Den gemensamma nämnaren är det absurda och det surrealistiska i en samtida och vardaglig kontext. Det totalt orealistiska och främmande begränsas till enstaka företeelser men många av dem är så absurda att man häpnar. Samtidigt framstår de som normala för alla inblandade; även de som borde förvånas över något accepterar sakernas tillstånd.

Här odlas pärlor i igentejpade munnar och liv framlevs bakom väggar, under marken och i en resväska. Här bedrivs familjeföretag inom olika branscher och avancerade generationsväxlingar planeras minutiöst.

Många av novellerna handlar till stor del om kroppar, kroppsfunktioner och kroppsutsöndringar och detaljerna når ibland äckelnivå, beroende på hur känslig man är.

Illa berörd på ett annat plan kan man bli av en del av relationerna mellan personerna och hur de behandlar varandra och andra – och sig själva, som titelnovellens brådmogna förskolebarn som tar till saxen för att på åtminstone ett plan stanna i barndomen, eller den första novellens kvinna som tar ickeätandet till en ny nivå.

Jag förfäras av skeenden och förundras över fantasin hos den som skapat dem, liksom över att det är en debut jag läser.

Språket är mestadels sakligt och ganska lakoniskt men också mycket målande och jag ser allt framför mig, även det jag knappt kunnat föreställa mig – och det jag nog helst skulle slippa se.

Några gånger känns det som om ofrivilliga märkligheter smugit sig in men det är inte lätt att veta i detta precisa, förbluffande och mångfacetterade kuriosakabinett som det kan vara svårt att sluta tänka på.

Similar Posts:

• Stilig satir
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Uppbrott och våndor
• En pervers gammal iller
• Om att leva på lånad tid

Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och grym. Vi visste allihop att vi snart skulle träda in i tonåren och att den här tiden var dyrbar. Alla barn med ena foten i puberteten verkar förstå att den magiska tiden snart är förbi.

I denna övergångens tid vecklar bilderna ut sig i Spricktand, i prosa och poesi, med naturkrafterna, andarna och magin lika nära som vardagens krassa verklighet: de vuxnas vilda hemmafester med högljudd countrymusik och dörrar som borde förbli stängda, bristen på bröst och att behöva gömma sig för klassens översittare och hennes gäng, att leva i tajta jeans och dölja naren på hakan för att inte behöva dras med smeknamnet ”Böldpesten”. Jaget och barnen är utsatta och samtidigt är de oövervinnerliga, de leker ute på iskalla vatten utan att tänka på att de skulle kunna drunkna, de äger gatorna och skapar sina egna rum, långt bort från de vuxna. Mer och mer sipprar dock naturen och andarna in, i berättelsen och jaget, tills de till slut tar över: isen och norrskenet tar jaget i besittning och gör henne till bärare av två väsen, helt unika i sitt slag, lika starka som naturkrafter.

Spricktand är Tanya Tagaqs hyllade och säregna debut, och det finns mycket här som är starkt. Skildringarna av uppväxtförhållandena som mejslas fram med precisa mått är drabbande och välkomponerade. Här kommer Tagaqs poetiska och målande språk till sin rätt: det lilla livet får blåsa liv i de stora tankarna och känslorna, som till exempel när jaget och hennes yngre kusin vandrar ut på tundran och hittar ett fågelbo. De matar nykläckta fåglar med popcorn för att ”muntra upp dem”, men popcornen fastnar i deras tunna halsar och alla ungarna dör.

Det kroppsliga är också genomgående och i surrealistiska scener skildras sammanblandningen av kropp och natur på olika sätt. Jaget låter lämlar gräva i hennes hårbotten, det är den bästa massagen hon någonsin fått. Hon sväljer en hel och levande forell, låter den simma ner i strupen, det kittlar. Andar intar hennes kropp, hon har sex med en räv i en symbolisk dröm. Till skillnad från kontakten med vuxna är naturen aldrig inkräktande; allt sker, i alla fall i någon grad, av samtycke.

