sin flagga. Zabuzjko gräver där hon står och hittar en historia, hittar ett språk, backar inte undan, men låter det handla om förbindelser snarare än murar. Det är, trots allt, den enda vägen framåt om man inte ska behöva gräva fler gravar.

Hello, then. Who are you?

Similar Posts:

• Fältstudier i ukrainsk offermentalitet
• Uppror är nostalgi
• Mittemellan
• Vinnaren tänder ett bivaxljus
• Det enda vi lär oss av historien är historien

Tillbaka i USA kämpar Frank mot sina inre demoner, han rycks mellan självförakt och ilska och läsaren ges små utklipp av vad han varit med om under krigets år. När Franks syster Cee ligger för döden tvingas Frank tillbaka till Södern från den sjuksäng han fastbunden och nerdrogad befinner sig i. För att rädda sin syster måste han åter ta kontroll och ge sig tillbaka till den plats där de båda syskonen växt upp och som han hatat i hela sitt liv.

Morrisons främsta styrka är som vanligt språket. När jag första gången mötte Morrison i De blåaste ögonen blev jag fascinerad och förtrollad över hur hon klarade av att beskriva något så fruktansvärt och hemskt som incestuös våldtäkt på ett sådant vackert och målande sätt att man på sätt och vis kunde känna med pappan som förgrep sig på sin egen dotter. Något så ofattbart blev greppbart och jag har sedan dess inte mött någon som lyckats på samma sätt. Även i Hem lyckas Morrison stundtals trollbinda och den börda som Frank bär på hamnar väldigt nära läsaren. Men med sina blott 157 sidor blir berättelsen lite kort och de grava och djupa problem som Frank lider av får inte riktigt det utrymme som krävs. Det finns även ett par korta passager genom boken som återknyts i all hast och gör slutet lite stressat.

Precis som i De blåaste ögonen pendlar Morrisons berättarperspektiv i de olika kapitlen. Ett berättargrepp som lyfter läsaren närmare karaktärerna men som samtidigt ifrågasätter sanningshalten hos författaren, ett grepp som påminner läsaren om att författaren bara återberättar något hon själv aldrig upplevt. Ett smart grepp som tillsammans med Morrisons allegoriska angrepp ger denna kortroman mer liv.

Korea. Du kan inte föreställa dig det, för du har aldrig varit där. Du kan inte beskriva det trista landskapet, för du har aldrig sett det.

Trots sin ringa längd hinner Morrison beta av flera viktiga ämnen, kärlek och sorg, rasism och förnedring, hat och den värme och gemenskap som trots allt finns bland människorna i den lilla staden. Självklarheten där alla hjälps åt att läka Cees öppna sår som tar tid och som samtidigt ger Frank tid att läka sitt inre. Hem är en värdig liten berättelse av en nobelpristagare som engagerar och man har lätt att glömma bort att det just är fiktion.

Similar Posts:

• Dialog i svartvitt
• Litteraturen och De Andra (US version)
• En doft av förruttnelse
• Att andas nyanser
• Inte bara svart och vitt