Utgiven | 2008 |
---|---|
ISBN | 9789173550567 |
Sidor | 175 |
Orginaltitel | Mehiläispaviljonki Kertomus parvista |
Översättare | Seija Torpefält |
Bipaviljongen utger sig för att vara en roman men är mera som en novellsamling.
Berättelserna kretsar kring en plats som tidigare fungerat som mentalsjukhus. Byggnaden kallas för en bipaviljong på grund av de små fönster som påminner om hålen i en bikupa. I byggnaden huserar en rad märkliga varelser. Där finns Pupu som gjort stölden till ideologi. Där finns Lady Lai som blivit besatt i 1800-talets Wien. Där finns Siegbert vars enda vän är en hybrot och Vassi som roar sig med att spela dataspel mot en encellig parasit.
Historierna i Bipaviljongen hålls samman av en karaktär som heter Lahja. Hon är en dövstum flicka som jobbar som städerska och vi får följa henne från rum till rum. Varje plats bär på en berättelse. Vi får träffa Fotlös som förlorade benen i en bilolycka, Darja som bor i en knarkarkvart och Sebu, vars tankefoster plötsligt börjat leva. Vissa öden är rörande, andra obegripliga.
Bipaviljongens undertitel är "en bok om svärmar" och det säger något om bokens kärna. Mänskligheten framstår som en bisvärm där det inuti tycks råda individualitet och frihet. Utifrån framstår den snarare som en oformlig massa. Mot denna mörka bild av samhället ställer Krohn bilden av fågelflocken där ordning och enhet lyder. Där behövs inga order för "flocken är en enda fågel [...] Den enas avsikt är den andras vilja".
När jag läser Bipaviljongen så tilltalas jag först av bokens stil. Den är enkel och avskalad, emellanåt poetisk. Jag får rysningar när Krohn kallar slumpen för "Guds signatur" och tiden för "droppformad". Men efter ett tag så störs jag av att berättelsen är så spretig. Krohn hade behövt en huvudperson som var mera utvecklad än Lahja som man egentligen aldrig lär känna.
Dessutom framstår Krohn som reaktionär i sitt gnäll över konstens förfall. När det handlar om en bildhuggare ändrar plötsligt boken tonläge och blir bitter och ironisk:
Han hade inte åstadkommit en enda skulptur och lät förstå att teckning var en överflödig konstgenre. Han visste ingenting om modellering, gipsgjutning eller bronsgjutning, och det gjorde följaktligen inte hans elever heller. Han hade däremot limmat ihop modellplan i miniatyr och hängt suddiga fotografier på galleriernas väggar. De var försedda med fraser som Detta är en gök och Detta är inte en gök, textat i tusch.
Men det som är allra mest irriterande är att man får nyckeln till hur boken ska läsas på en gång. Krohn förklarar pedagogiskt att individsamhället går mot sin undergång, att kollektivismens tid närmar sig, och sen är resten en ren illustration. Det som verkade djupt och insiktsfullt blir istället förutsägbart och ytligt. Bipaviljongen är därför en bok som man hade önskat mera av.
Publicerad: 2008-03-07 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-04 00:01
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).