Därför känns Hängiven lite som en besvikelse, inte för att den är dålig men bara för att den verkar som en halvmesyr: En 50 sidor lång novell omgiven av berättelsen om hur hon kom att skriva den. Ramberättelsen känns i princip som en outtake från M Train, där Patti reser runt i Frankrike, besöker författarbostäder, diskuterar Simone Weil, fotograferar, funderar över filmer, och någonstans där hakar fast i ett ord:

Jag dras till en ännu äldre gravsten där jag ser ordet DÉVOUMENT skrivet diagonalt på bården. Jag frågar Alain vad det betyder.
- Hängivenhet, svarar han och ler.

Bit för bit växer sedan berättelsen fram, som vi så småningom får läsa i sin helhet. En ung flicka (hon heter Eugenia, tolka in vad ni vill om genikult i det) ensam i ett stort hus, som bara vill åka skridskor och har mer rå talang än någon annan, och får en chans att satsa på det i utbyte mot det som en manlig författare väl skulle kallat en romans med en äldre man. Så där klänger de vid varandra, den rike gamle mannen som vill intala sig att han gör världen en tjänst, och flickan som försöker ta reda på vad som är frihet och om man faktiskt kan göra en kvintuppel salkow. Det är en mystisk liten berättelse som definitivt ekar Smiths idoler (jag tänker inte minst på Albertine Sarrazin) men också känns typisk för Smiths senare texter; en väldigt medveten jakt efter det transcendentala som en gång verkade komma så enkelt, ett sökande efter det där ögonblicket som kan övervinna döden man inte längre kan låtsas inte finns om hörnet. Nästan som en farmoderlig vinkning till den där unga tjejen som sjöng ”Piss Factory” för snart 45 år sen, som kunde resa utan allt bagage den 70-åriga Patti bär även när hon bara har en väska och en bok.

I’m going to be somebody! I’m going to get on that train, go to New York City, I’m going to be so big – I’m going to be a big star – And I will never return! Never return! No, never return to burn at this piss factory, and I will travel light! Watch me now!

Men… var det allt? Hängiven är en fin novell, jag kan nog återkomma till den, men den känns mer som ett starkt albumspår än en hitsingel, och även om den omgivande berättelsen ger oss fans en fin inblick i hur skapandet går till känns det som om den hade behövt mer komp. Jag hoppas att LP:n fortfarande kommer.

Similar Posts:

• Personlig tankebok från en rockpoet
• På fri fot?
• Veckan på dagensbok.com
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Patti the poetess

En plats som däremot uppenbarligen sprudlar än är Örebro länsteater. När jag gick i gymnasiet här, på teaterestetiska programmet, hade vi frikort som i mån av plats lät oss se föreställningar gratis, om och om igen. Det är nog fortfarande det bästa kort jag någonsin haft, alla kategorier. Många föreställningar blev det, inte minst av Göran Parkruds fantastiska uppsättning av En midsommarnattsdröm helt till tonerna av Björk.

Den helg jag är i Örebro den här gången spelar Länsteatern Befrielsefronten av Maria Sveland. Eftersom jag läst romanen, Befrielsen, som den väl bygger på (eller hur de nu hänger ihop, exakt) har jag inte enorma förväntningar. Den var en intressant idé som aldrig riktigt fick liv på sidorna, men här, på scenen, sjuder den av liv. Bubblar upproriskt.

I regi av Sara Giese har Befrielsefronten kastat loss från diskbänksrealismen. Den är på en gång avskalad och innovativ, humoristisk och oerhört drabbande. Jag ser den första gången en fredagskväll, och får inte ro i kroppen förrän jag införskaffat en biljett också till lördagens föreställning. Det här är allt jag älskade – älskar – med teater.

Befrielsefronten inte bara spelas i Örebro; den utspelar sig också där. Det är ”Örebromannens” (dömd för 14 överfall och våldtäkter mellan 2005 och 2010) Örebro, men samtidigt en Svelandsk hämndfantasi, där Kvinnornas befrielsefront bestämt sig för att själva ge sig på oskyldiga män, liksom för att visa hur det är att ständigt leva med rädslan för våldet. Det är en vanvettig, obehagligt tilltalande idé, framförd i all sin komplexitet av trion Malin Berg, Parwin Hosenia och Lo Kauppi.

