Ian McEwan, den produktive brittiske författaren, gör i sin bok Nötskal en satirisk parafras på dramat om trolöshet, mord och lögner. Ramen för berättelsen är några varma sommardagar i London, där vi möter huvudpersonerna Trudy och Claude. Deras relation är en otrohetsaffär med lidelsen som främsta drivfjäder. Den som blir bedragen är poeten John, som tillsammans med sin lagvigda hustru Trudy väntar deras första gemensamma barn.

Berättaren är babyn i Trudys mage som enligt planerna ska födas om några veckor. Det är trångt och babyn blickar längtansfullt tillbaka på tiden när det var mer rymligt i moderlivet.  Berättelsen börjar så här (läs gärna högt för att komma i stämning):

Så här ligger jag, upp och ner inuti en kvinna. Med armarna tålmodigt korslagda ägnar jag mig åt att vänta, och vänta, och åt att undra vem det är jag ligger i, vad som väntar mig. Mina ögon sluts nostalgiskt vid minnet av hur jag en gång drev omkring inuti min genomskinliga säck, drömskt svävande i min tankebubbla genom mitt privata hav, gjorde kullerbyttor i slow motion och då och då mjukt stötte emot mitt förvars genomskinliga avgränsning, denna hinna som sög upp och vibrerade av, men samtidigt dämpade, rösterna från konspiratörer som smidde lömska planer.

Babyn hör vad som händer utanför magen och analyserar och sätter saker i sitt sammanhang. Förlåt, alla som tycker att berättelser ska vara baserade på en sann historia! Men fiktionen är läcker, liksom Franz Kafkas absurda Förvandlingen som berättas ur en skalbagges synvinkel. Babyn skräms av att livet efter födelsen kanske är värre än det är inuti den nu alltför trånga magen, där det är omöjligt att sträcka på sina ben. Annat som skrämmer är förstås det faktum att mamman kanske kommer att lämna bort babyn efter förlossningen. Det finns inga framtida gemensamma visioner som inbegriper moder och barn; ingenting som visar moderns längtan efter att få smeka babyns huvud. Det enda som får plats är avsmak inför åsynen av den poesiälskande maken.

Det blir en märklig effekt när Trudy ser tillkortakommanden hos andra men inte hos sig själv. Självbedrägeriet nästan luktar på boksidorna när hon kliver runt bland matförpackningar hon inte orkar gå iväg med. Bostaden är full av sopor, matrester och odiskade husgeråd.

Så har vi den fortskridande planen att mörda John, som är far till babyn i magen. Hur ska det gå? Jodå. Det går enligt Claudes och Trudys plan (efter några mänskliga och okontrollerbara händelser). När John hittas död av polisen ser det ut som självmord till Trudys lättnad. Hon vill ju ärva Johns hus och gå vidare i livet med ytterligare ett glas vin i handen. Men, vill jag tillägga, vi vistas i en parafras på Hamlet och det händer några saker till, som jag inte vill avslöja.

Ian McEwan har varit verksam länge och i de romaner jag läst tidigare av honom har han lyckats gestalta klaustrofobin och tvåsamhetens negativa sidor så att jag fått ont i magen. Därför är jag glatt överraskad att han i sin nyutkomna roman väljer ett annat perspektiv, nämligen gycklarens. Narren är klarsynt och häcklar makten; här är det babyn som genomborrar falskheten hos sin mor, men framför allt hos moderns älskare. Beroendet är likadant, narren kan vara hånfull i sina spefulla kommentarer, men måste passa sin tunga så att monarken inte beslutar sig för att skära halsen av honom. Så är det av naturliga skäl också för babyn i Trudys moderliv.

Shakespeares Hamlet-drama är given inspirationskälla till romanen. Men roligt är också att McEwan nämner en för mig okänd brittisk poet, W H Auden, som enligt litteratursajter nämns som en av många viktiga dåtida motståndare till nazism och högerkrafter i det spanska inbördeskriget på 1930-talet. Det skulle inte förvåna mig om jag missat andra referenser, men säkerligen har den pålästa översättaren Meta Ottosson myst under sin arbetsprocess när hon sett andra verk glimta förbi.