Allra bäst är det när dessa surrealistiska bilder vävs in i skildringarna av hur det är och känns att gå från barn till tonåring till vuxen i den specifika miljö och tid som boken utspelar sig i; då skimrar och sprakar det verkligen. Tyvärr tippar surrealismen över någonstans halvvägs in i boken och uppväxtskildringen försvinner in i långa utsvävningar om Själen, Energier och Gudomlighet som tyvärr inte gör så mycket för läsningen. Intentionen går att förstå, idén är häftig: att låta det mänskliga blekna och låta naturen ta plats, men det blir helt enkelt för mycket new age-plattityder för att det ska kännas intressant. Boken hade tjänat på att behålla en tydligare förankring i den mänskliga upplevelsen.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Att bli till
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Bokstäver som inte behöver vara tysta

Kinesiska An Yus andra roman tar avstamp i drömmens värld och rör sig sedan i olika nivåer av dess spektrum. Pianot, dess plats i Song Yans liv och hur det eventuellt har ätit upp hennes personlighet och drömmar, står i centrum – tillsammans med svamparna som talar, sprider sig, och efterlämnar ett orange sken. Det är tydligt att båda dessa objekt symboliserar något grundläggande i Song Yans liv och denna berättelse om henne, men det är inte helt tydligt vad. Genomgående återfinns dock titelns tema: ett efteråt, något som har tagit slut eller försvunnit men som ljuder kvar i tillvaron och påverkar den.

Bokens handling må vara surrealistisk och Song Yans tankar och handlingar ihopblandade med dåtid, dröm och förnimmelser, men samtidigt är texten förankrad i vardagsögonblick, tydliga sinnesupplevelser och möten med andra människor. Här finns också drabbande trauman som påverkar bokens karaktärer på olika sätt. Språket är precist och sobert, vilket spelar fint med de mer utsvävande detaljerna och verkligheten som böljar.

Alla dessa delar borde göra boken till en drabbande berättelse som dröjer sig kvar efteråt. Ändå läser man med en känsla av att något saknas, och när boken tagit slut finns inte mycket till efterklang kvar. Kanske beror det på att Song Yan, trots att hon inte borde vara det, också i slutet av boken är i princip lika anonym som i början. Det är heller inte helt tydligt vad svamparna, dessa återkommande symboler, egentligen gör i boken. Symboler behöver för all del kanske inte ha tydliga innebörder, men talande svampar kräver ändå lite av en berättelse för att man som läsare ska köpa det som något annat än en utspejsad detalj.

Oavsett detta finns det trots allt något trivsamt i att befinna sig i den värld där Song Yan planterar svampar under handfatet på toaletten, hittar ett ödehus mitt i staden där en mystisk konsertpianist kanske eller kanske inte uppehåller sig och där årstiderna sömlöst rullar in i varandra.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Vad är egentligen en svamp?
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Du är död för mig.

Roland Topors Hyregästen utspelar sig inte helt oväntat i just ett hyreshus. Hyresgästen är parisaren herr Trelkovsky. Han är i ett skriande behov av en säng, några väggar, en dörr och ett tak. Efter hårda förhandlingar med hyresvärden betalar han så en engångssumma och flyttar in. De strikta förhållningsreglerna utesluter allt som har med ljud att göra. Hyresvärden monsieur Zy hade antagligen givit upp andan av förtret efter allt vi får höra.

Hyregästen som bodde i rummet innan Trelkovsky var en kvinna som, enligt vad det sades, hoppat genom fönstret och krossats mot marken. Efter sig lämnade hon några brev, en trave böcker och – ska det sedermera visa sig – en tand instoppad i ett hål väggen. Sådant man efter tidigare hyresgäster kan hitta ibland, alltså. Lägenheten har få bekvämligheter. Möblerna finns kvar, det ska nämnas, men toaletten finns nere på innergården och det enda fönstret vetter just ditåt.