De är en slags terrorister, det är de ju. Samtidigt är det svårt att värja sig för deras frustration, deras trötthet på att ingenting förändras. På att man fortsätter dela ut flyers och hålla tal, sjunga Röda bönors ”Sången om sexualmyterna” och sedan återgår till livet som det alltid varit. Liksom Anna, den motvilligt hemvändande journalisten på lokaltidningen (spelad av Frida Beckman), får jag så småningom slut på argument. Ja, våld är fel. Men hur åstadkommer man egentligen förändring? Vem är det som ska förändras?

Det finns helt enkelt något djupt tillfredställande i att polisens talesperson plötsligt får ge samma begränsande råd till stadens män som han tidigare oproblematiskt matat kvinnorna med. Det finns en enorm förlösande kraft i Annas konfrontation med sin egen våldtäktsman, när hon under sken av att intervjua en ”vanlig Örebroman” som menar att man nog måste vara psykiskt störd för att kunna begå våldtäkter plötsligt ställer frågan: ”Är du det, psykiskt störd? Eller hur kunde du göra det du gjorde mot mig?” I hur hon plötsligt kan placera skulden där den hör hemma och samtidigt ta makten över sin egen berättelse.

Örebro i den här pjäsen skulle förmodligen kunna vara vilken stad som helst. Det Örebro som jag växte upp i fanns innan ”Örebromannen”, men var lika präglat av ett riktigt otäckt mord på en ung tjej i min ålder, begått av en man som greps först flera år senare. Det hängde över en på samma sätt som serievåldtäkterna i Befrielsen och Befrielsefronten. Flåsade en i nacken när man gick hem om kvällen. Skuggade, som en absurd fråga, varenda manlig bekantskap eller möte. Någonstans fanns han ju, fanns den där potentialen till våld.

Det är ett tillstånd som vore outhärdligt att återbesöka om det inte vore för föreställningens finess, varma hjärta, humor och rena jäkla kraft. När jag tumlar ut igen i kvällssolen vid slottet (och paradoxalt nog har svårt att minnas varför det kändes så nödvändigt att flytta härifrån) är det med slutscenens Patti Smith-text i kroppen och på läpparna:

Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to lust
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us

Similar Posts:

• En tankeställare om det sexuella våldet
• Kollektivkicken
• Debattbok blir pjäs
• Att använda sin röst för andra
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo

Bandets kryptiska men poetiska texter (många av dem skrivna av kända avantgardeförfattare som till exempel Patti Smith, Richard Meltzer och John Shirley) om konspirationer, mc-gäng, UFO:n, andra världskriget och ond bråd död är perfekta att använda som krydda till berättelser som strävar efter ta läsaren bortom sin trygghetszon. Det här var något som Stephen King tidigt insåg, flera av hans böcker har inslag av Blue Öyster Cults lyrik och upptakten till TV-serieversionen av Pestens tid ackompanjerades dessutom av nästan fem oavbrutna minuter episk apokalypspop i form av The Reaper.

Robert Gailbraith är pseudonym för J K Rowling, berömd för sina Harry Potter-böcker. Jag är inte dummare än att jag inser att hårdkokta deckare är ett helt annat marknadssegment än Potter-böckerna och att det finns något slags marknadslogik i användningen av pseudonym, men vill ändå fastslå att det här med pseudonymer enbart är trams och åter trams och är helt meningslöst i den verkliga världen utanför förlagets PR-avdelning (med undantag om författaren lever under skyddad identitet).

Hur som helst så är J K Rowling ett stort Blue Öyster Cult-fan och förutom att varje kapitel inleds med ett citat (det är så många att jag inte har orkat räkna dem, men citatförteckningen i slutet täcker tre sidor), så är bokens titel lika med titeln på inledningsspåret på tredje albumet Secret Treaties. Hon låter också en sångtext spela en väsentlig roll i själva intrigen och dessutom dyker huvudsångaren Eric Blooms namn upp vid flera tillfällen.

Att jag uppehåller mig så mycket vid det här Blue Öyster Cult-spåret är för att det är bokens största förtjänst: den torde ge en rejäl marknadsföringsskjuts åt det här lite bortglömda och obskyra bandet.

För boken i sig är inte mycket att hurra för. Tyvärr, för jag ville gärna gilla den.

