Jenny Küttim är utbildad journalist och har jobbat som grävande journalist både radio och TV, så när hon en dag får en låda med brisant material om Jehovas Vittnen från okänd avsändare, vet hon till skillnad från medelsvensson hur man ska ta itu med bearbetningen. Extra explosivt blir det eftersom Jenny Küttim själv vuxit upp i sekten och egentligen bestämt att hon aldrig ska fördjupa sig i deras förehavanden.

Jag vet inte om det här är en fackbok, en uppväxtskildring, en rafflande thriller eller alltihop på samma gång och egentligen spelar det ingen roll. Det som spelar roll är att det är oerhört intressant att läsa hur strukturerna bakom Jehovas Vittnen ser ut, hur mycket makt äldstebröderna har och hur fruktansvärt svårt det måste vara att ta sig loss. Det som ger just den här boken ett extra djup, är att Jenny Küttim samtidigt som hon försöker förstå strukturerna inom sekten berättar sin egen familjehistoria. Det är modigt och väldigt utlämnande.

Jenny Küttim får nys om den så kallade ”peddolistan” som ska ha upprättats inom organisationen för att veta vilka medlemmar som sexuellt förgripit sig på barn. Samtidigt söker hon kontakt med andra avhoppare på ”avhopparforum” på Facebook och får bekräftat att det finns gott om exempel på sexuella övergrepp som aldrig anmälts till svenska myndigheter utan sköts om internt av äldstebröderna. Och så får vi lära oss en hel del om ”två-vittnes-regeln”: om det inte finns två vittnen, så har det aldrig hänt. På så sätt skyddar sekten både hustrumisshandlare och pedofiler, för det är ju ytterst sällan de har två vittnen som inte är barn till sina handlingar.

Förhoppningsvis har Jenny Küttim fått tillräckligt med svar, både från sin egen familj och från de församlingar och avhoppare som hon varit i kontakt med. Tillräckligt för att kunna lämna sekten även mentalt, även om hon lämnade församlingen redan som tonåring. Men vad vet jag, det kanske är ett livstrauma, som med jämna mellanrum poppar upp? Om hon gräver vidare i Jehovas Vittnen- historierna, då hoppas jag att hon skriver om det: för det vill jag läsa!

Similar Posts:

• Karisma Center bakom kulisserna
• Grooming intill perfektion
• Vakna!
• Mode
• Ve den stackars pendlaren

Jag minns att jag gillade Englunds idé och många av hans minnen var visserligen allmängiltiga och allmänmänskliga, men den där riktiga igenkännandets glädje kring många typiska 1960-talsfenomen, kände nog bara den läsare som är någorlunda jämngammal med författaren.

Nu var det inte den boken jag skulle recensera, utan den nyligen utkomna Söndagsvägen som också utspelar sig på 1960-talet, men på en helt annan plats än i Englunds barndom i Boden.

Här kastas vi rakt in i ett mord i Hökarängen utanför Stockholm som faktiskt har inträffade på riktigt sommaren 1965, och resulterade i den största polisutredningen i Sverige före Palmemordet.

Det är en detaljrik skildring av ett sexualmord begått av det vi idag skulle kalla en incel-man, en 25-årig knäppgök från Österrike som blivit reglerad från sin skola hemma i Wien bara för att han en dag fått för sig att vifta och hota med pistol. Därmed stängs också alla framtida utbildningsmöjligheter för honom i hemlandet. När han dessutom blir avfärdad av sin första stora kärlek Sylvia blir hans mått rågat, och han får för sig att ta sig till Sverige, för han där har hört talas om ”den svenska synden”. Dessutom är väl kvinnorna där blonda, precis som Sylvia?

Han hankar sig fram på enklare diskjobb på Stockholms restauranger och har väl ingen större framgång hos de svenska kvinnor han möter. För varje misslyckad dejt växer dessutom denne framtida mördares begär på att få hämnas det kvinnliga könet. Han vill begå det perfekta brottet.

