David Case, 15 år, räddar en dag sin ettåriga lillebror Charlie från att ramla ut från fönstret. I allra sista stund får han tag på Charlie, och David överväldigas av tanken på vad som hade kunnat hända. Efter detta är han övertygad om att ödet är ute efter honom och han bestämmer sig för att […][...]

Få författare är så välförtjänt berömda för sina inledningsrader som Jane Austen. Snabbt, smart och humoristiskt presenterar hon sina teman och karaktärer, från ”Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man som äger en stor förmögenhet måste vara i behov av en hustru” (Stolthet och fördom) till ”Sir Walter Elliot till Kellynch Hall […][...]

Inte för att egentligen rekommendera den nyligen utkomna filmatiseringen av Jane Austens så kallade liv. Biografiska filmer utan större intresse för fakta gör mig trots allt en smula illa berörd. Men det är sant, så vitt jag förstår, att det vid ett tillfälle fanns en uppskattad ung man och att det förväntades ett frieri. Något […][...]

Jag börjar känna mig som en surkäring. "All my heroes have turned human this year" sjöng Mia Doi Todd för några år sedan och precis så känner jag för mina idoler. Den ena efter den andra slätas ut, blir lite mer säljande, lite mindre originell. Inger Edelfeldt, Peter Høeg, Stephen King, Marie Hermanson. Titta bara […][...]

Smärtan är skriven utifrån Marguerite Duras anteckningsböcker under andra världskriget. I en rad, några längre och några kortare berättelser skildrar hon människors framförallt själsliga situation i Paris under kriget och i dess eftersvallningar. I förordet skrivet av Astrid Söderbergh Widding, står att kriget och barndomen är tätt sammanflätade hos Duras. Duras såg kriget och barndomen […][...]

Det var den sista sommaren som han betraktade havet utan planer och utan framtid, bara det förflutnas skugga svepte över det som en rök. Havet glittrade mellan olivträdens blad. De gamla agaverna torkade sina sår i solen, skårorna som en lång rad kärlekspar hade lämnat, de banala lustiga små namnen som talade om några flyktiga […][...]

Ambervilles huvudperson är Eric Björn. Han bor i Mollisan Town, en storstad som vilken annan som helst, men med en avgörande skillnad – den befolkas av mjukdjur. Mjukdjur som älskar, hatar, arbetar, äter, shoppar, super och gör allt annat som vi människor också håller på med. Bara det att de inte är människor, utan de […][...]

Nej, det handlar inte om en nudelbagare. Det handlar om Författaren, Blodgivaren, Aktrisen, Övergivaren, Överlevanden och alla de andra som tagit sig in i Författarens huvud. Ma Jian flyttade till Hong Kong efter att hans första bok förbjöds. Hans farfar tillhörde överklassen och arresterades och avrättades under kulturrevolutionen. Formad av sin familjs öde, så likt […][...]

Folket i källaren handlar om Klara, en ung isländsk kvinna som lever ett nyidealiskt medelklassliv: hon arbetar som illustratör och bor ihop med den framgångsrika och intelligenta Svenni. Boken utspelar sig under en kväll när de har en liten fest i den luftiga, perfekt inredda lägenheten, men Klara ägnar tiden mer åt funderingar kring allt […][...]

Redan i första kapitlet återberättas en nyckelscen, där Lol V. Stein under en hel natt står som förstenad i kasinots balsal och iakttar hur Michael Richardson, mannen hon är förlovad med, dansar och låter sig uppslukas helt av den ömsesidiga attraktionen till en annan kvinna. Det är en slags smärtpunkt som sedan återkommer i texten […][...]