Det känns lite förmätet att säga det om en författare som väl vid det här laget har sålt fler böcker än det finns atomer i universum men det finns något gymnasialt och egendomligt antikverat över texten. I alla fall i den svenska versionen som är den som här recenseras.

Trots att handlingen utspelar sig bland lustmördare, pedofiler, strippklubbar och knarkare så är språket och psykologin veckotidningsnovellens. Här pressar till exempel den ena huvudpersonen ner sitt ”blossande ansikte” i kudden när hon tänker på den avståndsförälskelse som hon trånar efter i nästan sexhundra sidor utan att göra något åt saken, här förirrar sig ögon bort (och nu talar vi inte om att någon fått dem utskurna), man ”frukosterar” och minnen ”gnager” och människor visar sin ”mjukt okonstlade vänlighet” och så vidare i all oändlighet.

Den andra huvudinvändningen är porträttet av skurken. Han är jätteond. Jättejätteond. När vi lånar hans perspektiv tänker han onda tankar. Enbart. Det är möjligt att det finns människor som är så jättejätteonda, till och med troligt, men det gör dem inte mer litterärt intressanta för det.

När Rowling vägrar att ge några intressanta dimensioner till personen som driver handlingen framåt, inkräktar det på bokens integritet. När språket inte tillåter karaktärerna att få liv finns det heller ingen trovärdighet och det är omöjligt att engagera sig i gåtans lösning, det som är själva grundbulten i en kriminalroman.

Om dessutom texten, i alla fall den svenska, mer andas som något ur Fem-böckerna snarare än ett drama i undre världen och några av lösningarna till ledtrådarna skulle kunna ha kläckts av manusförfattarna till Midsomer så blir det inte så mycket bevänt med vad som kanske var en bra idé från början.

Similar Posts:

• Idén är styrkan
• Detektiver i maktens korridorer
• Vem gillar Rowling?
• Harry Potter finns INTE på nätet
• Passar i samma ram som första boken

Philip Shaw gör i sin bok Horses en grundlig genomgång av LP-skivan med samma namn som Patti Smith debuterade med år 1975. För att fånga läsaren börjar han med ett personligt minne av den första gången när han hörde de inledande orden i ”Gloria (in excelsis Deo)”. Hans öron registrerar något som definitivt krockar med en nyss genomgången konfirmation och det skuldkomplex han tycker sig bära på. De tabun som Smith bryter mot är nya för honom.

Till viss del inser Philip Shaw att det är ren och skär idoldyrkan han ägnar sig åt i sin bok som han skriver tre decennier efter sin tonårsupplevelse. Men som en professionell historiker undersöker han vilka referenser och vilken kontext som omgett skapandet av den rock’n’roll som Patti Smith debuterar med. Shaw har gått direkt till alla tidningsklipp, radio- och filmsekvenser han kunnat få tag på. Det finns mycket material eftersom Patti Smith har varit generös och låtit sig intervjuas många gånger. Han drar sig inte heller för att ta stöd av sina kunskaper i litteratur- och konstteori i berättandet. Några gånger hämtar han sin analysmodell från psykoanalysens världsbild. När jag läst en tredjedel av boken har jag kvar min nyfikenhet. Kommer dissekerandet och sönderplockandet vara intressant även under den återstående läsningen?

När en artist skapar, vem eller vad utgör inspirationskällan till alla låtar som växer fram? Det är en fråga som sannolikt mången musikkonsument undrat över, liksom Shaw. För Patti Smiths del kan nämnas Arthur Rimbaud, en fransk poet som levde 1854 – 1891 och som slutade skriva redan som 21-åring. Han tillhör en handfull inspiratörer som bidrar till Smiths utveckling av det hon kallar Rock’n’Rimbaud. Det är egentligen en slump, inser vi när vi får veta att hon som ung kvinna grabbar tag i en poesibok primärt för att omslaget har ett coolt ansikte (alltså Arthur Rimbauds). Patti Smith är också inspirerad av Bertolt Brecht, Lotte Lenya och Bob Dylan. Hon tar avstamp i 1900-talets tidiga decenniers talsångstradition och är egentligen ute efter att undersöka ordens makt och besvärjelseförmåga.

