Året var 1948. Farans år, kärlekens år. Krig och vansinne härjar i Europa. Världens enda hopp är Jan Seger, agent och gentleman. Det är sprit, det är älskog, det är långa meningar med väldigt mycket information som förmedlas helt utan anledning. Och boy oh boy, OM författaren klämmer in information! Patrik Berghäll skohornar in så mycket information i allt från dialog till landskapsbeskrivningar att man baxnar att det svenska språket går att kombinera till så mycket information om finsk inrikespolitik år 1948. Om finsk inrikespolitik år 1948 är din bag, då kommer du att få ordentlig valuta för pengarna.

En roman som har med Stalin som karaktär och google maps i källhänvisningarna kommer inte att slösa tid få att fokusera på blomstrande lyrik, men Berghäll lyckas ändå just tack vare sitt karga och knäppa språk skapa poesi. Berghälls karaktärer öppnar munnen och säger repliker i stil med ”Jag, liksom alla kommunister, ställer mig bakom mina ledare för en väpnad kamp för att göra landet kommunistiskt!”. Ett nyskapande grepp att låta alla karaktärer spelas av robotar, så som man föreställde sig robotar på 60-talet. Jag roar mig med att läsa dialogen högt med blygsamma försök till karaktärernas brytning (finsk, rysk, amerikansk) och underligt nog får meningsbyggnaden alla repliker att framstå som italienska.

Bisarrt nog beskrivs ingen av karaktärernas utseende. Man kan projicera exakt vem som helst i vilken roll som helst. Undantag är agenten CP, som beskrivs som en ”stilig herreman”, och den amerikanskryska spionskan Irina/Erica/Mary som beskrivs som ”attraktiv”. Jag föreställer mig Rolf Lassgård i rollen som Jan Seger. Min misstanke är att Patrik Berghäll föreställer sig sin Jan Seger ungefär som Patrik Berghäll iförd en frack på ett par skidor, eller naken och älskandes en vacker men farlig rysk spion.

Och en sådan farlig rysk spion! Mary/Erica/Irina är ursprungligen en amerikanska i Sovjetskt fångläger. Hon blir inplockad på ett kontor och uppskattad att vara vacker nog att utbildas till ”svala”, en agent med uppdrag att ”förföra” män och få information från dem. Varför man valt att utbilda en amerikanska i ett fångläger snarare än en riktig kommunist framgår inte. Det är inte som att man inte kan skramla fram en annan vacker sjuttonåring ur den ryska folkmassan. Finns det verkligen inte en enda ryska vacker och smart nog för att agera som spioneskort? Men det spelar egentligen ingen roll.

Irina tar uppdraget att posera som journalist för New York Post som rapporterar om finsk inrikespolitik på plats. Om du tror att finsk inrikespolitik är ett hett ämne i New York nu kan man tänka sig att det var nästan ännu mer relevant för den genomsnittlige New York-bon år 1948. Men ska isdrottningen Irina lyckas stå emot Jan Seger, denne man bland män? Hon må vara iskall men han är utbildad av Mannerheim själv, han har en moralisk kompass fastspikad på hjärtat och en lever som måste se ut som en skrikande valnöt. Arenan är krattad.

Man väljer kort sagt inte att läsa boken för den psykologiska intrigen och karaktärsutvecklingen. Man väljer antagligen inte att läsa boken alls. Ett sådant misstag! Läsare, ett sådant misstag att inte läsa denna bok! Tillbringa julen med en ondskefullt skrattande Stalin, passionerat älskande spioner, champagne, lappar från CP, finsk snö och bastande. Jag skulle kunna skriva denna recension för alltid. Låt mig läsa in denna roman på ljudband så ni kan höra hela boken tillsammans med mig! Läs den vid min grav! Riv ut mina ögon och ersätt dem med hopknöcklade sidor från denna bok! Jag vet inte om jag ska ge denna bok en nolla eller en tia, så jag ger den en tvåa som kompromiss.