Enfaldigt.

Till och med yttrandefrihet, ett av demokratins fundament, försvagas rejält. Det är märkligt med tanke på alla tekniska lösningar som numera finns och som möjliggör publicering i stort som smått utan att det behövs någon tjock plånbok.

Pressfriheten och journalistiken är utväxter på yttrandefriheten. Även dessa pressas tillbaka globalt genom desinformation, trakasserier, strypt finansiering och politiska påtryckningar. Sverige ligger visserligen bra till internationellt, på tredje plats i det pressfrihetsindex som organisationen Reportrar utan gränser publicerar årligen sedan mer än 20 år tillbaka.

Men även hos oss finns allvarliga tendenser och utvecklingslinjer som hotar oberoende journalistik. I en aktuell bok närgranskar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt det de kallar ”populistisk mediekritik”. Denna antimediapopulism syftar till att förstöra pressfriheten.

Författarna är själva forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap. Ämnet i sig ägnar sig sedan gammalt åt mediekritik. Med andra är det inte kritik mot namnpubliceringar, kvällstidningars rubriker eller enskilda journalisters arbetsmetoder som är problemet. Tvärtom, sådan kritisk granskning är ägnad att förbättra den oberoende journalistiken. Granskarna ska naturligtvis själva tåla granskning.

Men den populistiska mediekritiken bygger ofta på vantolkningar och inte sällan på rena lögner eller påhitt. Den vilar också på känslomässig grund. Fakta är inte grejen. Många gånger är den orkestrerad av makthavare som inte vill få sin verksamhet granskad. Populistisk mediekritik sysslar inte med saklig debatt. Ambitionen är att skrämma till tystnad, att få bort journalisterna, inte att korrigera felaktigheter.

Det här är egentligen inget nytt. Så länge det har funnits liberal press, i betydelsen fristående, granskande journalistik, har krafter i den tyskspråkiga världen använt begreppet ”Lügenpresse”. Särskilt under de tyska nazisterna spreds ordet medvetet för att försvaga utomståendes kritiska granskning. Lögnarna kallade sina kritiker för lögnare.

Det som är nytt i vår tid är den utväxling som populistisk mediekritik kan få på Internet. Tyvärr lånar ”vanligt folk” ut sig som redskap i detta. De dras med av trollfabrikinlägg i sociala medier och skriver själva aggressiva inlägg. En del går så långt att de kontaktar journalister direkt med hatiska och hotfulla budskap. Det behövs inte så många sådana personer för att en telefon eller ett mejlkonto hos den enskilda journalisten ska bli överlastat.

Åtskilliga är de redaktioner som vittnat om att de behövt anlita säkerhetsbolag för att hotbilden mot journalisterna bedöms som så pass allvarlig. Detta kommer i en tid då ekonomin för tidningar och tidskrifter är ansträngd. De betalande prenumeranterna har blivit färre och Google har tagit merparten av annonsintäkterna.

Boken bygger på en intervjustudie med närmare 100 personer. Styrkan är att dessa intervjuer verkar vara genuint kunskapssökande. Majoriteten av de intervjuade är sådana människor som vem som helst kan stöta på i kommentarsfälten i sociala medier. De flesta av oss tar nog numera ett mentalt steg tillbaka i sådana konfrontationer. Vi avstår från att svara, bemöta eller gå i polemik. Situationen är hemtam efter ca 15 år med sociala medier: att säga emot populister på Facebook, X, Instagram eller något liknande forum betyder bara spam, eller värre, från ändlösa antal anonyma konton. Man kan använda sin tid till något bättre.

Men Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har alltså vinnlagt sig om att försöka förstå personer som anser att Sverige ”har blivit förstört” och att det är ”medias fel”. Ett annat plus med boken är en mängd hänvisningar till teoribildning inom medie- och kommunikationsforskning och andra forskningsfält.

Intressant är också den diskussion om framtiden som författarna för. På ett sätt var det sena 1900-talets breda journalistikkonsumtion kanske bara en parantes. Möjligen är vi raskt på väg in i ett läge där det bara är högutbildade som bryr sig om att betala för verifierade nyheter och för en allsidig debatt. Samtidigt finns det en risk att den populistiska mediekritiken, som är en del av ett bredare populistiskt kunskapsförakt, verkligen får genomslag.

