Det är extremt sorgligt att Zandra Kanakaris anser att huvudfokus måste läggas på de allvarliga problem som kan uppstå även i mycket unga relationer, men statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) talar sitt tydliga språk: var femte ung person har varit utsatt för brott i sin relation. Det är siffror som påvisar att det berör väldigt många ungdomar och att det de går igenom varken är något som ska tas med en klackspark eller bortförklaras med ”ungdomligt oförstånd”. Zandra Kanakaris är jurist och arbetar sedan flera år våldsförebyggande med tyngdpunkt på unga relationer, så hon både vet hur verkligheten ser ut och har en idé om hur vi ska få bukt med problemen.

Hennes bok är definitivt varken romancy eller feelgood, utan består av korta exemplifierande berättelser, fakta, diskussionsfrågor och tips. Tipsen är konkreta, exemplen är lätta att förstå och ta till sig. Hon betonar att det alltid finns en väg ut och vikten av att söka hjälp. I slutet av boken finns en lista för vart man kan vända sig för stöd och hjälp.

Zandra Kanakaris må i första hand skriva för dem som är utsatta för våld, men det finns även sidor med checklistor för den som utsätter andra för våld. Det är smart, tycker jag, att tilltala båda sidor av problemet i samma bok.

Jag är lite tveksam till vem boken vänder sig till rent åldersmässigt. Jag hittar den under kategorien ”ung vuxen” men vet ärligt talat inte riktigt vilken åldersgrupp som känner sig tilltalad. Förlaget tillhandahåller en utförlig lärarhandledning, så kanske är det meningen att man ska arbeta med boken i skolan? De fiktiva personerna i berättelserna befinner sig på högstadiet eller gymnasiet och det skulle ju kunna ses som en fingervisning.

Förmodligen skulle Zandra Kanakaris hålla med mig om att vi vuxna måste våga fråga våra ungdomar hur de mår, vara öppna för deras svar och våga lyssna även när det blir tufft. Jag gillar att hon om och om igen betonar att det är varje förälders ansvar att deras barnen ska må bra och att de inte ska utsättas för våld.

Det är en viktig liten skrift, men det är då sannerligen ingen uppmuntrande läsning.

Similar Posts:

• Något att locka läsovilliga unga med
• Som en äldre kompis du kan fråga om allt
• En sorts hemlig klubb
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Då och här och nu

Ebba Bandh är ny som författare men ”har över ett decenniums erfarenhet av litteratur och skrivande”, läser jag på bokens omslag. Då kan man ju tycka att hon borde haft lite mer känsla för tempo i sin egen berättelse, för allt går mördande långsamt. Ända till slutet, då går det så fort att logiken åker i diket.

Vad handlar då denna debutroman om förutom tonåringars sexliv? Boken har två tidslinjer, 2004-2005 och 1998-1999, samt elva sidor som utspelas under 2024. I delen på 2000-talet får vi följa Lydia från Linköping under hennes skolår på en high school någonstans bland majsfält och swimmingpooler i det amerikanska bibelbältet. I de avsnitt som i huvudsak utspelas innan sekelskiftet får vi lära känna den präktiga och religiösa Bonnie som efter en dramatisk separation börjar ana att livet har en hel del kvar att erbjuda, både för henne själv och hennes unga dotter.

Lydias del känns som en alldeles för lång dagbok, där allt ska med. Om det driver berättelsen framåt eller ej, verkar inte spela någon roll. Det är så kallade vänner som visar sig vara mobbare, det sprids rykten som inte har det minsta korn av sanning och det hånglas och knullas betydligt mer än vad jag hade förväntat mig i sammanhanget. Att det diskuteras religion och att Lydia som en frispråkig svensk tonåring inte är van vid kristen fundamentalism och inte är bekväm med att familjen verkar vilja frälsa henne, det stämde bättre med det jag hade föreställt mig, men känns ändå inte tänkt till slut.

