Bipaviljongen utger sig för att vara en roman men är mera som en novellsamling. Berättelserna kretsar kring en plats som tidigare fungerat som mentalsjukhus. Byggnaden kallas för en bipaviljong på grund av de små fönster som påminner om hålen i en bikupa. I byggnaden huserar en rad märkliga varelser. Där finns Pupu som gjort stölden […][...]

Bryssel. Om man planerar en resa till en europeisk stad är det inte direkt Bryssel som är förstahandsvalet. "Jag funderade på att åka till Paris, eller Rom, eller kanske Prag. Men nä, jag bestämde mig för Bryssel istället." Nej, det händer inte. Mannen i Mats Kolmisoppis roman är inte heller i Bryssel på semester. Han […][...]

Om man skulle läsa, eller se, Christina Herrströms Glappet med en högstadieklass eller något sådant så skulle man säkert kunna ha diskussioner om den hela terminen. Skulle man skriva en avhandling om den så skulle denna förmodligen ha någonting om det postfeministiska problemet i undertiteln. Det känns som om jag använt begrepp som idéroman och […][...]

Det är alltid svårt – i teorin omöjligt – att sätta betyg på böcker och läsupplevelser. Ska vi sen börja prata kalkonvärde, ja, då blir det ju näst intill meningslöst. Lee Raintrees Dallas, baserad på såpasuccén med samma namn, är den sämsta skit jag någonsin läst. Alla kategorier. Den är illa skriven, illa översatt och […][...]

Året är 1804, och Napoleon Bonaparte ska just krönas till kejsare. Älskad av många, måhända, men inte av alla. Till exempel inte av Armand Duboix. Han minns och återberättar revolutionen. Han minns vad han själv har tvingats offra för revolutionen. Och han minns hur Napoleon har svikit revolutionens ideal. I bokens centrum står alltså denne […][...]

Brevromaner har, med viss rätt, fallit ur det litterära modet. På Jane Austens tid spelade de en betydligt större roll. Men det är en svår genre, åtminstone förefaller det så när man läser Lady Susan. Jane Austen skrev sex romaner, det är vad man får lära sig. Men det finns alltså andra verk, och brevbagatellen […][...]

På bordet står en dubbel Bourbon och en svart Pilsen. Mycket mer än så vet vi egentligen inte om det mystiska paret. De småpratar en del, are you going away again captain?, men sitter mestadels tysta och betraktar varandra. Det vilar något outsägligt över deras relation, något som varken kan sägas eller skrivas. Det ligger […][...]

Hör du som jag till de läsare, eller tevetittare, som inte gärna vill erkänna att en älskad författare är död, eller en minutiöst följd serie nedlagd? Om du dessutom hör till Jane Austen-fansens stora och charmerande skara så har du förmodligen åtminstone kastat dina blickar mot Sanditon, Austens sista, ofullbordade roman färdigskriven av någon annan. […][...]

Fay Weldon hör till de mängder av författare jag har tänkt att jag ska läsa. Hade jag varit 20 år äldre än jag är hade jag med all säkerhet redan gjort det. Därför har jag förstås en del förutfattade meningar om vad hon ska vara. Det som alldeles uppenbart förvånar och, jag ska inte hymla, […][...]

Jag tänker mig att trista läsupplevelser ibland kan sammanfattas med att verket misslyckas med vad det försöker vara. Att det satsar på en sak men inte når dit. Att det utger sig för att vara något men inte lever upp till det, att det vill men saknar kapaciteten. Ett slags löfte verkar utlovas via antingen […][...]