Där den populistiska vågen går fram lämnar den autokratiska ödeland efter sig: auktoritära samhällen, mindre frihet och mindre förnuft. (…) Vad händer när kunskap blir känslor; när sanning blir teknokratisk enkelspårighet och när cynism blir det dominerande förhållningssättet gentemot alla sanningsanspråk?

Författarduon resonerar kring historiska exempel där irrläror burit på sin egen självförstörelse. Den som lever får se.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Hierta – en publicist värd att minnas
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Podcast-profilen Alix Summer firar att hon fyller 45 tillsammans med sin man på den lokala puben. Där springer hon på Josie Fair som också är ute och firar att hon fyller 45. De är alltså födelsedagstvillingar som Josie förväntansfullt säger. Ett par dagar senare springer de på varandra igen utanför Alix barns skola. Där och då berättar Josie att hon lyssnat på Alix podcast där hon intervjuar olika intressanta kvinnor. Josie lyckas övertala Alix att hon ska intervjua henne då hon påstår sig ha en väldigt stark livsberättelse.

Det går dock relativt snabbt upp för Alix att Josie inte är den hon utger sig för att vara. Undan för undan nästlar sig Josie in i hennes hem och i hennes liv. Det får Alix att börja tvivla på vad som egentligen är sant och vad som är lögn? Och där Alix ser Josie som någon hon intervjuar så känner Josie att de börjar bli bästisar.

Huvudkaraktärerna verkar självständiga och starka men under ytan bär de på tvivel och sår ifrån förr. Sånt som inte vill läka utan istället varar och gör riktigt ont.

Det här är en roman med mycket mörker och många hemligheter. Om att skrapa på ytan och så krackelerar allt. Det är emellanåt så smärtsamt beskrivet att det gör ont att läsa. Det som gör det hela ännu otäckare är att boken bär en stark ton av True Crime även om det är en roman. Parallellt med berättandet förstår vi att det hela blivit en Netflix-dokumentär efteråt. Alltså, inte på riktigt utan i bokens universum. Men jag tror att en fejkdoku på Netflix skulle göra den här skruvade berättelsen rättvisa. Den har alla förutsättningar för att bli riktigt filmisk och ryslig.

Similar Posts:

• Hemligheternas hus
• Lögner, lager och livet liksom
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback

I mellantiden har Mélanie lyckats med sin föresats. Hon är känd och, åtminstone som hon ser det, älskad av tusentals följare. Hon driver Youtubekanalen Happy med Kim&Sam där hennes barn är huvudpersoner men där hon själv tar allt större plats och intäkterna från olika samarbeten räcker till att försörja familjen mer än väl.

Redan från början står det klart att det inte står helt rätt till med Mélanie – hela hennes liv kretsar kring Happy med Kim&Sam men hon ser inte att den enda som är någotsånär ”happy” är hon själv. Eller gör hon kanske det? Det är en karusell som snurrar för fort och Kimmys försvinnande kan ha en rad orsaker – en kidnappning av ekonomiska skäl, en pedofil, någon ur familjens förflutna, en aktivist från en rörelse som vill befria influencerbarnen från deras gyllene fängelse, ett trick för att få uppmärksamhet från Mélanies sida – eller kanske något ännu värre?

Delphine de Vigan har ett särskilt sätt att skriva sig in i människors psyken, att hålla sig nära det som inte är som det borde vara, men här blir det ibland lite för mycket av schabloner och den kritiska hållningen till sociala medier och influencerbranschen känns mer som om den grundar sig på fördomar än kunskap. Samtidigt är det obehagligt att läsa om hur långt Kim och Sam går för att vara sin mor till lags – och hur det blir när de inte vill vara med längre.

Spänningsmomentet haltar en aning, samtidigt som det utgör en dramaturgisk motor, och det är mer intressant att fundera över sådant som föräldraansvar och vårdaransvar och hur brister i dessa kan ta sig uttryck. Hur hopslingrade välvilja och egenintresse kan vara. Hur behovet av bekräftelse och kärlek kan leda en vilse i en tid där man ser så mycket av andras lycka. Ändå är det som om det inte riktigt räcker ända fram.

Similar Posts:

• När orden försvinner
• Kommer minnet tillbaka?
• Ett lågmält skrik
• Halvjolmigt ironiskt bubbel
• Om att längta hem och bort

Att afrofobiska hatbrott kan ske i många olika sammanhang och miljöer kan även leda till ett tillstånd av ständig beredskap, något som i litteraturen beskrivs som minoritetsstress.