Bonnie å andra sidan försöker handskas med livet efter att hennes man brådstörtat lämnat både henne och dottern. Bonnie är mån om att göra rätt och passa in. Hon jobbar inom hemtjänsten, tar hand om sin krävande mamma och försöker vara en god församlingsmedlem samtidigt som dottern börjar tonårsrevoltera. Att hon blir betuttad i den snygge byggarbetaren Ronald och faller som en fura när han börjar uppvakta henne, det är lätt att förstå.

Om du inte har läst boken men vill göra det, är det bäst att du slutar läsa nu, för jag kommer inte att kunna hålla mig från att spoila.

På det stora hela tyckte jag att romanen innehöll alldeles för många sidospår och jag tror att den hade mått bra av att vara minst två hundra sidor kortare. Då tror jag att Bandh hade blivit tvungen att fundera på vilken berättelse det är hon egentligen vill berätta. Nu rör hon lite i alla möjliga grytor och jag fattar inte riktigt vilken maträtt det ska bli.

De där kompisarna Lydia har i början till exempel, de som överger henne när hon försöker snappa åt sig skolans guldgosse Dan, beskrivs i början väldigt detaljerat för att sedan bara försvinna ut ur handlingen. Jo, jag förstår vad både de och Dan fyller för funktion i romanen, men det går alldeles för långsamt samtidigt som det inte känns logiskt. Varför får vi aldrig veta vad Clarissa gjorde hos Buddy? Varför fattar jag inte hur och när det tog slut mellan Joanna och James?

Gästmamman Maggie får jag heller inget grepp om. Är hon supersträng och überreligiös eller skiter hon egentligen i vad Lydia har för sig? Hur är det möjligt att Lydia kan klättra ut genom genom fönstret och gå till fots till trailerparken där hennes pojkvän James bor varenda eviga natt och sedan tillbaka igen utan att Maggie märker något?

Att Bonnie inte i första taget kan smälta att hennes man Chris hade en kärlekshistoria med sig själv som kvinna, det förstår jag. Det är ju knappt att en utomstående begriper hur det är möjligt. Men att han å ena sidan bara försvinner, inte har kontakt med sin dotter och inte går att få tag i när Bonnie vill ha skilsmässa rimmar dåligt med att när nämnda dotter dör, då är han bara ett telefonsamtal bort. Och Bonnies mamma som i början ständigt ringer för att få hjälp med sitt framfall och sina sopor, hur kommer det sig att hon helt plötsligt är borta ut handlingen?

Jag tror inte att man skulle beskriva mig som pryd, men det finns gränser för hur explicita beskrivningar jag behöver av manliga könsorgan (form, färg, lukt och smak) för att förstå om det är en positiv sexuell upplevelse eller om det är ett övergrepp.

Den här romanen lämnade mig med fler frågor än svar.

Similar Posts:

• Ska vi hångla?
• Tretton huvudpersoner i egen rätt
• Familj i kras
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Drabbande och välskrivet om en lång väg till kunskap

Det där fångas väldigt skickligt i författartrion Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlssons novellsamlingar Tolv och Tretton. Här möter vi tolv respektive tretton barn på gränsen till tonåringar i varsina noveller där just de är huvudperson – men de går i samma klass och rör sig in och ut ur varandras berättelser också. Huvudpersoner och statister. Vänner, kärlekar, irritationsmoment och kärleksintressen. Självklara huvudpersoner i sina egna liv.

Någon verkar enbart störig i någon annans novell, men när personen själv är huvudperson kommer nyanserna fram. Det finns inte alltid en ursäkt, men det finns anledningar, erfarenheter, bakgrund och djup.

Ett par av huvudpersonerna i Tretton är desamma som i trions tidigare novellsamling Tolv; merparten är nya som just huvudpersoner, men har funnits med i periferin tidigare. Här har de också från 6:an till 7:an, över den där lömska men viktiga gränsen mellan barndom och tonår med allt vad det innebär.

Läser man Tretton från pärm till pärm – och jag skulle ha svårt att göra något annat, även om berättelserna definitivt också kan stå på egna ben – så är den första nya högstadieelev man möter Lydia. Hon och hennes bästa kompis Meija är tryggt kvar i gamla hjulspår med filmkvällar, chips och läsk. Det är i alla fall vad Lydia tror. Kvällen som novellen utspelar sig under är Lydias födelsedag, och de har firat med tacos, tårta och film. Mitt i filmen ursäktar sig Meija och går hem med magont – eller gör hon?