Miljön hon vistas i – New York – består av fattiga vänner, en skara människor med starka behov att uttrycka sig konstnärligt. För Smith gäller fortfarande orden och poesin. Men när vi nu når in i det tidiga 1970-talet anser Smith och hennes närmaste omgivning att musikindustrin övergått till att producera homogenitet. I den känslan förenar sig Patti Smith med några musiker som ger henne utrymme för sin strävan att sudda ut gränserna mellan tal, sång och poesi. Här sker någonting successivt som ingen egentligen har kalkylerat med, berättar Shaw: ”Trots att Smith fortsatte att inleda spelningarna med poesiuppläsningar höll trion, nästan mot sin vilja, på att bli ett rockband.” Några scenframträdanden senare befinner sig Patti Smith och medmusikerna i en inspelningsstudio och ger sig i kast med att producera en skiva. Författaren lyckas framgångsrikt med att beskriva den nedgångna studion och de kreativa kollisioner som uppstår mellan Smith och producenten.

LP-skivan Horses består av åtta låtar. Och Philip Shaw som fram till bokens sista fjärdedel ägnat sig åt att beskriva bakgrunden till skivans uppkomst går slutligen in på varje enskild låt. Med en verktygslåda av musiktermer analyserar han respektive låts uppbyggnad, deras instrumentering och hur Patti Smith sjunger med en ständigt skiftande och variationsrik sångstil. Han ser förklaringar till lyriken i de biografiska källor han funnit och han hittar gränsöverskridande teman på många plan. Erotikens lockande maktförskjutningar, upplösningen av det kvinnliga och manliga jagets gränser, pånyttfödelse, tragedier och extas.

Fungerar då en bok som analyserar en LP-skiva från år 1975? Jag måste erkänna att Shaws metod fungerar i den inledande delen av boken. Jag tycker han har en egen ton när han tillåter sitt passionerade förhållande till den ursprungliga kraften i rockens uttryck skina igenom den akademiska tonen. Men kanske hade texten tjänat på att vara något luftig, eftersom det händer något i min läsning när jag är halvvägs. Eventuellt är det ett briljerande av psykologiska teorier som tröttar mig. Eller så är det namndroppandet som vattnar ur mitt intresse. Någonstans ropar den icke-rationella delen i mig: ”Låt mig drabbas av rock’n’rollens explosioner utan att tänka på låtens uppbyggnad eller sångtexters budskap!” Den som intresserar sig för händelser som sporrat Patti Smith när hon gjorde sin debut-LP, Horses, vill jag ändå rekommendera att läsa Philip Shaw. Han har gjort sin läxa bra, framförallt i sin framställning av Patti Smith som en viktig förebild för den androgyna människan.

Similar Posts:

• Patti och Robert söker livet
• Rumphugget och brist på doft
• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti the poetess
• Magiskt om musik och människor

Men varför inte gå till källan och lyssna på dem som faktiskt var där? Det är 1989, och Mahdi går sista året på gymnasiet i Bagdad. Hans uppväxt har präglats av kriget mellan Iran och Irak, men det tog nyligen slut och nu ska allt bli bättre igen. Han är fascinerad av Iraks (Sumers, Mesopotamiens, Babylons, Urs) historia, civilisationens vagga och allt det där, där den ena mäktige härskaren efter den andre byggt upp imperier och de som lever nedanför dem lyder. Hans stora hobby är att föda upp brevduvor, kommunikationsmedel. Hans kompisar kallar honom Duvan. Vilket visar sig bli ett problem när de alla grips av Saddam Husseins säkerhetspolis, och poliserna blir övertygade om att det är ett kodnamn och att han alltså är aktiv i ett förbjudet politiskt parti. År efter år med tortyr i fängelset väntar honom för det … Därav också titeln: Den där dagen i fängelset då det är Saddams födelsedag, då diktatorn alltid visar sig barmhärtig, alltid benådar politiska fångar, alltid återställer den civiliserade ordningen där ingen blir godtyckligt fängslad. Och de samlas på gården och under stor högtidlighet får varje utsvulten, nedbruten, torterad fånge komma fram och tacka för Saddams gåva: Varsin blodapelsin.