Vi har alltså en massa människor i vårt samhälle som går i ständig anspänning. De tvingas vara beredda på rasistiska påhopp mot sig själva eller sina barn. Samtidigt ser jag ofta uttalanden på Facebook eller Twitter som gör gällande att Sverige inte har någon rasism eller är det minst rasistiska landet i världen. Jag ska erkänna att jag långt upp i vuxen ålder själv trodde att det var så.

Men i och med att jag skaffade konton på Facebook och Twitter gick det inte att leva på några rosa moln mera. Tonläget blev råare med åren och mycket handlade om rasistiska påhopp. Till slut var jag en av de 100 000 personer som anslöt till sociala medierörelsen #jagärhär för att bemöta rasism och annat näthat. En utlösande händelse var hetsen runt den mörkhyade Luciapojken i Åhléns reklam 2016. I #jagärhär lärde jag känna grundaren Mina Dennert.

Nu har hon skrivit självbiografiskt om hur det är att växa upp i Sverige, som adopterad från Iran. Mycket kretsar kring all den rasism som är vardag för alla som inte har ett rågblont nordiskt utseende, men som är okänd för många ”etniska svenskar”. Det är en självutlämnande bok där uppgörelsen med mamman löper som en röd tråd genom berättelsen. Man kan älska sitt adopterade barn men ändå bete sig rasistiskt mot det och utan att själv vara medveten om det.

Det här är besvärliga ämnen. Både svåra att förstå sig på och svåra att ta till sig eftersom rasism är skamligt och skrämmande.

Men boken är bitvis avdramatiserande. Mina Dennert slår fast att man inte ÄR rasist, rasism är något man GÖR. Vilka vi är kan det vara svårt att göra något åt, men hur vi beter oss – det kan vi faktiskt förändra.

Med skickligt skildrade scener ur verkligheten belyser hon vad rasism är för något. Vitt skilda är inte enbart ett slags självbiografi. Den är också en handbok i hur vi var och en kan arbeta med oss själva för att sluta göra rasism. Ansatsen är bra, jag har mycket att lära och får massor att tänka på. Men det är kanske bland de goda råden bokens svagheter gömmer sig. Det är hög igenkänning när Mina Dennert skildrar olika situationer där hennes mamma, eller någon annan, går i försvar när de just blivit konfronterade med att ha uttryckt sig rasistiskt. Det blir lurigare när författaren instrumentellt ska ge tips, tryckta i fet stil, om hur man kan bete sig för att bryta sina mönster:

Släpp alla tankar på hur missförstådd du är och stoppa impulsen att vilja förklara vad du menade. Försök svälja stoltheten, som självklart fått sig en törn, och se det som ett tillfälle för dig, som tycker att rasism är fel, att lära dig mer om vad rasism är.

Det är inte fel att skriva så. Men det är oerhört svårt att ta till sig rådet att släppa en impuls, vilket inte minst erfarenheterna med mamman bär vittnesbörd om.

Vitt skilda är en bok för den som vill göra något åt rasismen och som ser det förnuftiga i att börja med sig själv.

Similar Posts:

• En ”skör” recensents bekännelser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Samtida utmaningar i deckarformat
• V.6 på dagensbok: Vårens böcker anländer!
• Manual för antirasism

Jo, jag återkommer (märker jag när jag läser om tidigare recensioner av serien) till det där med att umgås, hänga med karaktärerna. Galbraith/Rowling skriver detaljerat och vardagligt mitt i ond bråd död och dramatik. Hon får mig att känna som att jag är där, klurar på ledtrådar, tjäbblar med medarbetarna, suktar efter pommes frites, tar in den sura lukten i en sunkig trappuppgång, lider med Strikes stackars överbelastade benstump eller läppjar på en öl på en stimmig pub. Jag är där.

Liksom föregångaren är det här en tjock bok, strax över tusen sidor, vilket naturligtvis också hjälper till med den där effekten av att fullkomligt försjunka i en annan värld. Det får ta tid. (Det gäller bara att orka hålla boken rent fysiskt.) Ingenting känns ändå överflödigt, utan flätas samman i en spännande och intressant intrig, där vi följer huvudkaraktärernas vardagsliv tätt inpå utan att för den skull tappa fart.