Snart bombarderas Lydia med bilder på sociala medier från ett poolparty hos en äldre tjej på skolan. Många från klassen verkar vara där. Liksom Meija.

När insikten om vad det är som syns på skärmen når ända ut i Lydias kropp känns det som om någon drämmer en boxhandske rakt i magen på henne, och sen: slag på slag, ett för varje ny del av sanningen. Det är som en boxningsmatch.

Meija ljög?! POFF!

Hon gick inte alls hem från mitt födelsedagsfirande för att hon ”mådde illa”. OUFF!

Hon tittade mig rakt i ögonen och hittade på det som ett svepskäl för att kunna ta sig därfirån, och nu står hon vid en pool. OUCH!

På någon slags jävla poolfest?!

Först i sista novellen får vi Meijas perspektiv på vad som hände, men poolfesten återkommer genom novellerna. För en del betyder den inget. För några ett tillfälle att hitta på pranks mot fåniga äldre syskon. För ytterligare andra känns det som kvällen som förändrade allt. För någon rosaskimrande. För någon annan nattsvart.

Att skriva fram mångfacetterade huvudpersoner i den här åldern är inte alldeles lätt. Nå, det är förmodligen aldrig lätt, men i alla fall. Bjärbo, Lindbäck och Ohlsson lyckas skapa hela tretton stycken.

Similar Posts:

• Uthängda
• Tretton år och evigt balansgående
• Skolan står i brand
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Hur skulle det vara om de låtsades vara lite ihop?

En av de första känslorna jag får när jag läser Ada Fredelius Två systrar är; Äntligen! Äntligen en klassisk ungdomsbok som på ett enkelt sätt hanterar tonårens och livets svåra frågor. Det ska erkännas att jag inte läst särskilt mycket svensk ungdomslitteratur i det senaste, men desto mer av det som brukar benämnas YA (Young Adult). Och jag måste påstå att det finns en nyansskillnad, en viktig sådan. Den YA jag läst har mer fokuserat på att vara lättsmält, och känns ärligt talat ofta som om den riktar sig till vuxna läsare trots sin etikett. Vuxna läsare som vill ha sina böcker skrivna på ett visst sätt.

Två systrar är inte skriven för den vuxna läsaren, det är en ungdomsbok som vänder sig direkt till sin egen målgrupp. Utan omvägar. Ada Fredelius lyckas på ett enkelt sätt skriva om många svåra ämnen, samtidigt, utan att det känns krystat eller orealistiskt. Alice och Ylva har vuxit upp tillsammans och alltid varit relativt nära, och de har alltid haft ett självklart svar när folk frågat om de verkligen kan vara systrar. De är ju så olika!

Ylva är adopterad från Kina, men till allas förvåning får hon några år senare en lillasyster. Nu är de båda tonåringar och försöker navigera allt vad det innebär. Ylva söker i smyg på information om adoptioner, stulna barn och hur man kan hitta sina släktingar. Hon vågar inte dela med sig av sitt sökande men efter ett utbrott på föräldrarna blir det bestämt att hela familjen ska åka till Kina över sommaren och besöka barnhemmet hon kommer från.

Alice å sin är ofta avundsjuk på sin självsäkra storasyster, hon har vänner, är snygg och vet hur man tar sig fram i världen. Alice har en vän, och sitt musikintresse. Och den där spännande personen som hon brukar chatta med förstås. Han som alltid förstår henne. Som hon kan berätta allt för.

Similar Posts:

• Sommarlovsblues
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Lyckad debut om tonåringar i Gävle
• Mer än vänner?

Det har att göra med en fest i slutet av sommaren. Melinda ringde polisen, som kom och avbröt festen och omhändertog ungdomar.

Vad ingen vet är varför hon ringde.

Det får vi som läsare inte heller reda på förrän ganska långt in i boken, för Melinda vill inte tänka på det. Därför känns det egentligen dumt att avslöja det, eftersom antydningarna, undvikandet, det smygande obehaget är en så stor del av bokens struktur.