Mahdi delar stora delar av sin historia med sin upphovsman; Khider satt också i Saddams fängelse som ung, och det finns mycket i hans skildringar både av uppväxten under kriget, fängelsevistelsen och kaoset när han kastas rakt ut från fängelset in i den (första) amerikanska invasionen som känns självupplevt. Han skriver ändå med en lätt touch; det som hade kunnat bli ren syndomlitteratur (inte för att den inte har rätt till det) får här en ton av svart humor och medmänsklighet, vare sig Mahdi beskriver sina föräldrar och barndomsvänner eller cellkamrater och vakter, som både gör att boken blir lätt att komma in i och ger rejält med extra tyngd åt slutet. Jag kan tycka att det finns saker som kunde utvecklas mer; inte minst med alla passningar till Iraks lååånga historia, som ofta känns som att Khider gläntar på en dörr till en roman som går mycket mer på djupet, men väljer att stänga den igen. Kanske är det bara att den senaste irakiska boken jag läste var Hassan Blasims helt mästerliga Irakisk Kristus, som nog är mer i min smak, och inte kan låta bli att jämföra. Men det är en lyx att kunna ha smak i hur offer för våldsamma regimer gestaltar sina erfarenheter, och Khiders roman går definitivt mer rakt på sak. Inte minst då i slutet.

Vi klarar oss bra i staden, men inte i öknen. Vi är ändå bara människor. Eller hur? Jag har hunnit bli sextiofem år. Och hela tiden sker saker som nästan övertygar mig om att vi inte alls är människor. På sin höjd gäster. Märkliga gäster från intet.

USA invaderar Bagdad, och som vi läsare vet kommer de strax att dra hem igen och låta Saddam fortsätta. De som nyss släppts ur fängelserna blir återigen myror under fötterna på de stora elefanterna, de amerikanska soldaterna som slåss för Frihet uppe på sina stridsvagnar har bättre för sig än att skilja den ena araben från den andra, och storpolitiken rullar vidare utan att räkna nollorna. Tio år senare flyttar bomberna ner på marken, Saddam plockas bort och hans hantlangare går med i IS i stället. Jag slår ihop boken och nog fan luktar det blodapelsin.

Similar Posts:

• Sökmotor för drömmar
• Propagandistisk biografi
• När kommer friheten?
• Geneve-Bagdad tur och retur
• På fri fot?

Patti Smith hade dessförinnan givit ut en mängd poesisamlingar men på grund av framgången med Just Kids är förväntningarna upptrissade nu när det kommer till en biografisk uppföljare.

Men M Train är av ett helt annat slag än föregångaren. Här är det nutid och kontemplation, minnen och drömmar är nyckelord. Patti Smith drar på sig sin rock och stickade mössa, vandrar över till sitt favoritkafé Cafe ‘Ino där hon skriver och minns samtidigt som hon dricker Dale Cooper-mängder av svart kaffe och äter mörkt bröd med olivolja vid ett eget bord. Beskrivningar av resor runtom i världen, gärna till poeter och författares gravplatser för att hedra dessa, flashbacks till barndomen och tiden med den numera avlidna maken Fred Sonic Smith varvas med nedtecknade drömmar. Ett genomgående drag i M Train är Patti Smiths starka vördnad för kulturpersonligheter, och då gärna författare som till exempel Sylvia Plath, Roberto Bolaño, Jean Genet och Haruki Murakami, vars mystiska roman Fågeln som vrider upp världen Smith återkommande reflekterar över.

Det är stundtals poetiskt, symboliskt laddat, vemodigt och eftertänksamt. Smått absurda episoder, som när Patti Smith låtsas vara skribent för ett magasin om kaffe och spenderar flera dagar provsmakandes olika kaffebönssorter i mexikanska Veracruz eller när hon en hel natt i Reykjavik sitter och sjunger Buddy Holly-låtar med schackmästaren Bobby Fischer ryms också bland kapitlen. Men även deckarnörden i Smith får stor plats, vilket bland annat resulterar i en rejäl spoiler av tv-serien The Killing. De skiftande temana som avhandlas illustreras med likaledes omväxlande svartvita Polaroid-bilder tagna under Patti Smiths vallfärdslika resor. Foton av Frida Kahlos kryckor, statyer, fängelseruiner, personporträtt och Virginia Woolfs promenadkäpp är några av motiven som ramar in texten.