I The Ink Black Heart får Strikes och Ellacotts detektivbyrå besök av en jagad ung kvinna som tillsammans med sitt ex skapat en kultförklarad animerad serie, The Ink Black Heart. Hon vill att Strike och Robin ska ta reda på vem som trakasserar henne på nätet under pseudonymen Anomie, men de avböjer. Byrån går bra nu. De är helt enkelt fullbokade.

En kort tid senare huggs serieskaparna ned på den London-kyrkogård där deras serie utspelar sig. Kvinnan, Edie Ledwell, som besökte detektivbyrån dör. Hennes före detta pojkvän skadas allvarligt och blir förlamad. Återigen blir Strike och Robin vidtalade. Inte för att egentligen lösa själva mordet, utan återigen för att ta reda på vem den anonyme Anomie, som snabbt går vidare till att trakassera Edies efterlevande släktingar och arvtagare, är.

Något Galbraith skildrar förträffligt är de många olika miljöer som deckarserien om Strike och Ellacott rör sig i. Från rivningslägenheter till överklassgods, allt beskrivs levande och med detektivernas uppmärksamma blickar. I The Ink Black Heart spelar exempelvis ett stort hus med ett spretigt konstnärskollektiv en viss roll. Ett besök på Comic Con blir det också, liksom en improviserad tur till kusten.

Delvis äger utredningen såklart rum på nätet, där Robin och Strike lägger pussel med nätidentiteter och relationer kring den animerade serien och dess fans. Avsnitt av boken utspelar sig på moderatorforumet i Drek’s Game, ett spel baserat på The Ink Black Heart och skapat av ett par fans – däribland den mystiske Anomie. Twitter och andra sociala medier spelar också en stor roll, liksom nätraggande och näthat. Ett högerextremt nätverk sprider sina tentakler, och gränserna mellan kärlek, hat och egenintressen i fangemenskapen visar sig ibland vara hårfina.

Jo, det finns en uppenbar koppling här till kontroverser som omgärdat JK Rowling personligen på senare år. Jag är inte vansinnigt inläst på dem, men att författaren själv fått känna på hur hårt och oförlåtande klimatet kan vara på sociala medier är nog ingen underdrift.

Helt bortsett från detta berör The Ink Black Heart aktuella och angelägna ämnen. Det finns så mycket hat därute, inte minst på nätet. Ofta tas det inte riktigt på allvar, som om det som händer online är mer konsekvenslöst och på låtsas än det som händer ”i verkligheten”. Och ibland forsar det ut därifrån med förödande konsekvenser.

Similar Posts:

• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Detektiver i maktens korridorer
• De svekfulla vackra och rika
• Det förflutnas långa skuggor
• In i sekten

Väl på sin nya skola charmas Elsa snart av den strulige fotbollskillen Leo. Också han bär på hemligheter och har fått sitt hjärta krossat. Han dras till Elsa, men lägger samtidigt det mesta av sin energi på att försöka sparka ifrån sig det förflutna och på att dölja hur han har det hemma.

Den enda Leo egentligen släpper in är sin bästa vän Ines, en rejält taggig men samtidigt populär tjej som också går i Elsas nya klass. Ines bär på sitt eget mörker, och av någon anledning gillar hon verkligen inte Elsa.

Kristina Falks roman Adios hockeyhora växlar perspektiv mellan de här tre ungdomarna, Elsa, Leo och Ines. Deras upplevelser och erfarenheter skiljer sig åt, men går också in i varandra på ett snyggt sätt. Var och en har sina trauman, vilket i sin tur påverkar hur de interagerar med varandra. För den som blivit sviken är det inte så lätt att ge sig hän och lita på någon annan.

Falk berör angelägna teman, men det finns ställen i romanen där jag hakar upp mig lite. Där jag tycker att dialogen inte riktigt flyter, och framför allt att texten motsäger sig själv. Det gäller inte minst Elsas/Siljes första sexuella erfarenhet, den som leder fram till den vedervärdiga situationen med nätbilder, trakasserier och mobbing som gör att hon inte orkar gå kvar i sin gamla skola.

Scenen öppnar romanen. Det är fest hemma hos Silje, och hon är så full att hon knappt kan stå på benen. Hon är verkligen förälskad i Noel, hockeykillen som lägger ner henne på rygg i sängen och har sex med henne medan hon somnar. Det är en obehaglig gråzonsscen, om inte faktiskt våldtäkt.