Samtidigt är det svårt att läsa något som helst om den här romanen, eller dess uppmärksammade författare, utan att komma in på bokens tema. Våldtäkt.

Laurie Halse Anderson var för mig en ny bekantskap när hon nu under våren tilldelades Astrid Lindgren Memorial Award (ALMA-priset), världens finaste barn- och ungdomslitteraturpris. Jag hörde henne tala på Litteralund i slutet av april och blev begeistrad. Det var jag inte ensam om. Kön för att få böcker signerade varade i över en timme.

Anderson pratade en hel del om den censurvåg som drar genom skolor och bibliotek i ett alltmer polariserat USA. Där hör Säg något (Speak) till (anti-)favoriterna. Det verkar inte ens vara det sexuella våldet som är det främsta problemet, utan att ungdomar alls har sex (även om det alltså inte ens är frivilligt). Snacka om att skjuta budbäraren – vilket kanske bara är logiskt i ett land där rätten att bära vapen alltid tycks övertrumfa rätten till den egna kroppen.

Säg något kom ut i original 1999, och på svenska första gången 2001. Den har alltså dryga 20 år på nacken, vilket gör att den i en del praktiskt kanske kan kännas daterad för en ung läsare. I allt väsentligt tycker jag ändå att den fortfarande håller.

Det gör den i gestaltningen av trauma och hur man försöker leva med det, i skildringen av en oförstående skolvardag och de där glimtarna av vänskap eller verkligt engagemang som faktiskt gör den uthärdlig, och inte minst i Melindas återtagande av den egna rösten efter allt hemskt som hänt.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Att ”ställa till det för sig”
• Om Gud var en slacker
• Är idag en dålig dag? En ännu sämre?

När hon berättar det för sin pojkvän Kevin blir han inte alls så ställd och upprörd som hon förväntar sig, eller som hon själv är. Istället ställer han sig på knä och plockar fram en ring. Han är väl förberedd, och så småningom kryper det fram att det här faktiskt varit en plan från hans sida. Desperat inför risken att förlora Veronica till ett fint collage långt bort har han på fyllan stuckit hål i en kondom. Han tycker till och med att han är romantisk.

Veronica håller inte med, men tyvärr står inte heller lagstiftningen på hennes sida. För att kunna göra en abort utan sina konservativt kristna föräldrars medgivande visar det sig att hon måste åka nästan 160 mil, en 14-timmarsresa genom flera delstater. Och hon har inte ens en bil.

Så kommer det sig att Veronica rekryterar sin före detta bästa kompis Bailey som chaufför. Bailey är en betydligt avigare tonårstjej än den präktiga Veronica. Det är kanske inte konstigt att de glidit isär – men det blir också snart uppenbart att de har roligt ihop. Tillsammans ger de sig ut på ett riktigt road movie-äventyr, fullt av galna möten, skräpmat, skrålande till bilradion och nästintill oöverkomliga hinder i vägen.

”Soon to be a movie” står det på min lite daterade utgåva av Jenni Hendriks och Ted Caplans roman. I själva verket stötte jag först på berättelsen som film, och slogs av dess på en gång tokroliga charm, varma vänskapsskildring och angelägna budskap om reproduktiva rättigheter. I jämförelse med boken är dock filmen en liten smula tamare. I romanen finns en skärpa i karaktärernas mörkare sidor, och inte minst i det amerikanska samhällets djupt polariserade inställningar till abort som den annars mycket lyckade filmatiseringen delvis slarvar bort.

Men ja, det är fantastiskt att man kan skriva på en gång så här dråpligt, vasst och varmt om rätten till abort, en fråga som ju knappast blivit mindre aktuell sedan romanen först kom ut. Alltfler kvinnor kommer att behöva göra långa, omständliga, kanske till och med omöjliga resor för att själva få bestämma över sina kroppar och huruvida de vill bli föräldrar eller inte. Alltfler kommer att vara utelämnade till mer eller mindre pålitliga partners godtycke och infall. Alltfler står skyddslösa inför politiker och aktivister som anser att det är orimligt att staten ska reglera deras egen användning av skjutvapen, men att samma stat bör kontrollera kvinnors sexualitet och reproduktion.

