Systern Mélanie ska precis till att berätta någonting för sin bror Antoine, någonting viktigt hon precis förnummit från deras barndom, då hon tappar kontrollen över bilen och kör av vägen. Och trots att hon återhämtar sig från skadorna, så är minnet av vad som skulle sägas förstås borta. Det skapar givetvis en nyfikenhet hos hennes bror, som själv klarade sig ur olyckan utan skador.

Mélanie och huvudpersonen Antoine kommer från en parisisk överklassfamilj av det slag där man håller känslor för sig själv och inte talar om saker. Saker som att deras mor dog när de båda var väldigt unga och att hon allt sedan dess är ett tabuämne i familjen. De båda har vid tillfället för olyckan tillbringat ett veckoslut tillsammans genom att fira Mélanies fyrtioårsdag på samma hotell på Noirmoutier som de tillbringade sina somrar på då deras mor fortfarande var i livet. Men ingen av dem har besökt ön på trettio år.

Ja, själva grundhistorien är faktiskt ganska fånig. Men även om den för tankarna till någon amerikansk 25-minuterssåpa av det slag där utomhusbegreppet inte existerar och vikarier är vanligare än de var på din högstadieskola, så är det inte en helt rättvis beskrivning av boken. För trots den lyckas de Rosnay ändå skapa ett intresse hos läsaren. Något som till stor del beror på att hon berättar historien med en vardaglig lågmäldhet snarare än att centrera romanen kring det stora mysteriet. Hennes karaktärer är också väl beskrivna och inte minst lyckas hon skapa intressanta relationer mellan dem.

Huvudpersonen Antonie är till exempel ingen lycklig man. Han trånar fortfarande efter ex-hustru Astrid som precis lämnat honom för den yngre Serge, som dessutom flyttat in i det hus som Antonie både köpt och rustat upp. Som en följd av skilsmässan bor hans tre tonårsbarn bara varannan vecka med honom i hans nya, betydligt dystrare lägenhet. Hans desperata metoder att få dem att gilla honom genom att ge dem fria tyglar resulterar ändå mest i tysta middagar där de lyssnar på Ipodar eller spelar Gameboy och att de tillbringar all övrig tid i sina rum. Men hans slagna stolthet är ändå aldrig så svag som när han ställs inför sin far, den tidigare stjärnadvokaten som trots ålder och sjukdom fortfarande är en stark auktoritet för sin vuxne son och som heller inte kan acceptera skilsmässan. Det är svårt att inte känna sympati för en person med Antoines utgångspunkt, som utan dramatiska gester eller allmän självdestruktivitet bara vill att saker och ting skall fungera. Att han lockas till att börja gräva i familjegåtan är trots allt inte särskilt konstigt.

Bumerang har som sagt en del att ge läsaren. Berättelsen flyter sakta på i ett angenämt tempo och de Rosnay lyckas väl med att fånga något som i alla fall jag upplever som genuint franskt. Detta inte minst när det gäller de underliggande konflikterna inom familjen, där de gamla idealen från det högborgerliga Paris representerat av fadern och farmodern ställs mot den moderna 2000-talsfamiljen. För det är just familjedramat i nutid som intresserar snarare än mysteriet från förr. Precis som i föregående romanen Sarahs nyckel alltså, fast tvärt om.