Över hyreshuset vilar något rent satanistiskt. Grannarna som reagerar på minsta knyst från Trelkovsky visar sig vara i en maskopi som inte skådats sedan Caesar mördades med 23 dolkhugg. I den här berättelsen finns ingen Brutus. Olika omständigheter leder till att Trelkovsky snart finner sig mol allena. Vem kan han anförtro sig till? Ingen. Han har en flyktig bekantskap i Stella, men vem är hon egentligen?

Jag kommer att tänka på Fjodor Dostojevskijs Dubbelgångaren. Trelkovskys belägenhet är sju resor värre än Goljadkins. Goljadkin led av uppenbara vanföreställningar, vilket jag är böjd att tro även i Trelkovskys fall. Eller snarare hoppas, men det är inte säkert och uttolkare menar att det som står är det som gäller. Inpräntat i sten likt de tio budorden. Jag frågar mig om det är rimligt att det på hans innergård uppvisas ett galenskapens gyckelspel med ”gravida kvinnor, med vulgärt spacklade ansikten, gamla gubbar som gick på alla fyra med andra gamla gubbar på ryggen, småflickor som gjorde obscena gester och hundar stora som kalvar.” Folk smetade också in sina plyten med bajs. Vad säger budorden om det? Va! Va!!

Galenskaperna som ansatte honom stegrades med tiden. En bit av finalen har jag beskrivit ovan. Jag vet inte om det är rätt att använda begreppet ”självet”, men jag kommer inte på något annat. Långsamt upplöses det; han blir främmande inför sig själv och söker förgäves efter sin särart, de demarkationslinjer som skiljer honom från andra. Långsamt förlorar han förankringen i den fysiska verkligheten. Trelkovsky ”klamrade sig fast vid förnuftet som vid en livlina” och ”rabblade multiplikationstabellen för sig själv”. Sakteliga förvandlas han till någon annan. Han ropar på hjälp, men också Beethovens nia vände sig mot honom.

O vänner, inte dessa toner!
Låt oss istället stämma in i något behagligare.
Och muntrare!
(Översättning Tor Billgren)

Precis som för Goljadkin slutar det inte helt bra för vår olycklige vän. Jag frågar dig, läsare! Tror du att du har jobbiga grannar? Nä, tänkte väl det. Läs boken, bli en Kalsong-Johan du också och ta det hela med ro.

Similar Posts:

• Hyresgästen – en skränhals i tiden
• En pervers gammal iller
• Lära sig konsten att vänta
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg

Verklighetsbundet, javisst, men helheten av dessa skärvor blir absurd på ett sätt som minner om Franz Kafka. Här finns i och för sig ingen jätteskalbagge, men väl en serie ihopsatta sekvenser som skapar surrealism. I själva sammanfogandet döljer sig problem: borttappade eller medvetet utelämnade incidenter, uppbruten och omstuvad kronologi, otydligt återgivande.

Målvaktens skräck vid straffspark är ett experiment. Författaren styckar upp berättelsen i dess beståndsdelar, vrider och vänder på delarna och lägger sedan pusslet igen. Lyckas han någonsin placera bitarna i samma ordning som förra gången? Tveksamt. Och flödet av händelser fortsätter.
Undflyende är också människornas fumliga försök att nå fram till varandra. Oändliga är missförstånden och förlusterna i översättning, otaliga de motiv och drivkrafter som ligger bakom motstridiga handlingar.

En kvinna påpekade att hon hade tappat berlocken på sin halskedja. Alla började leta. Bloch blev sittande vid bordet. Efter en stund överfölls han av ett starkt begär att vara upphittaren, och han anslöt sig till de andra. Då berlocken inte hittades i rummet, sökte de vidare utanför i gången. (…) Bloch bad om ficklampan och gick ut på gatan. Han gick böjd omkring i gruset, men ingen hade följt honom. Han hörde hur någon inne i farstun ropade att berlocken var funnen. Bloch ville inte tro det och fortsatte att leta. Sedan hörde han hur man åter bad innanför fönstret. Han stack in ficklampan på fönsterbänken och gick sin väg.

Det finns en humor i detta sammelsurium av brottstycken och missförstånd. Människan iakttagen kan verkligen bete sig komiskt på ett sätt som för tankarna till Charlie Chaplin.