Tillsammans med Veronica och Bailey skulle jag gärna vilja sätta ett stadigt knä i skrevet på dessa människor.

Similar Posts:

• Från teveserie till långfilm till roman
• Gravvnojja 1973
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?
• Att ta ansvar för sina (icke)barn
• Hemligheter, lögner och näthat

Hanna är ett år äldre, bor i Göteborg och verkar ha allt det där som Ozzie inte har. Hon har en mamma som bryr sig, bor i en fin lägenhet i Vasastan och hennes bästis Moa har lovat att alltid, alltid älska henne. Men när sommarlovet kommer, känns inget bra. Bryr sig mamma verkligen om Hanna, nu när hon bara verkar ha tid för att planera sitt och Jacobs bröllop? Och vilken plats får Hanna när hennes lillasyster föds? När Moa dessutom blir kär i Liam, känner sig Hanna ensam och vilsen. Kanske är det hennes egen pappa som fattas? Hanna bestämmer sig för att åka till Vresta för att äntligen lära känna honom!

Det är alltså i Vresta som Ozzie och Hanna träffas. Det är bara på sommarlovet, när inget är som det brukar, som en sådan osannolik vänskap kan växa fram. Hanna tror sig veta vad som är rätt och fel, men Ozzie har redan lärt sig den hårda vägen att ”rätt” inte betyder ett skit.

”Världen är inte så svartvit som man tror när man är i din ålder”, säger han. ”Moral är fan en gråskala, det finns ingen skarp linje mellan rätt och fel. Jag har gjort riktigt jävliga saker och jag har gjort bra saker, men det man lär sig med åren är att de val man tror kommer att vara avgörande sällan är det. Istället är det den där lilla skitsaken som man knappt la märke till som visar sig betyda allt.”

Victoria Everbrand skriver på samma gång skirt och vackert som fult och outhärdligt. Det är omöjligt att inte bli berörd av de båda ungdomarnas utsatthet och deras försök att hjälpa varandra. Hanna hjälper Ozzie att sätta ord på det han varit med om och han hjälper henne att urskilja vilka de fighterna är som måste tas.

Men kärlek är inte alltid att hålla käften. Sitta tyst och vänta, hålla sig borta. Ibland kanske kärlek är att vara en jävla pitbull. Ställa fråga efter fråga tills sanningen kommer fram. Aldrig backa. Och kärlek är fan inte att gömma sig här och hoppas på glömska, det borde hon ha lärt sig. Det finns en fight hon måste ta. Nu.

Det här är en roman om kärlek och vänskap, om att bli sviken men inte tappa tron. Den är fin. Läs den.

Similar Posts:

• En oväntad vänskap
• En träffsäker och omskakande debut
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Ingen sommar utan nordic noir?
• Tretton år och evigt balansgående

Boken  utspelar sig i San Francisco 1984-1985. Brytningstiden mellan 70-tal och 80-tal är fortfarande tydlig i den bohemiska staden trots att mitten av åttiotalet närmar sig. Det opolerade och fria hippiesamhället möter det glamorösa 80-talet i villaområdet Sea Cliff där de nyrika blandar sig med de som har gamla pengar. Husen är stora och historierna om de som bott där innan med känd bakgrund cirkulerar. Blåsten, havet och tidvattnet skapar en vild miljö mitt i den trygga villaförorten. Golden Gate-bron hägrar i bakgrunden och ekonomin är på stark frammarsch.

Eulabee och hennes bästa vän Maria Fabiola och resten av tjejgänget, Faith och Julia, är så där självsäkra och samtidigt osäkra som bara tonåringar kan vara. De väntar otåligt på att träda in i vuxenlivet med stor nyfikenhet och spänning. Alla har en stor önskan om att det ska hända något, vad som helst. Bara något sker.

Att vara på stranden och utmana tidvattnet är en återkommande sysselsättning och vet man bara hur man ska hoppa kan man komma ut på udden, annars väntar det skoningslösa havet med all sin kraft på att dra ut den som misslyckas.