M Train är inte insmickrande eller speciellt tydlig i sin dramaturgi men ger kanske därigenom en desto ärligare bild av livet som den snart sjuttioåriga mångkonstnären för. Det är i många stycken en introspektiv djupdykning, ofta i melankoliska färger där nedtonade men varma reflektioner och stillsamt nyfikna tankar står i första rummet. Och om kärleken till litteraturen genomsyrar texten så nämns musiken knappt under de 256 sidorna. Något som egentligen inte är särskilt förvånande. I ett avsnitt av tv-programmet Babel säger Smith att hon ser sig själv som författare i första hand. Det är bara det att hon ofta förmedlar sitt skrivande till rockmusik inför publik. Vissa episoder i M Train lämnar inga bestående avtryck medan andra bränner till desto mer. Som när Patti Smith skriver om hur en sten tog plats i hennes hjärta när maken Fred och hennes bror Todd kort därefter dog. Men att hon hittade tillbaka till optimismen och stenen blev till en glödande värmande bit kol. Det hela är så målande vackert beskrivet att tårar samlas i ögonen. M Train är en berättelse där det omvälvande och det vardagliga samsas. Precis som livet självt.

Similar Posts:

• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti och Robert söker livet
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Ny vecka på dagensbok.com
• Stillsamt överskridande noveller

Astragal är många saker. Delvis självbiografisk, för att ta det mest uppenbara, tragiska och på sätt och vis minst intressanta faktumet: Sarrazin (föräldralös, halvblod, misshandlad) skrev både den här romanen och uppföljaren i fängelset, gifte sig med han på motorcykeln och dog vid 29 års ålder. En sån där bok man bör läsa före 25 för störst effekt, antagligen. En produkt av sin tid, mitten av 60-talet, absolut; ”To live outside the law you must be honest”, Week-End, superstjärnan Sartre, allt det där; en dröm om Frihet som redan börjar se sliten ut, fri att vad, till vad, hur länge? Titelns astragal, benet som krossas i hennes vrist, är det vi på svenska kallar språngbenet: det där fotbenet som länkar ihop alla de andra småbenen. Romanen är döpt efter det pris hon betalar för friheten: förmågan att dansa, att köra bil, att gå barfota på en solig strand. Hon kommer ner på marken i samma värld som kastade henne i fängelse till att börja med, haltar från gömställe till gömställe, sökande, försöker bli vad hon kan bli inom de där ramarna.

Inget av det här skulle ju betyda något om inte Astragal framför allt annat inte också vore en fantastisk läsupplevelse. Anne/Albertine (var nu gränsen går) berättar allt i en härligt otvungen stream-of-consiousness, en röra av detaljerade, oskygga intryck, tankar och minnet som känns som en enda lång monolog på uppstuds. Att det långa sträckor inte händer så mycket utöver att hennes ben knyter ihop sig igen spelar mindre roll, och att en ung Patti Smith förälskade sig i boken och 50 år senare hyllar den i förordet känns helt naturligt. Astragal är inte en trevlig historia om hur kärlek eller frihet eller kamratskap löser allt, eller ens något. Men jag älskar hur den på något vis lyckas kännas lättare och lättare ju mer som försöker tynga ner den.

Similar Posts:

• Tidlöst motstånd
• Obotlig vilja att gilla men omöjlighet att göra det
• Att göra saker som saknar motstycke
• Försiktig optimism i pandemins tid
• Tidlöst

1. Var kronologisk, uppehåll dig vid uppväxtåren i åtminstone en fjärdedel av boken, hur tråkig den än var.

2. Fyll boken med galna anekdoter, gärna från turnéer, gärna från tillfällen där stora mängder droger och alkohol florerar.

3. Avslöja privata detaljer om ditt liv. Bra ingredienser: pengar, sex, lagbrott, död.

4. Beskriv hur lyckad du är men glöm för guds skull inte att påpeka att du fortfarande är en outsider.

5. ”Set the record straight.” Det vill säga: ranta på obehindrat om hur media gett en felaktig bild av dig i alla år.

Zzzzzznark… Det är ju typ åtminstone så jag känner när jag läser böcker som t.ex. Neil Strauss Alla älskar dig när du är död. Det är samma berättelse som jag läst hundra gånger innan. En bild av en bild som de själva haft om livet som stjärna och sedan uppfyllt. Det känns som en tråkig checklista som bockas av.