Han för långa och invecklade anteckningar hemma om det, i det rum han är inackorderad hos en tant på Söndagsvägen. En dag ser han en ung blond kvinna (har hon ens fyllt arton den goda Kickan Granell?) gå förbi hans fönster för att posta ett brev. Det är hon som kort senare blir hans mordoffer.

Egentligen är det nog inte meningen att ta livet av henne när han sent en kväll smyger in genom familjen Granells öppna altandörr några hus bort och ”söver” Kickan med kloroform (som på den tiden gick att få tag på i varenda apotek), bara för att han sedan ska kunna våldta henne utan motstånd. Men kloroform visar sig svårdoserat, så den stackars fröken Granell går en ganska ögonblickligen döden till mötes.

Boken är kronologiskt uppdelad i brottet, jakten, infångandet, rannsakningen, rättegången och rymningen och är tillfredsställande noggrant skriven. Peter Englund har grävt djupt i de arkiv som finns, även om en liten rolig passus går att hitta på sidan 72, när han beskriver konsten hemma hos den poliskommissarie som kom att leda mordutredningen. Kommissarien hade konstverk ”gjorda av folk från Halmstadgruppen”. Är det månne verk av Sven Jonson, Waldemar Lorentzon, Axel Olson, Esaias Thorén eller Erik Olson vi talar om då?

Hur som helst så är det en stor njutning att få läsa denna välskrivna bok, och extra kittlande naturligtvis, i sin true crime-karaktär, men för det är den aldrig snaskigt skriven. Jag skulle snarare beskriva den som ett sakligt framställt tidsdokument. Berättelsen om ett brott, långt innan det fanns möjlighet att dammsuga en brottsplats på dna.

Jag minns att jag kände en liknande tillfredsställelse av att läsa historikern Henrik Arnstads biografi om den svenske utrikesministern under andra världskriget, Christian Günther (2006). Den var också proppad med samma sakligt framställda detaljrikedom, ur vitt skilda källor. Det som ofta ger en stark närvaro till det som skildras och en tilltro till mig som läsare.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Ingen sommar utan nordic noir?
• En hedrande tredjeplats
• Mer stormaktstid av Peter Englund

Vanessa är offret som inte vill vara offer. Offret som tar på sig ansvaret och bygger sin självbild och världsbild på att det handlade om en kärlekshistoria, något hon inte bara samtyckte till, utan verkligen ville. Men till sist tar sig andras syn på verkligheten in och bit för bit krackelerar det Vanessa ser som sin historia och alla försvarsmurar hon byggt upp.

Hon kontaktas av Taylor och en journalist, hon följer maniskt det som skrivs på internet, hon kontaktar Strane och undrar hur han har det och bedyrar att hon står på hans sida.

Samtidigt får läsaren möta henne i dået, se hur Strane närmar sig henne med hjälp av litteraturen. Han ger henne texter där det talas om andra Vanessor, han lånar ut Vladimir Nabokovs Lolita, får läsa hennes dikter och skapar en berättelse där de är mörka tvillingsjälar. Det är plågsamt att följa hur han manipulerar henne och se att hon ifrågasätter men att Strane vänder på händelseförloppet om och om igen.

Att hon ser hur han måste intala sig själv – och henne – saker som inte stämmer och ändå till sist accepterar dem som sanningar. (Och när jag skriver den här recensionen måste jag gång på gång formulera om mig, för att jag tagit till mig hennes slutliga resonemang, för att jag tilldelar henne ett ansvar och en handlingsfrihet – och en skuld jag inte anser att hon har.)

För läsaren är Strane aldrig annat än skyldig och det hela är ett masterarbete i grooming. Hur han förflyttar ”skulden” till Vanessa, hur han lockar och hotar, beskriver de förfärliga följderna av ett avslöjande, utmålar sig själv som ett monster så att hon ska tycka synd om honom, bygger upp en utvaldhet och utstötthet, av stoffet som de stora romanerna består av.