Eulabee och Maria Fabiola har stenkoll på vem som bor var och vad som har hänt i vilket hus. Olikheterna mellan flickorna är redan från början tydliga. Eulabee vägrar låta sig styras och har en egen stark och okuvlig moral men håller sig mycket på sin kant. Maria Fabiola däremot är karismatisk, känslosam, egoistisk och van att stå i centrum. Hon har framförallt en vilja att skapa dramatik.

En dag ställer en man i en bil en fråga till flickorna och denna händelse leder sedan vidare till oanade konsekvenser för det innan sammansvetsade gänget. För Eulabee var mannens fråga om vad klockan var, just bara en fråga om tiden. För resten av tjejgänget och framförallt för Maria Fabiola gjorde han ett närmande och upplevdes som en farlig person. När polisen förhör tjejerna vägrar Eulabee ljuga som de tidigare kommit överens om och på grund av detta blir hon utfryst. Ingen svarar på hennes telefonsamtal, inbjudningar till fester dras tillbaka och hon går ensam till skolan.

När sedan Maria Fabiola en dag försvinner går tankarna hos alla förstås tillbaka till mannen i bilen. Polisen kopplas in och Eulabee förhörs om alla detaljer gällande hennes förmodade bästa vän som inte innehar den platsen längre. Är det någon i deras närmiljö som uppträtt misstänksamt? Polisens utredning fortsätter parallellt som Eulabee börjar göra egna antaganden och upptäckter.

2019 möts Eulabee och det gamla tjejgänget igen och minnen av det förflutna avhandlas. Alla utom Maria Fabiola är närvarande, hon försvann spårlöst efter en flytt och går inte heller att hitta på sociala medier. Av en slump korsas ändå Eulabee och Maria Fabiolas vägar igen och lite verkar egentligen ha förändrats i deras dynamik.

Vi vänder vågorna är en skarp roman som tar oss med in i det mörker som kan finnas under tonårstiden och som även kan följa med in i vuxen ålder och boken berör hur en enda händelse kan vända livet i oanad riktning.

Eulabee är dessutom en mycket intressant karaktär och Vendela Vidas skriftspråk fångar mig. Ofta är det en sak som framkommer i dialogerna men en annan, parallell dialog, som Eulabee har i huvudet som är fokus i texten. Eulabee är bitsk, smart och ofta väldigt underhållande.

Boken är laddat med ångest, klassklyftor, lögner och obekväma situationer utan att bli tung och pretentiös, en klart berörande läsupplevelse.

Similar Posts:

• Då och här och nu
• Skulle du våga ..?
• Att rita demoner
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?
• Livet på riktigt

Man kan få intrycket att skolans vuxna äntligen tagit till sig något av situationen på skolan, när rektorn vid vårterminens början aviserar att de ska börja arbeta med ett jämställdhetsprojekt. Det rinner dock snabbt ut i sanden, för samtidigt har något annat hänt: skolans sporthall har brunnit ner till grunden, och det blir snabbt en ursäkt för att låta allt vara som det alltid varit. Det är ju ont om lokaler nu. Resurserna måste gå till en ny idrottshall.

Branden inleder Jobbiga tjejer. Alla dras till sirenerna, röken och den stora byggnaden som ofattbart håller på att slukas. Snart konstateras också att branden är anlagd, och spekulationerna drar såklart genast igång om vem som gjorde det. Någon i Facebook-gruppen Vi i Gnesta lägger upp en bild på en ”skum person” som synts i närheten av hallen i samband med branden. Det är Eleni, som var ute och gick med hunden. Ensam.

De tre huvudpersonerna, Tilde, Jasmine och Eleni, som blev vänner i Fula tjejer, bestämmer sig för att försöka ta reda på vem som egentligen gjorde det. De lyckades ju med Instagramkontot, eller hur? Men de är också väldigt olika personer, och tar sig an undersökningen på väldigt olika sätt, något som minst sagt skapar problem.