Då ingen till att börja med visade sig i lumpboden, packade han upp sakerna och ställde dem på disken. Sedan tycktes det honom alltför självklart att han redan hade ställt sakerna på disken, som om de var antagna till försäljning, och han tog dem åter snabbt från disken, stack till och med in dem i väskan och ställde dem tillbaka på disken först sedan man hade frågat honom efter dem.

När vi känner igen oss är det nära till skratt. Men människan är även kapabel till ohyggligheter. Bloch stryper en flicka som han följt till rummet. Händelsen skildras lika kortfattat och okommenterat som allt annat: köpet av en bussbiljett, en skyffel som välter från den vägg den stod lutad mot, ett barn som väsnas i rummet intill.

Svårsmält. Vissa gärningar och händelser har särskild dignitet, får vi lära oss. Eller så har de inte det – en magstark tankelek. Urdrucken rullar ölflaskan över golvet och blir liggande under sängen. En ung människa slutar andas och lämnas livlös.

Att tillmäta alla detaljer samma värde – eller inget värde – är en del av Peter Handkes experiment; kommunikationsförbistring, tagen till sin yttersta gräns, en annan del. Romanen börjar som nämnts med att Bloch får sparken. Eller får han det? Hur bra är denne före detta fotbollsmålvakt egentligen på att läsa medmänniskor, situationer och sin omgivning?

Läsaren lämnas ensam med sina eventuella känslor för Bloch. Är författaren ansvarig? Denna någon har ju fattat beslutet att nedteckna berättelsen. Förväntas läsaren fortsätta engagera sig i berättelsens huvudperson när denne beter sig obegripligt? Eller går det att förstå sig på Bloch om man försöker mera? Jag går bet. Men läsningen väcker spännande frågor och det räcker hela vägen för min del. Experimentet i sig är behållningen med Målvaktens skräck vid straffspark. Ingen som intresserar sig för metalitteratur bör missa denna tidiga roman av nobelpristagaren Peter Handke.

Similar Posts:

• En detaljrik vandring
• Expeditioner i ensamhetens urskogar
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Ett liv som död
• Surrealistisk erotik

Alla fyra novellerna tar oss till 1800-talets Sankt Petersburg, befolkat av människor som försöker överleva – ekonomiskt och socialt – utifrån olika yrkesroller och social tillhörighet.

De första novellerna, Kappan och Näsan, är de två i boken som är mest lika varandra. Båda börjar med att vi följer en huvudperson med ett tydligt problem som avslöjas redan i titeln. Den första novellen handlar om kampen för att få en tillräckligt varm och respektabel kappa, vilket kanske inte låter lika skruvat som den andra novellens borttappade näsa, men Gogol håller läsaren på tå med sin berättarstil och oväntade grepp. Du kanske tror att mannen med kappan är huvudpersonen, eftersom han hålls fram som huvudperson redan från början – men i Gogols berättande kan vi aldrig ta något för givet.

Med ett nära, personligt tonfall i berättarrösten känns det som om någon klivit rakt ur 1800-talets Sankt Petersburg för att berätta för just mig om dessa märkliga händelser, samtidigt som en oförglömlig stad växer fram. Det är skruvat och roligt och spetsigt. Säkert finns det många inbyggda insinuationer och paralleller som går mig helt förbi, eftersom jag kan så lite om den här platsen vid den här tiden. Men det gör inget, för där finns tillräckligt att ta till sig ändå.

Av de fyra novellerna är Nevskilj prospekt den som berör mig minst. Novellen inleds med en utförlig beskrivning av stadens paradgata och det är i just det som jag tappar bort mig. Det dröjer innan några tydliga karaktärer framträder. Att lyfta fram platsen, gatan, som huvudperson är ett intressant grepp, men för mig blir det mest just ett grepp för att uppnå något annorlunda, i stället för att landa som berättande. Den distanserade berättaren känns igen från de föregående novellerna, men utan tydliga huvudpersoner blir det distanserade till ett generaliserande som gör att det inte fastnar hos mig.