I ljuset av det hon råkar ut för framstår det närmast som berättigat att Vanessa avfärdar andras berättelser – men vad gjorde han, egentligen? Tog er på benen? Vad är det i jämförelse? Det är imponerande hur trovärdig Vanessa blir i sina kast mellan stolthet och skam, mellan tron på det av ödet förutbestämda och insikten att det skulle kunna vara något rent slumpmässigt. Hur övergreppen påverkat hela hennes liv och kommer att fortsätta att göra det. Hur hon räddar Strane samtidigt som hon vill avslöja honom.

Och det som nästan gör ondast är nog hur hon ger upp det som skulle kunna bli en lysande akademisk karriär, eftersom hon inte orkar med ytterligare en ambivalent relation med en manlig lärare och handledare. Som om det vore ofrånkomligt.

Similar Posts:

• När allt han är, är kött
• Smärtsamt och ofrånkomligt
• Liv, dikt och integritet
• USA som U-land
• Spännande spökhistoria, skröplig kvinnosyn

Att läsa boken K, ett försvarstal på över 260 sidor, satt långt inne för mig, då jag blev mycket illa berörd av händelserna i och omkring Svenska akademien.

Efter att ha läst Klubben av Matilda Gustavsson kände jag dock att båda sidor bör få komma till tals. Som ett försök att agera domare över mina tankar och förutfattade meningar tog jag mig an boken K. Övertygad om att den måste läsas trots den upplevda nonchalansen och naiviteten från Frostenson ifråga om delaktighet och skuld.

Flykten från Sverige tar Katarina till Paris. Med sig har hon sin ofelbara man. Han som, enligt Frostenson, inte har några brister eller något i sin aura som skulle kunna förinta och förstöra. Han som aldrig skulle lägga sin hand på någon med våld, han har det helt enkelt inte i sig. Han är inte den typen av människa, djur eller varelse.

Frostenson levererar underbara och detaljerade skildringar av Paris. Hon går runt i stadens parker och insuper kraften de bekanta miljöerna ger henne. Sverige är långt borta i antalet kilometer men ändå väldigt närvarande. Frostenson refererar ofta till landet S med underton av ångest, besvikelse och ilska.

Frostenson bjuder på detaljerade och djupa analyser av ord – ursprung, betydelse och bakgrund – som ger mig stor inspiration. Hon är utan tvekan en mycket skicklig skribent och jag blir imponerad av hennes gedigna kunskaper om diktare och författare. Hon har också flera parallella spår som hon skickligt håller ihop genom hela boken.

Däremot blir jag häpen över att hon är oerhört pretentiös och trångsynt i sitt sätt att se på världen. Jag får känslan av att Frostenson har haft en mycket begränsad konformistisk umgängeskrets.

Det genomgående budskapet i boken är att Katarina och Jean-Claude, hon och han, ska ”tas ner”. Det är en orimlig självömkan och oförmåga att ta in de faktiska händelserna. Har Katarina Frostenson levt i ett parallellt universum?

Frostenssons vindlande tankar – som en mardrömmens labyrint eller en feberyra. Självklara referenser till Kafka finns förstås i boken. En annan återkommande person Frostenson ofta refererar till är Simone Weil.

Jag måste läsa på om Weil då jag vill veta mer om hennes bakgrund och kan snabbt konstatera att Weil var känd för att strida för kvinnliga rättigheter, klokskap och att vara en rättskaffens person. Jag tror knappast Weil hade uppskattat att vara den som får står för de rättrådiga orden och försvaret i Katarina Frostensons bok.

Jag förundras över hur någon så beläst även kan vara så inskränkt och regelstyrd. Frostenson tycker att det är avskyvärt att vissa ledamöter i Svenska akademien inte följde ett majoritetsbeslut utan istället avgick. Hon verkar ha problem med att förstås att människor inte är livegna. De flesta normala individer har moraliska kompasser som det inte går att kompromissa med.