Senare i boken sägs dock filmen som avbildar scenen visa ”hennes rygg. De vilda lockarna som föll över svanken när hon satt grensle över honom.” Det låter som en helt annan scen, med en aktiv Silje. Kanske fortfarande för full, men ändå en annan erfarenhet på ett sätt som jag inte riktigt blir klok på.

Både berättelserna är brutala. Ett övergrepp upprepas i det oändliga om det dessutom filmats och sprids, men man kan också ha sex fullständigt frivilligt och njuta av det – utan att för den skull vilja att bilderna efteråt ska spridas okontrollerat. Ingendera förtjänar hån och hat. Det här är två viktiga berättelser, men de går inte riktigt ihop.

Vad jag däremot gillar med romanen är hur att bli tillsammans inte på något sätt är det lyckliga slutet. Elsa och Leo blir tillsammans någonstans mitt i romanen, och det är inte alltid så lätt att vara tillsammans. Man måste hela tiden dra gränser, veta vad man vill, lyckas kommunicera. Hantera sitt eget och den andras förflutna. De svär på att inte ha hemligheter för varandra, men det är svårt att vara helt ärlig. Svårt att alltid agera på sätt som man kan stå för. Det finns så mycket omkring oss som vi helt enkelt inte kan kontrollera.

Similar Posts:

• Efter våldtäkten
• Familjehemligheter
• En opålitlig historia
• Moderskap i Norge
• Hemligheter och förbannade lögner

Ett annat feltänk är att yttrandefriheten gäller var som helst och i förhållande till vem som helst. Men friheten gäller endast i förhållande till ”det allmänna” som det står i grundlagen, det vill säga stat och myndigheter. Man kan bli avvisad från en privat middagsbjudning eller avstängd från Facebook utan att det strider mot yttrandefriheten. Det kan man tycka vad man vill om, men om det vore på något annat sätt så skulle ju middagsvärden eller ägarna bakom sociala medier få sin åsikts- och yttrandefrihet kränkt, inte sant?

En tredje missuppfattning är att yttrandefriheten är gränslös. Men i själva verket kan vissa yttranden vara straffbara. Några exempel: olaga hot, hets mot folkgrupp, mened och brott mot tystnadsplikt eller rikets säkerhet. Utan dessa gränser skulle det vara okej att inkräkta på andra människors rättigheter och vad är det för frihet med det?

Nu har Sakine Madon skrivit en bok om yttrandefrihet. Det är vällovligt, ämnet är oerhört viktigt, eftersom yttrandefriheten är central för en fungerande demokrati.

Tyvärr slirar hon omkring en hel del och det hänger ihop med de tre missuppfattningarna. Sakine Madon tar upp det välkända fallet Lars Vilks, konstnären som tecknade profeten Muhammed och därmed fick ett pris på sitt huvud av islamister. Efter det utsattes han för flera attentat och staten fick ordna livvakter och hemliga vistelseorter. Sakine Madon skildrar hur det fanns röster i debatten som var kritiska mot Vilks teckning, som inte tog honom i försvar. Hon anser att alla borde ha försvarat Lars Vilks konstverk. Men det är inte logiskt. Ett tvång att stötta Vilks och ett förbud mot att uttala kritik mot hans verk skulle ju ha inneburit en inskränkning av yttrandefriheten. Gentemot staten har såväl Lars Vilks som hans kritiker yttrandefrihet. I övrigt har staten, genom Polisen och Säpo, ett uppdrag att förhindra brott – även sådana som planeras av islamister.

Sakine Madon nämner Paolo Roberto och det faktum att flera aktörer avslutade affärsförbindelserna när han avslöjades som sexköpare, bland annat hans bokförlag. Det är ett konstigt exempel i denna bok då köp av en annan människas kropp för sexuellt utnyttjande inte kan anses falla under yttrandefriheten. Och så länge bokförlag inte bryter ingångna avtal, måste de väl få fatta vilka beslut de vill, hur skulle det annars gå med näringsfriheten? Yttrandefriheten dikterar inte rätten att bli utgiven på förlag. Nu har tydligen Paolo Roberto startat tidning, vilket är helt i sin ordning: han åtnjuter ju svensk tryckfrihet.

När det gäller gränslösheten så nämner Sakine Madon visserligen att ”få argumenterar för en totalt obegränsad yttrandefrihet”. Men hon uppehåller sig alldeles för lite vid detta viktiga ämne. Hon för ett resonemang om brottsbalkens hets mot folkgrupp. Det är en lagparagraf som instiftades efter andra världskriget, då vidden av Förintelsen hade gått upp för de flesta. Sedan dess kan bland annat tutsier och rohingyer läggas till listan över folkmord som triggats av hets mot folkgrupp. I Rwanda handlade det om radiosändningar. I Myanmar användes Facebook.