Den avslutande novellen, En dåres anteckningar, översatt av Bengt Jangfeldt (de andra tre novellerna är översatta av Nils Åke Nilsson) är den som skiljer sig allra mest från de övriga tre. Den berättas i dagboksform och gestaltar en människas tilltagande förvirring steg för steg, eller snarare dag för dag – en kombination av berättarstil och tematik som ju sedan fått flera efterföljare.

Similar Posts:

• Bland cyniska läkare och supande hundar
• 4 x ryska klassiker
• Ryska pärlor
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• Vemodiga stadsporträtt

Emellertid är Valérie och hennes underbara vecka inte skriven av en kvinna. Författaren är istället Vítězslav Nezval och 1934 var han med och grundade surrealistgruppen i Prag. Föreliggande upplaga är den första som översatts till svenska. Boken inleds med blod. 17-årige Valérie har precis haft sin första menstruation – en banal sak egentligen, men av vikt i berättelsen. Hon tar sig ut i natträdgården och hennes öra snappar upp ljud från en, skall det visa sig, pilsk och illmarig illerman. Illermannen, ”hönssugaren”, har smak för livets goda: färskt, varmt och säkert fortfarande pulserande hönsblod. Valérie hör hur han i skydd av natten tillsammans med en medhjälpare ogenerat rumsterar runt i ett hönshus. Halsar bits av, hönsskriken tystnar. Jag förnimmer doften av hönsskitsblandat blod.

Boken är som titeln antyder underbar men inte nödvändigtvis på det vis vi använder det i vardagsspråket. Snarare är det en berättelse fylld med mer eller mindre underliga händelser. Vi kan känna en vampyrs närvaro, människor byter skepnad, en föryngras om så bara för en vecka. Tyvärr är berättelsen om inte övertydlig, så åtminstone inte särskilt suggestiv. Visst går det att måla upp en bild av illermannen – se bilden nedan från filmatiseringen om fantasin sviker – men utöver en vampyr anar jag inte ens ett endaste irrbloss.

Foto: fdb.cz

Valéries vecka är minst sagt intensiv. Vissa familjehemligheter uppdagas, hon undviker med nöd och näppe att brännas på bål samt utsätts för äldre mäns (och djurs!) åtrå och närmanden. Det är understundom underhållande och spännande, men boken tyngs utöver tydligheten ned av en stel och närmast krystad dialog. Boken är inte dålig, men antingen har tiden skinnflått den eller så var den från början aldrig särskilt bra.

Similar Posts:

• Avgrundsvrål
• Friheten i en liten bur
• Underskatta inte en gammal dam!
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• En verklighet lika hotfull som mardrömmen

Nej, men väl Saša Stanišić som under kriget i Jugoslavien flydde till Tyskland. Jag vet egentligen inte om Stanišić och Dahlström är särskilt lika i sin skrivstil, men en sak har de gemensamt: skrivar- och berättarglädjen. Varken Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! eller exempelvis Dahlströms Den galopperande svensken lider brist på det möjliga och omöjliga. Särskilt inte det sistnämnda. I båda böckerna finns ett överflöd av upptåg, utsvävningar, galenskap, annat, spektakel, skälmar, lustigkurrar, gynnare och minnesvärda karaktärer i allmänhet. Ta bara Wasa Bergman, den galopperande, som fastslår att varken politiska system, ideologier, filosofier eller religioner leder någon vart och att det inte blir någon

kärlek på vår planet förrän människan öppnar sig fullkomligt för operamusiken. Jag tar därför tillfället i akt att rekommendera världens regeringar att – om nödvändigt med våld och militär hjälp – tvinga massorna till Operan. De kommer där att erbjudas FRÄLSNING, KÄRLEK, FRIHET, BRODERSKAP, JÄMLIKHET (he-hå-ha-ha) GULD, MAKT, HÄLSA, LYCKA, PARADIS, EVIGHT LIV, GUD, SPRIT och KNULLERI, genom att lyssna på operamusik. Min operamusik! Jag rekommenderar också F.N att skänka Det Kinesiska Folket 900.000.000 resegrammofoner och fem operaskivor per medborgare innan det är för sent. Företrädesvis mina kompositioner.