Similar Posts:

• Bedövande vackert, outsägligt och svårt
• Alltings återvinning
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv
• Bellmanpriset till Ann Jäderlund

Detta är däremot inte en antologi fylld av skildringar av våldtäkt. Beskrivningar av övergreppen används bara när det är nödvändigt, när det för texten och dess poäng framåt. Det finns också texter som poängterar att historien kan få vara ens egen; att man inte har en skyldighet att berätta. Att övergreppets detaljer inte måste vara allmängods, till allmän beskådan för de överdrivet nyfikna. Andra texter talar om vikten att få tala om det, om hur det kan hjälpa andra drabbade.

Det cirkulerar kring att många som blivit utsatta för våldtäkt och sexuella övergrepp ofta hanterar det genom att tänka att det är ”inte så farligt”. Det finns alltid någon som haft det värre, vilken människor runt omkring också gärna tycks vilja påpeka. Men att inte erkänna den smärta som dessa händelser orsaker är just ”farligt”, och hur ska man ens kunna avgöra vad som är illa nog?

Stundtals är ”Inte så farligt” otroligt svår läsning, och kräver små pauser inemellan essäerna, men det den lyckas bäst med, utöver att varje text är otroligt välskriven, är att den får en att tänka. Över hur man reflekterar över sina egna erfarenheter, men också hur andras berättelser förändrar hur vi tänker på dem och hur väl vi förmår förstå andras trauman.

Texterna är skrivna av människor med väldigt olika bakgrund, och det bidrar säkert till kapitlens bredd. Här finns tankar om allt från skam till hemlighållande till vem som blir skyddad efter en våldtäkt och vem som inte blir det, till posttraumatisk stress och till samhälleliga krav. Och det handlar också om hur även små händelser kan få långvariga, och allvarliga, effekter.

Det här är en bok som gör en arg, men det är en ilska som är nödvändig. Det här är historier som behöver höras, och det här är tankar som kan få oss att förstå. Hur det händer, och i vilken utsträckning. Hur den här våldtäktskulturen kan se ut, i stort och smått. Detta är otroligt viktig, och imponerande, läsning. Den som orkar bör läsa. Det handlar om oss alla.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Grooming intill perfektion
• Jag vill också festa utan patriarkatet
• Tanken var god – men utförandet håller inte måttet
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo

The Golden State Killer (först kallad East Area Rapist och Original Night Stalker) var en våldtäktsman och mördare som under 1970- och 80-talet härjade i Kalifornien. Han våldtog mer än 50 kvinnor och gjorde sig skyldig till minst 12 mord. Ungefär 20 år efter att han upphörde med sina brott och bara försvann, bestämde sig Michelle McNamara för att hitta honom. Hon plöjde igenom alla polisrapporter och anteckningar hon kunde komma över, samarbetade med internetdetektiver och pensionerade poliser som någon gång jobbat med fallen, reportrar och researchers. Hon intervjuade kriminaltekniker, experter på DNA-teknik, geoprofilerare, vittnen och offer. McNamara hörde av sig till alla som kunde tänkas sitta inne på någon liten bit information, fast besluten om att i all denna oerhörda mängd rapporter, fakta, och iakttagelser hitta något som någon förbisett. Något som kunde leda henne till The Golden State Killers identitet.

McNamara var övertygad om att det bara var en tidsfråga tills ny teknologi (framförallt DNA-teknik och alla databaser dit folk frivilligt skickar sitt DNA för att hitta avlägsna släktingar), internets (och hennes egen) besatthet och noggrannhet avslöjade The Golden State Killer.

När jag läser hennes brev till The Golden State Killer (”Epilog: Brev till en gammal man”) känns det som att mitt hjärta ska brista. Det är inte första gången under läsningen av Jag försvinner i mörkret som jag önskar att McNamara hade fått se The Golden State Killer gripas, men den här gången drabbar den mig starkare än vanligt. McNamaras övertygelse om att någon skulle hitta honom under hennes levnadstid gör hennes alldeles för tidiga död, och det faktum att det bara var två år mellan hennes död och hans gripande känns nästan outhärdligt. The Golden State Killer lyckades hålla sig undan poliser, insatsstyrkor, och detektiver i över 40 år, och sen grips han futtiga två år efter McNamaras död. Ironin i det hela är grym.