Därför är det så intressant att konstatera att Morrisseys självbiografi faktiskt bockar av alla punkter på listan, men trots detta lyckas undvika att bli en förkrossande tråkmåns.

Ja, han beskriver sin uppväxt. Men han gör det utifrån den glamour han såg på teve och som gjorde att han orkade stå ut med de trångsynta människorna omkring honom. Han analyserar sönder sin ungdoms teveprogram på ett sätt som gjort Cable guy stolt.

Ja, han berättar galna turnéanekdoter. Men de handlar inte om kokain och groupies utan istället om hur han och Tom Hanks står backstage efter en konsert och stirrar på varandra i tysthet. De handlar om plumpa skämt han dragit på scen och sen skämts för. De handlar om hur han en gång ramlar han ner i en pool med kläderna på och en annan gång i gyttjan i Glastonbury. Ingen av gångerna är alkohol inblandad.

Ja, han berättar om pengar, sex, rättegångar och vänner som dör. Men hans sexberättelser går ut på att inte har sex alls under en lång tid. Hans pengahistorier går ut på att han inte har några pengar alls. Och sen kommer en ”Ring P1-rant” om de kafkaliknande rättegångarna han utsatts för av tidigare bandmedlemmar. Genom hela boken återkommer han till sorgen för vänner som dött och hur uppriven han blir av att se djurs lidande.

På många sätt påminner Autobiography om en av hans låtar. Den kastar sig fram och tillbaka mellan innerlighet, wittiness, oförskämdhet och politik. Han är normbrytande och självgod och fördomsfull. Samtidigt. Han är besatt av topplisteplaceringar och han känner sig obetydlig inför de människor han ser upp till.

Och varje kast till ett nytt ämne, till en ny sinnesstämning är logisk. Kasten är sömlösa. De är skrivna av en författare som har något att uttrycka, inte av en kändis som råkat få ett bokkontrakt. Så hur totalt olika de än må vara konstaterar jag att det här är det bästa jag läst i genren sen Patti Smiths Just Kids.

Similar Posts:

• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Backstagesnusk
• Musikveckan: The gospel according to…
• Galenskap i kändisvärlden
• Sökaren som tagit nya uttryck …

Vi på dagensbok.com kommer självklart att vara där och fira och ta del av poesin. Finns det inte möjlighet att vara på plats finns poesi som tur är i bokformat också. Och vad passar inte bättre än att läsa poesi på världspoesidagen? Därför tipsar vi i redaktionen om några av våra absoluta favoriter på den internationella och svenska poesiscenen.

Khashayar Naderehvandi: Om månen alls syntes
Poetiska sprickor

Att läsa debutanten Khashayar Naderehvandis diktsamling Om månen alls syntes är som att bläddra i ett fotoalbum. Små frusna scener och episoder lyfts upp och väcks till liv. Dessa foton – dessa minnen – förhåller sig till en början avvaktande; det finns ett tunt och skört fönsterglas mellan läsare och text. Men ju längre in i dikten man kommer, desto mer bryts denna genomskinliga barriär ner och desto närmare kommer det förflutna.Tillvaron flyter samman; minnet, drömmen och nuet blir ett… Läs mer

Marie Silkeberg: Material
Prosalyrik i kringelikrokar

Sidorna i Material är stundtals späckade med ord, en prosalyrisk smet utan stor bokstav, men med mycket närvaro. Språken blandar sig med varandra. Jaget befinner sig stundtals i Stockholm, stundtals i Petersburg, stundtals i Göteborg, stundtals någon annanstans. Det finns en uppbrytning i tid och miljö som jag inte lyckas reda ut… Läs mer

Hanna Hallgren: Burqa
Svår, svår, svår. Meningen?

Jag har länge dragit runt med den här boken i min väska, och det har medfört en del problem. Burqa är i och för sig inte tung (tvärtom, tunn och lätt), men formatet är A4 och den låter sig inte tryckas ned så lätt i den allmänna röran… Läs mer

Anna Hallberg: Colosseum, Kolosseum
Ellips som ekar av sånger

Om jag skulle räkna upp de stödord som jag klottrat på den gula insidan av den helsvarta boken Colosseum, Kolosseum inför skrivandet av denna recension och samtidigt försöka imitera Hallbergs stil så skulle det bli ungefär såhär:

djur kroppar    kött våld     krig krossa
kroppsdelar 
jag blir du blir ingen
övervakning     sprudlande    vårkänslor
bevakning   ellips fängelse straff 
ellips     vård att se bli       sedd 
	Colosseum	Säters 	hospital  
maktens arkitektur ellips 	panopticon 
broskbitar    mellan tänder	
att           tugga	kött krig våld

Läs mer

Inger Christensen: Det
Tack för det Modernista!