Stanišić begagnar sig inte av det underskattade knepet att gå lös med versaler och överlag är tyglarna litet stramare hållna. Påhitten är emellertid inte färre om än inte lika vrickade. Jag menar, hur toppar man en skildring av hur kalkoner används som luftvärnsammunition?

Boken inleds med att en person med ett namn som skulle göra sig väl på en schweizisk backhoppare – Ferdinand Klingenreiter – skall genomföra ett trollerinummer. Backhoppare är han ingalunda vid sidan av sin hobbysysselsättning utan arbetar på ett sågverk. Ett familjedrivet sådant. Kanske slutar trolleriet lyckligt, kanske inte.

Är ni en sån filur som alltid kommer på avvägar när ni pratar? Där samtalspartnern hinner gå och brygga kaffe, bädda sängen och operera nageltrång med nageltång utan att missa något väsentligt. Ni skall förklara vägen till en vilsen bilist och slutar med att berätta om fan och hans moster.

När vi ändå är inne på Operan:

Han påminner mig om den enda operan jag sett, jag minns inte längre vilken det var, det var långt innan jag kom hit, i slutet dör någon av en skottskada, men inte på en gång, han dör länge, det är en sådan där vilja dö-död under vilken det fortfarande sjungs om livet, frukt-ans-värt och vackert. Avsked från älskarinnan, avsked från brodern, från en blomsterförsäljare, från en häst och så vidare. Och just som man börjar ignorera den döende en smula, blir varse den sena timmen och funderar på allt man måste uträtta i morgon, då kommer döden! Men inte slutet. En annan böjer sig nu ned över honom, hans mördare förmodar jag, men jag vet inte säkert, för i skottögonblicket var det ett enda stort och dessvärre också dansant huller om buller, och han skrålar ännu en aria ur sitt blodiga bröst, först därefter är det över. Trodde du ja! Den döde slår upp ögonen, antingen spelade han bara död för att kunna lyssna till sin motspelares sång i lugn och ro, eller så kastar han sig strax som en zombie mot hans hals och sliter ut adamsäpplet. Men nej. Den ännu-icke-döde sätter i gång igen, lalaaa, förlåter sin mördare, eller kanske inte, och det vore ju fint för en gångs skull, att inte förlåta. ”Skjut en gång till!” vill jag ropa till den andre, men jag är där i sällskap av en dam som älskar opera, fast hon säkert inte är äldre än fyrtio. Så jag är tyst, och den blivande mördaren erbjuder den odöde en ångerfull kram, och sedan sjunger de, herregud min skapare, en duett, en lovsång till deras en gång så stora vänskap, och när det hela är över faller ridån och alla applåderar hänfört, jag med, och sedan säger mitt sällskap, wow, det där var intensivt, hur kan de toppa det efter pausen?

Jag ber om ursäkt för det långa utdraget som antagligen också bryter mot någon sådan däringa copyright.

Jag gillar när det svävar ut och utsvävningar i allmänhet. Jag är svag för det här. Hade jag skrivit en roman skulle jag skriva såhär. Alltså försöka skriva så. Det där med att skriva romaner verkar tekniskt och svårt och gör antagligen bara ont när man försöker och efteråt är det bara gråt och tandagnisslan över de orättvisa recensionerna.

Boken består i olika berättelser, men Mo och berättarrösten dyker upp flera gånger. De vadar exempelvis ut till en flotte där någon sorts välgörenhetstillställning går av stapeln. Allt för att Mo skall komma i samtal med en kvinna han fattat tycke för. Själva vistelsen ute på flotten får mig att skratta. En styrka hos Stanišić är hans förmåga att skildra sociala situationer på ett smart och samtidigt träffande vis. Det är vänligt, gladlynt och empatiskt. Hjärtat har han på rätt plats.