Jag måste vara ärlig med att jag inte vet hur jag ska förmedla min upplevelse av Jag försvinner i mörkret till er genom en recension. Jag vet inte hur jag ska kunna förmedla en sådan här upplevelse överhuvudtaget. Jag har pratat och skrivit om McNamaras bok konstant sedan jag började läsa den, men jag vet inte om jag nått fram med mer än ”det här är en fantastisk bok, du måste läsa den”.

Halvvägs genom boken beskriver McNamara hur hon sitter på ett hotellrum i Los Angeles och läser fyra tusen sidor inscannade polisrapporter som hon lyckats byta till sig på ett USB-minne. Några våningar under henne pågår en bröllopsfest, och ljuden från den stör henne i läsandet. Hon lyfter telefonen för att ringa receptionen, men hejdar sig eftersom hon inser att det hon egentligen vill säga är ”Kan ni dämpa glädjen lite?”. Ungefär så kände jag när jag läste Jag försvinner i mörkret och omvärlden gjorde sig påmind. Kan ni människor på gatan utanför gå lite tystare? Skulle omvärlden vilja vara vänlig och dämpa sin existens lite? Jag läser något viktigt här.

Trots att det var decennier sedan The Golden State Killer senast var aktiv när McNamara började intressera sig för fallen, trots att han mycket väl kunde ha varit död vid det laget, så genomsyras hela boken av en känsla av att det jag läser är viktigt. Brådskande, nästan.

True Crime är en genre som exploderat de senaste åren, mycket tack vare podcasten Serial som tog upp frågan om huruvida Adnan Syed verkligen mördade sin flickvän Hae Min Lee. Ett annat mycket välproducerat exempel är HBO-dokumentärserien The Jinx som lyckades hitta nya bevis mot miljonären (och mördaren) Robert Durst. Tyvärr finns det också en mängd mindre välproducerade poddar och serier som är mer intresserade av att frossa i blodiga detaljer än något annat, och kritik som riktas mot genren består mycket av att man inte respekterar offren i jakt på nästa slabbiga foto från en mordscen.

Kritiken som (ibland befogat, ibland inte) generellt riktas mot True Crime kan inte riktas mot McNamara. Hon beskriver folk och situationer nyanserat genom hela boken, och undviker att döma någon som gjort en miss för hårt. Hon förklarar för läsaren varför något är fel, där många författare (och hetlevrade privatpersoner som jag) skulle lockas att bara kalla någon ”ett inkompetent och sexistiskt pucko”. Jag försvinner i mörkret är verkligen full av den respekt som True Crime ofta anklagas för att sakna. McNamara skriver respektfullt om offer, utredare, vittnen, och kriminaltekniska missar. Hon anklagar inte grannar som hörde en duns för att de inte ringde polisen, trots att det kunde ha räddat någons liv. Hon frestas aldrig att yla ”VARFÖR GJORDE INGEN NÅGOT?!”. Hennes frustration lyser självklart igenom ibland, men hon minns alltid att det är riktiga människor hon har att göra med, och människor kommer alltid att begå mänskliga misstag. Man måste ha en viss förståelse för det, även när det får förödande konsekvenser. Innan man dömer för hårt ska man kanske själv fundera över hur ofta man ringer 112 för att man hör en duns. Inte skrik, slag, eller ljudet av saker som krossas, bara en duns. Visst kan en duns betyda att The Golden State Killer hoppat över din grannes staket för att sedan brutalt våldta henne medan hennes barn sover i rummet bredvid, men hur sannolikt är det egentligen?