På ett ställe argumenterar Sakine Madon för att ordet ”missaktning” borde strykas ur lagen om hets mot folkgrupp, något som förefaller vettigt då ordet är vagt och eventuellt träffar för brett. Men på ett annat ställe öppnar hon för att slopa lagen helt, vilket sannolikt vore förödande för samer, judar, romer, transsexuella och andra minoritetsgrupper. Vilket av dessa två förslag gäller?

Sakine Madons skur av exempel på yttrandefrihetsdebatter som uppstått i vår samtid handlar till övervägande delen om parter som är oense i någon sakfråga utan att staten är inblandad. Någon får inte fortsätta vara programledare. Någon annan får en åthutning och känner sig ”censurerad”. Visserligen framhåller Sakine Madon att yttrandefriheten inte är en höger-vänsterfråga. ”Censurkrav kommer inte bara från vänster”, skriver hon. Men hennes skildring har tydlig slagsida mot exempel där diverse aktörer på någon slags högersida i politiken varit offer och någon slags vänster varit förövaren. På ”offersidan” ropar man uppbragt om censur och försöker riva av sig en inbillad munkavle. Det hojtas om åsiktskorridor och ”cancelkultur”. Under tiden har yttrandefrihetslagarna varit oförändrade.

Similar Posts:

• Vilks, hunden och yttrandefrihetens gränser
• ”Kritik” med syftet att döda
• Håller vi på att sälja ut själva demokratin?
• Om den tidlösa ivern att förbjuda ord
• Om lögner och hur vi bjuder motstånd

Vilken tid ska man posta, hur många hashtags ska man ha, hur många ämnen får man skriva om? Får man ha flera olika intressen och egenskaper eller blir det otydligt för följarna?

På något sätt är det som att vi alla tvingas formulera oss för att blidka logaritmerna. Jag blir förfärligt stressad av allt det där, och det trots att jag alltså egentligen inte behöver bry mig det minsta.

Och jag tror knappast att jag är ensam.

Om detta skriver Ajvide Lindqvist sin senaste roman Verkligheten. Och det blir så där krypande läskigt som det alltid blir i hans böcker. Men kanske också lite mer satir och humor än vanligt?

Romanen handlar om att göra ”content” (detta förhatliga nyord!) av sitt liv. Den rör sig kring aktuella frågor om hur stort glappet blir mellan det verkliga livet och det spelade och om hur långt man är beredd att kompromissa med sig själv och sitt liv för att publiken skall fortsätta titta.

Huvudperson är Heidi Hallberg. Hon lever tillsammans med sin man, styvdottern Alice och två yngre barn. Alice har en populär youtubekanal om smink och mode och är stjärnan i ”Hemma hos Hallbergs”, den realityserie de upplåter sitt hem och sina liv till.

Den lite såriga relationen mellan Heidi och Alice uppskattas av produktionsteamet och de spär gärna på den, det blir ”bra teve”. Alice relation med pojkvännen är däremot kanske lite väl bra och utgör kanske rentav ”tråkig teve”?

Heidi är inte dum, hon ser vad som pågår och är egentligen trött på alltihop, men går ändå med på att fortsätta att spela deras spel. Hon går lojt med på att tapetsera om gästrummet som ett projekt tillsammans med mannen där hon vet att de helst vill spela på att hon har tummen mitt i handen. Rummet behöver verkligen inte tapetseras och de tapeter som produktionsbolaget valt är av en sort som Heidi avskyr. Men hon fogar sig, och produktionsledaren lovar att de kan återställa rummet när de är klara med inspelningen av just det projektet.

Heidi fogar sig, men påminner sig ibland om att hon faktiskt inte skrivit kontrakt för den här säsongen, behöver hon egentligen vara med? Hennes yngsta barn förskonas från att vara med i själva serien men de avskyr kamerornas återkommande närvaro och undrar hur länge de egentligen skall behöva ha det så här? Och börjar inte själva verkligheten skeva lite ibland? Insekter som försvinner spårlöst och trappsteg som byter läge, vad beror allt på?