Jobbiga tjejer är på alla sätt en värdig uppföljare till succén med Fula tjejer. Teman därifrån, om hur tjejer kan tryckas ner och behandlas annorlunda än killar, finns kvar och utvecklas. Läraren Sebbes slentrianmässiga attityd gör att jag vill sticka de här böckerna i händerna på såväl lärare som elever, men lyckligtvis får tjejerna också en allierad i den nya, coola mentorn Emma.

Att det återigen finns ett brott att lösa ger romanen ett naturligt driv. Skolbränder och brandutmaningar på nätet är tyvärr ständigt aktuellt, liksom naturligtvis hur drev kan frodas där. Här är det dessutom inte enbart ungdomarna som är elaka mot varandra på ett webbkonto utan vuxen insyn, utan även vuxna som drar iväg i Vi i Gnesta-gruppen. Det är obehagligt.

Jobbiga tjejer är, precis som sin föregångare, en välskriven, lättläst och nyanserad bok för ungdomar. Men det är också en bok vuxna med fördel kan läsa. Vi måste faktiskt också tänka på hur vi uppför oss mot varandra.

Similar Posts:

• Uthängda
• Kollektivkicken
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Ge igen

Xiomara och hennes tvillingbror trängs mellan mammans krav på absolut skötsamhet och tonårsvärlden omkring sig. I sig. Xiomara börjar få upp ögonen för det motsatta könet, men framför allt har hon själv på senare tid blivit synlig på ett nytt sätt. Hon är lång och stor och kurvig, och var hon än visar sig tar sig människor rätten att kommentera hennes kropp och dra slutsatser om vem hon är. Hon försöker freda både sig och brodern med nävarna, med en och annan vass replik, men mest är hon tyst. Försöker hålla sig under radarn.

Fast inuti pågår en kamp, och då finns anteckningsboken i läder som Xavier, eller Tvilling, gett henne på den gemensamma födelsedagen. I den skriver hon dikter och utkast till skoluppgifterna Ms Galiano ger henne, personliga utkast som sedan inte blir de hon verkligen lämnar in. Ändå ser Ms Galiano något i Xiomaras texter och uppmuntrar henne att ansluta sig till poesiklubben som träffas utanför skoltid, på tisdagseftermiddagarna.

På tisdagseftermiddagarna, när Xiomara förväntas vara på konfirmationsundervisning, men där hon vantrivs och tvivlar och ställer frågor som Fader Sean har svårt att svara på. En undervisning hon mer än gärna skulle hoppa över, om bara hennes mamma någonsin skulle kunna förlåta det.

Xiomaras dikter, de hon läser högt för sig själv framför spegeln i badrummet, utgör inte bara en del av romanen Poet X. De utgör hela romanen. Kanske borde det innebära att det inte är en roman alls, utan en diktsamling, men det har jag svårt att gå med på. Det är en berättelse, och gestaltar karaktärers yttre och inre liv på ett förbluffande nyanserat och fängslande sätt.

Det blir för många oförenliga krafter. Lust, uppror, ett sökande som kräver svar. Som kräver att man sätter ner foten och höjer rösten. Exploderar över alltför snäva gränser.

Konfrontationen blir oundviklig.

Fast jag egentligen läser rätt begränsat med poesi har flera diktsamlingar slagit ner som små bomber i mig de senaste åren. Visat hur dikter kan utgöra så mycket större berättelser än jag föreställt mig. Jaqueline Woodson med sin poetiska självbiografi Brun flicka drömmer. Marit Kapla med sin skildring av en hel bys befolkning i Osebol. Och så nu Poet X, en ungdomsbok som kommer att linda ditt upproriska gamla tonårshjärta mellan sina fingrar.

En invändning har jag. När man sätter betyg på böcker (eller kanske snarare läsupplevelser) går man ofta på någon sorts känsla, och det kan vara svårt att redogöra för exakt hur man resonerat, men i det här fallet vet jag precis vad det är som gör att den här romanen inte helt enkelt är en fullpoängare. Jag måste dela ut ett minuspoäng för slutet. Det framstår som tillrättalagt och gulligt, ovanpå vad som annars känns som en brutalt uppriktig berättelse.

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att ”ställa till det för sig”
• Kärleken som gör oss till offer eller hjältar
• Det som inte kan göras ogjort
• American Girl