Vel' d'Hiv är ett begrepp i Frankrike. En nationell skam, en symbol för nationens undfallenhet inför nazismen och för det judehat som plötsligt genomsyrade samhället. 16 juli 1942 samlades Paris judar ihop i inomhusarenan Velodrome d'Hiver. Tusentals människor förvarades där, under vidriga förhållanden, innan de fördes till utrotningsläger varifrån endast en handfull återvände.

Julia, en amerikanska bosatt i Paris, blir besatt av att ta reda på vad som hände med ett av alla de barn som fördes till arenan. Samtidigt får vi följa Sarah i hennes desperata kamp för att undfly nazisterna och rädda sin lillebror, som lämnats inlåst i ett hemligt rum i familjens lägenhet.

Så. Den gamla goda dubbeltidstekniken. Här fungerar den inte särskilt bra, mest för att nutidshistorien inte är särskilt bra. Amerikanskan Julia passar inte in i sin franske makes familj (sin otrogne, snygge, romantiske, men inte särskilt jämställde, franske makes familj, givetvis). Hon börjar rota i det förflutna, i Vel' d'Hiv. Varför förblir en smula oklart. En artikel ska skrivas för att uppmärksamma årsdagen av denna skammens dag i Frankrike … men … På något sätt ska det höra ihop med hennes graviditet och självförverkligande, men nja, det blir mest virrigt. Författaren slänger sedan in en oerhört förutsägbar kärlekshistoria och avslutar med romanslut 1A: alla blir lyckliga och får varandra.

Historien om Sarah är mycket bättre, men bristen på sammanhang gör att helhetsintrycket blir mest rörigt, klichéartat. Som om nutidshistorien slängts på i efterhand, som något slags eftergift till förläggare eller liknande, som velat ha en roman att sälja till bokslukande kvinnor. För det här är en bok riktad till en viss målgrupp, och det är också tråkigt, och lite cyniskt. Sarah hade förtjänat ett bättre öde.