Tankarna går förstås till Wahlgrens värld och liknande realityshower med kändisar. Man undrar hur det är att leva sitt liv genom en kameralins och hur mycket man kan klara av att leva sitt eget liv med ett produktionsbolag som alltid hänger en i hälarna. Som gör allt för att få bra teve men absolut ingenting för att du skall må bra. Snarare tvärtom kanske?

Men detta är ju inte en dokumentär om dokusåpor utan en skräckroman. Och efter ungefär halva romanen så drar den iväg mer åt skräckhållet. Och då tycker jag att den tappar lite. Det går liksom överstyr och jag tycker att den tappar lite av den där fina satiren som inledningen av boken hade.

Men trots romanens slut tycker jag att detta är en mycket läsvärd roman om vår tid. Om hur vi låter oss ägas av sociala medier och hela tiden hetsas till att skapa innehåll som mediebolagen tjänar pengar på och som gör oss till robotar mer än människor.

Similar Posts:

• Underliga vägar, här kommer vi
• Igenkännligt och oförklarligt x 4
• Svarta hjärtan, svarta hål
• Döden tänkte jag mig så
• Något är kajko

Ett av de självklara namnen inom svensk normbrytande ungdomslitteratur är Sara Lövestam, som en gång i ett författarsamtal på Pride pratade om hur besvärligt det är att verkligen försöka skriva karaktärer som är straighta cispersoner, men sen visar de sig alltid vara queer ändå. I En stark nolla skriver Lövestam om Texas, en högstadieelev med strulig hemsituation, som spenderar sina dagar med att tråna efter André – en fotbollskille i klassen som nästan helt säkert är straight. Men man kan ju alltid drömma.

För att komma närmare André skapar Texas en falsk profil på Instagram. Han stjäl några bilder från en tjejs profil, och skapar karaktären Amy. Texas och Amy är både lika och olika – Amy är betydligt mer populär, men har Texas känsloliv, och delar en del av hans mörkare erfarenheter. Vartefter André och Amy börjar skriva till varandra börjar de – som knappt pratat med varandra i verkligheten – berätta djupt personliga saker om sig själva, om sina familjer, om känslan att inte passa in och behöva låtsas vara någon annan.

Kanske är bokens budskap på sin mest grundläggande nivå inte överdrivet subtilt: källkritik är viktigt, akta dig så du inte blir lurad på internet. Men samtidigt är det inte det som är poängen med berättelsen – den tar upp så många viktigare saker. Som hur anonymiteten kan skapa närhet som är svårare att nå fram till i verkligheten, eller hur sådant som är skrämmande och obehagligt också kan vara fascinerande eller lockande.

Texas/Amy pratar till exempel inte bara med André på Instagram – han blir också snabbt groomad av en medelålders man som har mycket obehagliga idéer om lämpliga åldersskillnader i förhållanden. Som skickar dick pics, och ger slemmiga komplimanger (på bilderna som Texas snott). Så varför fortsätter Texas att svara?

Jag får två känslor samtidigt. Ett: Äckel. varför skulle min Amy, med smilgropar och de fina halvmåneögonen, vilja bli raggad på av en fullvuxen man med hund och veteranbil? Det påminner lite väl mycket om något jag sett hemma. Två: nyfikenhet.

Texas fortsätter skriva till den tämligen obehagliga @pellepontiac – om än kanske inte riktigt i de tongångar som Pelle hoppas på.

Amy: Vad tycker du kroppen är?
PellePontiac: Ett njutningsmedel, haha.
Amy: För mig är kroppen en avlång kapsel av kött.
PellePontiac: Jaså. Det är inte det första jag tänker på när jag tittar på din kropp.

När André ofrånkomligen efter att ha skrivit med Amy ett tag föreslår att de ska ses, är charaden hotad. Texas kontaktar Hilda – tjejen vars bilder han stulit – och bönfaller henne att låtsas vara Amy. Hon tvärvägrar, men går inte den enkla vägen med att anmäla och blocka Texas. Istället berättar hon sådär apropå om djur med besynnerliga parningsritualer. Texas och Hilda visar sig vara ganska lika när det gäller en fascination för det udda och kroppsliga – Texas filosoferar mycket kring kroppen som en säck kött:

Lunchen är fisksoppa, vilket biologiskt sett innebär att skolans trehundraåttio apdjur tar bitar av vattenlevande djurs muskler och använder dem som näring. Trehundraåttio par käkar mal mekaniskt födan till mindre bitar, trehundraåttio sväljreflexer drar ner den i matsmältningssystemet.