McNamara skriver ganska tidigt i boken att hon inser att hennes besatthet av att hitta allt som har med The Golden State Killer att göra förmodligen är samma sorts besatthet som drev just The Golden State Killer att metodiskt övervaka och förfölja sin offer. Att leta igenom en inte oansenlig mängd auktionssajter i hoppet om att hitta ett specifikt par manschettknappar som stals från en brottsplats trettio år tidigare tyder på en liknande tvångsmässighet som den med vilken The Golden State Killer rotade igenom sina offers byrålådor innan han slog ihjäl dem med föremål han hittade i deras hem.

Inte bara McNamara hade svårt att släppa fallet, många som jobbade med det professionellt berättar i Jag försvinner i mörkret om hur de aldrig kunde gå vidare med sina liv. När McNamara skriver om kriminalpolisen Larry Cromptons upplevelse av besattheten är det inte svårt att tänka sig att den beskriver även hennes känslor, hennes egen vägran att ge upp innan hon hittade förövarens namn.

När han gick in i huset visste han inte att det här skulle bli fallet som han skulle släpa på under resten av sitt liv. Ett hänga gubben-spel som han vägrade förlora, alla felaktiga gissningar, streckfiguren nästan dödligt hängd; Crompton dröjde med det sista strecket, sköt nederlaget framför sig och väntade på att han, eller någon av hans efterföljare, skulle fylla i tomrummen. Bara då, med den sista bokstaven ifylld, skulle den ändlösa, värkande jakten i mörkret sluta med den enklaste men länge eftersökta triumfen: en mans namn.

Jag kan inte sluta imponeras av det mästerliga i hur McNamara balanserar ganska torra fakta med medryckande scener, hur hon lyckas skapa stämningar av total skräck och återberätta fruktansvärda mord och överfall utan att för en sekund frossa i groteska detaljer.

Michelle McNamara hann tyvärr bara halvvägs genom arbetet med Jag försvinner i mörkret innan hon dog. En del av kapitlen, och sista delen av boken, slutfördes av McNamaras researcher Paul Haynes och reportern Billy Jensen. De gör att fint jobb med att hedra McNamaras minne och knyta ihop lösa trådar i boken.

Michelle McNamara sa tydligen alltid att det inte spelar någon roll för henne vem som löser fallet, så länge det blir löst. Åh, vad jag önskar att hon hade fått leva för att se det lösas.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• 1960-talets största polisutredning inifrån
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Inget lik är det andra likt
• Kvinnors längtan

Tjockt kladd, kletig klibbig blöt trasig ull linda sig runt såren, syr samman den spräckta huden när jag går och skrapar min vantehand mot väggen. Skrovligt rött tegel river sönder ullen. River sönder huden. Rå röd hud. Rått rött huvud…Blodet är svart. Torrt. Bryts i bitar, brister. Lukten av bränt fett täpper till mina näsborrar…Jag känner smaken av kött. Kuk…Mina ögonlock är tjocka. Svullna. Svartsvullna av slaget. Dränkta i fett från hans slibbiga korvfingrar.

Peach har precis våldtagits, släpar sig hemåt, smyger in i huset. Inne på sitt rum syr hon ihop sig själv med hjälp av spegel, nål, tråd och is. Handduken i munnen dämpar skriken. Hon vill inte att föräldrarna skall höra.

Emma Glass är en forskande specialistsjuksköterska vid Evelina London Childrens Hospital. Hennes debut smakar, luktar, låter. Våldtäktsmannen Lincoln är köttig, flottig, korv; pojkvännen Green är vegetabilisk och hon – en persika? Vad som är verklighet och inte är inte helt enkelt att avgöra, men hennes upplevelse är just det – upplevd och därmed äkta. Det är inte bara underlivet hon försöker sy ihop. Hon förlorar greppet om sig själv, blir främmande inför sig själv som kropp. Omvärlden anar men hon når inte ut.

Texten är ofta så närgången att det blir alldeles nödvändigt obehagligt. Det berör. Jag grimaserar ofta åt de oväntade beskrivningarna; många gånger är det skrivna en slägga. Men det är inte enbart en berättelse om en våldtäkt. Det rör sig annat under ytan som ger ledtrådar till svaren på varför så många kvinnor våldtas eller trakasseras sexuellt av män – makt.