Första gången jag läser Det får jag ångest. Jag slår upp boken och möts av ett massivt textblock där meningarna slingrar sig som ormar i stackatotakt:

Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir till. Blir mer.

Efter två sidor blir jag tvungen att lägga ifrån mig boken i över en månad. Läser en fantasyroman istället. Jag orkar inte med det här nu… Läs mer

Clara Janés: Skogens hemligheter
Med alkemin som tema

Den spanska poeten Clara Janés (du som kan spanska eller holländska, se och hör henne här) som skrivit fler än tjugo diktsamlingar, anser själv att Skogens hemligheter (Los secretos del bosque) från 2002 är en av hennes mer betydelsefulla. Detta skriver hennes svenska översättare Ingrid Wickström i ett förord till diktsamlingen. Märkligt nog tycks detta vara det första och enda i bokform av Clara Janés som översatts till svenska… Läs mer

Patti Smith: Oskuldens tecken
Patti the poetess

Egentligen tycker jag inte så mycket om att läsa diktsamlingar i översättning, särskilt inte när originalspråket är engelska och därför särskilt lätt att ta till sig. Men nu har Brombergs förlag givit ut en översättning av Patti Smiths Auguries of Innocence från 2005, en samling med 26 dikter, och det måste ju lyftas fram. Vad jag kan se har endast ytterligare en av hennes diktsamlingar översatts till svenska, och det är Woolgathering, som även den kommit ut helt nyligen (Bakhåll förlag) med titeln Samla ull… Läs mer

Kristin Berget: Der ganze Weg
Tid, rum, kön och kropp

Långa rader av människor och djur
djur och människor
gud är ett ord
i en himmel som ständigt
mörknar

Efter ett par försök att klura ut den korrekta översättningen av Der ganze Weg, och vad titeln innebär för texten släpper jag den och låter mig ledas in i norska Kristin Bergets andra diktsamling. Som börjar försiktigt, men ändå med ett löfte om något kontrastrikt, något med utsikt… Läs mer

Tomas Tranströmer: Den stora gåtan
Lättillgängligt oåtkomligt

Det här är jättesvårt. Jag gillar inte lyrik. Det saknas handling, mening, substans på något sätt. Jag har inte tålamodet att sitta och fundera över en text och försöka förstå det djupa i tre rader med bokstäver som ordnats i någon slags systematik. Vanligtvis. Men det är bra och spännande med nya saker. Extra spännande att recensera en så stor litterär händelse som Tranströmers nya, naturligtvis… Läs mer

Similar Posts:

• Världspoesidagen 2011
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Ellips som ekar av sånger
• Patti the poetess
• Världspoesidagen 2014

Till idag har Eva läst om Patti Smiths diktsamling Oskuldens tecken. I den får vi möta visionära bilder, civilisationskritik och vad som framstår som djupt personliga känslor och upplevelser. Jag har legat förkyld under större delen av julen och haft gott om tid att läsa, så på torsdag blir det två fantastiska hästböcker av Lin Hallberg, Det spökar Sigge för de lite yngre läsarna och Adzerk- den vita hingsten för de lite äldre läsarna.

Dessutom bjuder Johan på Berättelser på insidan av Lars-Eric Jönsson som vill ta till vara på psykiatriska erfarenheter från skönlitteratur och biografier, en bra idé som tyvärr inte riktigt håller. Tim har läst dikter i Vagga liten vagabond av Eva-Stina Byggmästar. Och på söndag avslutar Ellie med en spännande, fascinerande och djuplodande text som gör avtryck Likt ett brustet halleluja en avhandling av Anna Clara Törnqvist om Christine Falkenlands författarskap.

Trevlig läsning och god fortsättning på det nya året önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Drömmarnas byggmästare
• Halleluja liksom
• Happy days!
• Ta en skogspromenad istället
• Underverk i naturens vardag