Samma Mo och berättarröst hamnar sedermera i Stockholm och närmare bestämt Södermalm. De bevistar en vernissage, planerar en stöld av det surrealistiska huvudverket och lyckas under spektakulära former och i bara farten knycker de en machete från ett pizzahak. Lösensumma utkrävs men det hela slutar inte riktigt som det var tänkt.

Jag vill verkligen gilla boken eftersom … ja, jag gillar tillvaron när den inte är så stringent eller ens rimlig. Hur tråkigt vore inte det? Är inte det rimligt så säg! Och nog gillar jag den men jag måste jag erkänna att den ibland blir snudd på tradig. Inte ofta, nej, men någon gång. Jag kan inte förklara varför så jag avstår företaget. Det är som det är med det, men läs för Guds skull, det är underhållande och samtidigt oväntat klarsynt!

Similar Posts:

• Ol’ man river
• Från skrattspegel till LSD-tripp
• Medel till litteraturikon
• Kom igen, det svänger ju!
• En dåligt förvaltad idé

En dag återuppstår de raserade tvillingtornen från 9/11 ute i öknen. På nittiotredje våningen i det ena tornet vaknar Jesse Presley. I vår verklighet var han Elvis dödfödda tvilling – men i romanen är rollerna omkastade och det är Jesse som överlever födseln. Jesse kan inte sjunga men är ändå en stjärna. Med andra ord passar han som hand i handsken bland de andra ”superstjärnorna” i Andy Warhols Factory där han så småningom hamnar.

Under tiden har den unge Parker och hans adoptivsyster Zeba gett sig av från Los Angeles på en resa västerut där slutmålet är den frånvarande modern. I takt med att de närmar sig tornen försvinner all musik i Amerika. All musik utom den som på något märkligt sätt emitterar från dem själva, eller rättare sagt från Zeba.

Den som har läst Steve Erickson förut (inte allt för många här i Sverige misstänker jag) vet ungefär vad som väntar: ett lyriskt och ibland något överlastat språk, historier som slingrar sig fram med skiftande subjekt i huvudrollen och experiment med det grafiska uttrycket på boksidan. I romanen Our Ecstatic days låter han en mening fortgå på tvärsen över boksidornas reguljära textblock från sidan 83 tills den sätter punkt på sidan 315.

Någonstans längs vägen i Ericksons romaner brukar i alla fall för mig frågan ”vad fan handlar det här om egentligen” uppstå.

Steve Erickson brukar associeras till en litterär riktning som kallas för avantpop, på sedvanligt vis utlyst genom ett manifest någonstans strax innan millennieskiftet. De ledande figurerna var kritikern och litteraturprofessorn Larry McCaffery och författaren och konstprofessorn Mark Amerika. Mycket kraft spenderades på att visa hur avant-pop skilde sig från ”vanlig” postmodernism. På ytan var det mycket som förenade: t ex viljan att blanda högt och lågt, förkärleken för litterära experiment och kommenterandet av det framväxande informations- och konsumtionssamhället. Webbplatsen Alt-X som drevs av Amerika var det nav som avantpopen snurrade kring.

Mycket av det som tas upp i manifestet är väldigt tydligt en produkt av sin tid, den tidiga internetåldern. Enkelt uttryckt är avantpop postmodernism tillämpad på den plötsliga förekomsten av oändlig tillgång till information. Avantpop är litteratur som inte bara avspeglar utan är en del av mediesamhället i vid mening. Den särskilt intresserade kan enkelt googla fram manifestet för att få en något tydligare bild av vad detta innebär.

Andra författare, förutom Erickson, som fick etiketten avantpop på sig (förmodligen utan att de alltid visste om det) var till exempel David Foster Wallace, Mark Leyner och Kathy Acker.

Vad som är avantpop i Ericsons romaner är kanske framför allt den associativa logiken och den vikt som film och musik spelar på bekostnad av mer traditionella element som karaktärsutveckling och dramatisk plot. För mig är Erickson framför allt en surrealistisk prosalyriker. En oxymoron så god som någon. Rastlöst frambesvärjer han Amerika, 1900-talets kollaps inför det annalkande 2000-talet och våra kollektiva drömmars inkarnerade myter. Så också i den nya romanen Shadowbahn.

