Jag har länge dragit runt med den här boken i min väska, och det har medfört en del problem. Burqa är i och för sig inte tung (tvärtom, tunn och lätt), men formatet är A4 och den låter sig inte tryckas ned så lätt i den allmänna röran.

Det visar sig heller inte vara så lätt att passa in Burqa i någon vanlig poesimall. Jag kommer att tänka på ett gäng andra kvinnliga poeter som banat väg för dissekiering av syntax och i språkets laboratorium blandar ordens färger och valör. Men Burqa känns så mycket svårare, inte bara efter en första läsning, utan också efter en andra och tredje.

Det enkla med Burqa är att det är en vacker bok, kontrastfullt och enkelt illustrerad av Hallgren själv. Den låter dessutom dikterna genom sitt format ta den plats de fodrar; gränsöverskridande, krävande, målande.

Det svåra är textens ogenomtränglighet, att den vill så mycket men förklarar så litet. Bilder, syftningar, avbrott i en strid ström. När ett mer sammanhängande stycke ibland uppenbarar sig känns det som en befrielse, som att komma ut i friska luften. En rad som ”Människan ligger på marken och sover” broderar ut sig till en hel novell.

Kanske är tanken bakom Burqa att demonstrera barriärerna, inte bara mellan manligt och kvinnligt, utan också mellan språk och förståelse. Liksom i fallet med klädesplagget blir både betraktare och omvärld dolda för varandra. Som helhet blir Burqa då begriplig, som demonstration eller manifestation.

Men i sina delar är hindren väl höga.