Tjockt kladd, kletig klibbig blöt trasig ull linda sig runt såren, syr samman den spräckta huden när jag går och skrapar min vantehand mot väggen. Skrovligt rött tegel river sönder ullen. River sönder huden. Rå röd hud. Rått rött huvud…Blodet är svart. Torrt. Bryts i bitar, brister. Lukten av bränt fett täpper till mina näsborrar…Jag känner smaken av kött. Kuk…Mina ögonlock är tjocka. Svullna. Svartsvullna av slaget. Dränkta i fett från hans slibbiga korvfingrar.

Peach har precis våldtagits, släpar sig hemåt, smyger in i huset. Inne på sitt rum syr hon ihop sig själv med hjälp av spegel, nål, tråd och is. Handduken i munnen dämpar skriken. Hon vill inte att föräldrarna skall höra.

Emma Glass är en forskande specialistsjuksköterska vid Evelina London Childrens Hospital. Hennes debut smakar, luktar, låter. Våldtäktsmannen Lincoln är köttig, flottig, korv; pojkvännen Green är vegetabilisk och hon – en persika? Vad som är verklighet och inte är inte helt enkelt att avgöra, men hennes upplevelse är just det – upplevd och därmed äkta. Det är inte bara underlivet hon försöker sy ihop. Hon förlorar greppet om sig själv, blir främmande inför sig själv som kropp. Omvärlden anar men hon når inte ut.

Texten är ofta så närgången att det blir alldeles nödvändigt obehagligt. Det berör. Jag grimaserar ofta åt de oväntade beskrivningarna; många gånger är det skrivna en slägga. Men det är inte enbart en berättelse om en våldtäkt. Det rör sig annat under ytan som ger ledtrådar till svaren på varför så många kvinnor våldtas eller trakasseras sexuellt av män – makt.

Lincoln förföljer henne, hänger familjens katt, lämnar henne lappar där han bedyrar sin kärlek. Varför? Därför att han kan.

En manlig lärare som framstår som vardaglig och godmodig kallar henne söt. Även det ett intrång, en tagen frihet. Varför? Därför att han kan.

Peach konstaterar att hon har ”fett som kan dämpa fallet” om hon skulle halka i snön varpå Green svarar att det inte kommer ”vara länge”. Varför? Därför att han kan.

Peach mor och far framstår som annorlunda. Bland annat säger hennes far att

Jag och mamma har sex hela tiden. Alldeles nyss på köksbordet. Det tillhör den mänskliga naturen, Peach, och inget att bli generad för. Green är en kille med tur. De flesta tjejer släpper inte till förrän de är gifta. Men vår Peach gör det. Och vi är stolta över dig.

Sex som något kvinnan ger, något mannen tar. Och upplever mannen att han inte ”får sex” så…

Läser jag vad som skrivits om boken, formas bilden av att det är en bok som bör läsas på originalspråk. Vissa översättningsarbeten är svårare än andra och jag misstänker att det ibland är omöjligt att helt föra över en känsla från ett språk till ett annat. Glass’ bok är inte läsvärd enbart tack vare sin handling utan genom sitt riviga, flottiga, såriga och då möjligtvis bristande språk.