Tyvärr tycker jag inte Steve Erickson lyckas så bra i Shadowbahn som han gjort i tidigare romaner att ge gestalt åt den drömlika logiken som binder samman karaktärerna med de historiska skeendena. Jag får en känsla av att maskineriet går en smula på tomgång, att det som jag en gång uppfattade som radikalt och uppfriskande har börjat stelna till manér.

Samtidigt undrar jag hur jag skulle uppfatta Shadowbahn om det var den första romanen jag läste av Erickson? Är det snarare mina egna förväntningar det handlar om när jag tycker att något saknas? Det kanske bara är dumt att läsa en författares hela oeuvre?

Det får vara hur det vill med den saken. Erickson är en unik författarröst och alltid värd att läsas – och översättas till svenska, vilket ännu inte har skett. Och är du det minsta sugen på associationsrik och svindlande prosa om den fåfänga jakten efter den amerikanska (eller västerländska) drömmen efter den här korta anmälningen så finns alla hans romaner på en nätbokhandel nära dig, och i vissa fall på bibliotek och antikvariat.

When Jesse Garon Presley wakes on the South Tower’s ninetythird floor, in his first conscious moment – not a full moment; a sliver of a moment – lying there on the conference table he sees it out of the corner of his eye, right outside the northern windows: a monstrous Boeing 767 airliner flying straight toward him lika a silver sun, roaring leviathan of death faster than can be comprehended, because once Jesse has comprehended what he sees, then it´s gone, and he has no reason to believe he saw it at all.

Similar Posts:

• Mer humor än samhällskritik
• Sökte en kvinna och fann en själ
• The Great american novel?
• Hellre dö än ha tråkigt?
• Tack Natur & Kultur!

Hon sitter på sängen med benen brett isär.
Framför henne en skål.
Söker något att äta men ser ingenting
Kvinnan vars ögonlock ätits av flugor
Suckade.
Genom fönstren kom flugorna in
De försvann genom dörren
Flög ned i hennes skål
Röda ögon svarta flugor
Slukade av kvinnan
Som ingenting såg.

Översättaren Carl-Michael Edenborg beskriver i sitt efterord hur Mansour vill ”göra buller” med sina texter, och hur hon som poet bland annat tar formen av en häxa och dödsgudinna. Och visst känns dikterna som besvärjelser. Mansours mässande drar ner läsaren i en värld där vad som helst verkar kunna hända. De personer som skildras i dikterna står flera gånger på gränsen till vansinnet, och mellan liv och död

Formen känns modern, och innehållet vågat än idag. Ändå stannar några dikter vid iögonfallande men tomma bilder. Texten fylls av blod, förruttnelse, avskurna kroppsdelar och uppsprättade kön. Att skruva upp volymen och chocka ger inte alltid det bästa resultatet, och jag undrar om inte vissa rader upplevts som effektsökande om de skrivits och publicerats idag.

Allra bäst blir poesin när raseriet har en riktning. Den avslutande dikten inleder Mansour: ”Mäns laster/ Är mitt fält / Deras sår mina söta kakor”. I en tidigare äter Amasonkvinnan ”sitt sista bröst” natten då ”hennes skalliga häst [andas] in den friska havsluften”, då gudarna stiger ner från sitt berg och för med sig ”män / Och stridsvagnar”.

Det är inte bara otäcka bilder Mansour skapar. När skriken kontrasteras mot något mer lågmält blir hennes dikter också som mest kraftfulla och angelägna.

Du hade satt dig till rätta
På en svartbjörn.
Du rev loss hudstrimlor
Med dina självlysande fingrar mot den blodiga
himlen
Och medan du skapade en helt ny värld
Snöade det.

Similar Posts:

• Det oförmodade mötet mellan två tvillingar och Julius Caesar på ett operationsbord
• Från Lindemann Till Dig
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Diktens universum
• Det som är boskap i andra…