Hilda å sin sida har en djup fascination för sådant som näsapors attraktionsmönster. Kanske kan jag tycka att de är lite väl lika där, men deras likhet gör det också trovärdigt när de bygger en otippad vänskap av identitetsstölden.

Det jag tror att jag tycker mest om med En stark nolla är hur Lövestam motstår frestelsen att skruva intrigen för långt – det stannar hela tiden vid det trovärdiga, utan att dra dråpligheter och förväxlingar till sin spets. För när det realistiska är smart och snyggt beskrivet så är det alldeles tillräckligt.

Similar Posts:

• Verkligheten är en app som man inte kan stänga
• Humor och språk
• Monikaböckerna mot mål
• Från olika sidor
• I gränslandet mellan barn och ungdom

Men vad är rätt sätt? Tja, ämnesvalet framför andra är förstås ”invandringen”. Analysmetoden är generalisering. Låt oss säga att några utlandsfödda personer begår brott. Då är Mikael Petersen en av dem som twittrar att all invandring måste upphöra och hundratusentals interneras. Och det funkar. Att peka ut och avhumanisera en gemensam fiende är det äldsta tricket i politiken, ett fett ”vi och dom”.

Det här får han lära sig av partiets demoniska kommunikationsexpert Soraya Gilani. Mikael Petersen gör resan från nästan okänd till ett Twitterlejon med en hord av lajkande ”followers”.

Ledarskribenten Erik Helmerson har valt en ovanlig slags huvudperson för sin fjärde roman. En figur som det bitvis är ganska lätt att ogilla. Men vi kommer nära och det smyger på en känsla av ömkan också – någonstans är det rätt jäkla synd om Mikael Petersen.

Handlingen utspelar sig på flera olika tidsplan. Dels 2014, månaderna fram till det årets riksdagsval. Dels i upprepade hopp tillbaka till 1980-talet, Eriks högstadietid och perioden med begynnande engagemang i Moderat skolungdom. De unga MSU:arna bär portfölj och en har till och med egna visitkort. Därutöver är det 2018, 2019 och en nära framtid: romanen slutar på valdagen.

Den satiriska nutidsskildringen är en svår genre. Vi är alla ”experter” på vår egen samtid och därmed känsliga för mindre lyckade gestaltningar. Det klichéartade sättet att skildra moderater är som smygfascister (attribut från Tredje riket gömda i garderoben på överklassgodset, typ). När det samtida språket ska gestaltas hotar ständigt övertydligheten. Likaså när nu levande personer ska karikeras.

Erik Helmerson, till vardags ledarskribent på Dagens Nyheter, trillar inte i någon av dessa fällor. Att han är aktiv på Twitter märks. Helmerson tycks veta hur det känns att vakna på morgonen och befinna sig i Twitterstormens öga, hur lite som krävs för att mobben ska rikta sin ilska mot en enskild i akt och mening att både skrämmas och på samma gång förlama dennes förmåga att kommunicera. Ofta behövs det bara att någon av Twitters ledargestalter, de som har en svans av följare, pekar lite. Allt detta fångar Helmerson väl och för den som själv är på Twitter bryter kallsvetten fram.

De sociala medierna har blivit viktiga i kriget om opinionen och en perfekt plats att testa och tänja på gränser. Det hetsiga tonläget, polariseringen och kränkningarna har blivit vardag. Symbolfrågor, skenbara konflikter och kulturkrig tränger undan sakpolitiken. Anonyma aktörer, främmande makters påverkansagenter, får härja fritt. Hur blev det såhär? Erik Helmersons fiktiva riksdagsledamot är ett försök till svar. Men gestaltningen av Mikael Petersens drivkrafter och utveckling är inte helt trovärdig i alla stycken. Varför väljer Soraya Gilani just Mikael Petersen som sin adept? Och hur har denne medelålders man lyckats ta sig till toppen av Föreningssveriges hierakier på nästan ingen politisk vilja över huvud taget?

Trots dessa invändningar är romanen tänkvärd och förtjänar extra pluspoäng för ambitionen att problematisera något vi just här och nu står stöveldjupt i – med bara månader kvar till valet.

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Mot rasism? Börja med dig själv!
• Vad har vi de politiska partierna till egentligen?
• Twittertokar!
• Dagsfärsk satir i bokform