Lincoln förföljer henne, hänger familjens katt, lämnar henne lappar där han bedyrar sin kärlek. Varför? Därför att han kan.

En manlig lärare som framstår som vardaglig och godmodig kallar henne söt. Även det ett intrång, en tagen frihet. Varför? Därför att han kan.

Peach konstaterar att hon har ”fett som kan dämpa fallet” om hon skulle halka i snön varpå Green svarar att det inte kommer ”vara länge”. Varför? Därför att han kan.

Peach mor och far framstår som annorlunda. Bland annat säger hennes far att

Jag och mamma har sex hela tiden. Alldeles nyss på köksbordet. Det tillhör den mänskliga naturen, Peach, och inget att bli generad för. Green är en kille med tur. De flesta tjejer släpper inte till förrän de är gifta. Men vår Peach gör det. Och vi är stolta över dig.

Sex som något kvinnan ger, något mannen tar. Och upplever mannen att han inte ”får sex” så…

Läser jag vad som skrivits om boken, formas bilden av att det är en bok som bör läsas på originalspråk. Vissa översättningsarbeten är svårare än andra och jag misstänker att det ibland är omöjligt att helt föra över en känsla från ett språk till ett annat. Glass’ bok är inte läsvärd enbart tack vare sin handling utan genom sitt riviga, flottiga, såriga och då möjligtvis bristande språk.

Similar Posts:

• Grooming intill perfektion
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Kort kjol 2.0
• Vem har rätt till sanningen?
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”

Det är en stark, för att inte säga vedervärdig öppningsscen. Kanske får den någon läsare att direkt slå igen romanen, Christina Wahldéns Villig, men jag är säkert inte ensam om att reagera tvärtom, att nästan febrigt läsa vidare i hopp om någon slags förklaring och upprättelse.

Nackdelen med den här inledningen är att vi aldrig får veta särskilt mycket om vem Nora var innan det här hände, innan hon rusar hem och vägrar gå tillbaka till skolan, vägrar tala om för någon vad som hänt. Inte minst är det förstås obegripligt varför hon är tillsammans med den obehaglige Edvin.

Fast kanske är Nora inte egentligen romanens huvudperson. Det handlar istället om någonting större, om hur något sådant kan hända, om vad det är för värld unga människor idag lever i. Tvingas leva i. Är med och skapar. Perspektiven växlar mellan framför allt ungdomarna i Noras hemstad – inklusive Edvin. Det är en påtagligt skoningslös miljö, sexualiserad, rå och helt ostörd av några engagerade, vettiga vuxna. Jag skulle så gärna vilja tro att det är en överdriven bild, att det ingenstans ser ut så här, men så enkelt är det ju tyvärr inte.

Det är inte första gången Christina Wahldén skriver om våldtäkt. Första gången var i debutromanen Kort kjol 1998. Det är fortfarande den mest lästa av hennes böcker, och den som elever allra helst vill prata om när hon gör författarbesök på skolor. Dessa samtal har i sin tur genererat nya böcker. Ingen behöver veta är till exempel ett svar på föreställningen att killar inte kan bli våldtagna. Villig beskriver Wahldén som en uppdatering, en ”Kort kjol 2.0”, för alla de läsare som inte ens var födda när den första boken kom.

Unga människors livsvärld har ju förändrats en del sedan 1998. Mobiltelefoner och sms, internet och särskilt sociala medier spelar stor roll i Villig. Många repliker, i synnerhet från en anonym frågesajt som heter Ask.fm, är autentiska, och en del av författarens syfte är uppenbarligen att göra vuxna uppmärksamma på hur det faktiskt kan låta.

Jämfört med Kort kjol, som på sitt sätt är en pedagogisk och hoppfull skildring av ett samhälle som trots allt kan hantera sexualbrott, känns Villig påtagligt desillusionerad. Jag kommer att tänka på ett nyhetsinslag jag såg nyligen, där unga tjejer på stan blev tillfrågade om anmälningsbenägenhet kring sexbrott på nätet. Jag minns inte deras exakta svar, men andemeningen etsade sig fast: Vi hör nyheter om brutala gruppvåldtäkter och andra övergrepp där gärningsmännen går fria precis hela tiden. Vad finns det över huvud taget som tyder på att samhället bryr sig om oss och vill skydda oss?

Wahldén, som förutom författare är kriminalreporter, har uppenbarligen liknande erfarenheter. Ändå är Villig inte helt nattsvart. Här finns också de som vill hjälpa, vill förändra. Allra mest är boken kanske en uppmaning till både unga och vuxna att stanna upp och fundera över vad det är för ett samhälle vi är del av. Vill vi verkligen ha det så här?

Similar Posts:

• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Killar kan inte våldtas?
• Åka ifrån och komma till
• Om samhället inte kan skydda oss –
• Platt om hett ämne

Jonas Trolle var en av de poliser som ledde spaningsinsatsen mot Lindberg och han har nu skrivit ned sina erfarenheter. Trolle har lyckats skriva en medryckande, välarbetad och trovärdig dokumentär utan att den känns sensationsdriven – inga överdrifter behövs när du beskriver en så vidrig människa som Lindberg.

Göran Lindberg var rektor på polishögskolan 1989–1997 och länspolismästare i Uppsala 1997–2006. Mest känd var han kanske för sin kamp för jämställdhet, det var på grund av detta engagemang han fick smek- eller öknamnet Kapten Klänning. 2010 uppdagades hur den tidigare polischefen i flera års tid köpt sexuella tjänster och då av mycket unga kvinnor eller flickor som han sedan våldtagit och/eller misshandlat.

I boken får vi följa spaningsarbetet på detaljerad nivå och även höra hur fallet påverkar Trolle i hans privata liv. Efter många år inom polisens avdelning mot brott i människohandel, koppleri och köp av sexuella tjänster har Trolle blivit påverkad av allt det hemska han sett. Han oroar sig för att han själv ska bli gärningsman till något orättrådigt: tänk om han också har ett monster inom sig som han ännu inte anar? Han är även mitt uppe i att skaffa familj, vilket får honom att tänka på vilka faror som lurar utanför hemmets dörrar. Faror som kan vara betydligt värre än många föräldrar någonsin kunnat föreställa sig. Samtidigt som boken är personlig har den lite draget av den ensamme cowboyen som måste lämna sin dam (frun som gravid med deras barn) för att gå i jakt på det ondaste av alla monster.

I bokens början beskriver Trolle hur det är att vara polis, om hur man lär känna det område man patrullerar och framförallt de människor som polisen ofta stöter på. Han beskriver hur du måste arbeta med dig själv och den bild som olika människor har av polisen: en del är nyfikna, andra blir oroliga och vissa är direkt fientliga.

Boken försöker inte förstå Lindbergs handlingar, eller de stora kontrasterna mellan att jobba för jämställdhet och att köpa sex av unga tonårstjejer från ungdomshem. Trolle påpekar att han inte velat intervjua Lindberg, inte ge hans sida av saken utan hellre ge offren en upprättelse – huruvida offren får någon upprättelse vet jag inte. Jag har faktiskt svårt att komma på varför någon bör läsa den här boken. Kanske bör den läsas av journalister, poliser, jurister eller kriminologer. Eller dem som vill förstå sig på polisyrket bättre.

Polisen fick mycket kritik under utredningen av Lindberg, men den här boken ger poliskåren upprättelse. Boken skulle kunna läsas som ett manifest för höjda löner och bättre villkor för polisen? Den kan åtminstone ge en mer varierad och verklighetstrogen bild av fallet Kapten Klänning än vad kvällstidningarna tidigare givit oss.

Similar Posts:

• Vuxenmobbing och våldsmonopol
• Vardagsliv av polisvåld och massfängslande
• Från Malmskillnadsgatan och hotellen
• Återbesök i människohandels- och prostitutionsträsket
• Det trånga ombonade Sverige