Romanen kommer också väldigt nära Dorian Grays porträtt av Oscar Wilde. Där beskrivs fåfängans destruktiva följder på ett mycket konsekvent sätt medan i Nötskal får 2010-talets futtighet och ytlighet sitt rätta ansikte. Att vilja öppna den tredje flaskan vin och att följa fastighetsmarknadens värdeutveckling, illustrerar en västerländsk flathet som har noll betydelse för människans evolution. Parets handlingar (eller brist på handlingar) sätts i kontrast mot att babyn gör referat av de allmänbildande podcastprogram som hörs genom mammans märg och ben. Världen har problem med å ena sidan USA:s konstitution som ifrågasätts lika lite som Koranen och å andra sidan religiösa fanatiker som sprider bilden av paradis efter döden. Giftiga jordbruk, försurning av haven, döende barn i Afrika för att det saknas rent vatten, myggnät och billiga mediciner är andra exempel på problem att lösa. För handen på hjärtat, visst ska de smygande stegen mot totalitära samhällen och dricksvattenbrist kallas problem, inte utmaningar?

Effektfull och bra satir är det, som undviker de tillvägagångssätt som ibland gör pamfletten så oskön. I satiren räcker det att peka på missförhållandet en gång; skavanken framträder direkt utan att behöva VERSALER. Genom sarkasmen hörs ändå författarens hjärtslag, emellanåt är det som att höra honom ropa: ”Nu gör vi något åt problemen i vår värld. Damn it!”

När jag läst de sista raderna i Nötskal, inser jag att inte vet någonting om babyns utseende. Det är likadant med Shakespeare, som orsakat detektivarbete genom århundradena i brist på fastställda porträtt av honom. Den vetgirige och nyfikne läsaren får använda sin egen föreställningsförmåga. Touché, Mr McEwan, du vet hur du gör när du skriver.

Similar Posts:

• Kafkaartad satir i toppform
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Shakespeare intoxicated
• Inre och yttre operationer
• Bookerpriset lägger ut alla nominerade böcker på nätet

Violet Adams är en lysande ung vetenskapskvinna. Hennes dröm är att gå på Illyria College, ett universitet för den naturvetenskapliga och intellektuella eliten. Illyria College tar dock endast emot män. Violet vägrar acceptera att hon blir utestängd från studier på världens bästa vetenskapliga institution p.g.a. sitt kön, och kommer tillsammans med sin bror Ashton och deras vän Jack på en plan för att kunna komma in på Illyria: Violet ska klä ut sig till Ashton och leva som man i ett år, för att sedan i slutet av skolåret avslöja vem hon är och därmed bevisa för skolledningen och lärarna att en kvinna visst kan mäta sig intellektuellt med de andra eleverna på Illyria College.

Att bli antagen till skolan visar sig vara det minsta problemet. Väl där måste Violet upprätthålla illusionen om att hon är Ashton, något som försvåras av både närgångna klasskamrater och misstänksamma främlingar. Situationen blir ännu krångligare när rektorns unga släkting, Cecily, blir förälskad i ”Ashton”. Samtidigt utvecklar Violet-som-Ashton motvilligt romantiska känslor för Earnest, skolans rektor och hertig av Illyria.

All men of Genius är en optimistisk och charmig berättelse som inte på något sätt saknar djup. Trots de komiska elementen i en ung kvinna som för första gången ska klä och uppföra sig som en man, finns det i bakgrunden hela tiden en dov oro för vad som händer om hon inte lyckas. Utöver att hennes familj skulle förlora sin ställning i samhället och att Violet aldrig skulle få studera igen, var det dessutom kriminellt att utge sig för att vara man, och straffet kunde innebära en lång fängelsevistelse. Både Ashton och Violet är medvetna om detta, men Violet älskar vetenskap och teknik med en nästan desperat intensitet, och Ashton älskar Violet.

Jag gillar dessutom hur Rosen tar de förväntade könsrollerna hos Adams-tvillingarna och vänder på dem: Violet är det intelligenta, hårt arbetande, allvarsamma geniet med fallenhet för att bygga monster i mässing, medan Ashton saknar intellektuella ambitioner nästan helt och hållet. Han är en välklädd dandy med fäbless för poesi, vin, och andra unga män. Just Violets tankar kring kön och sin brors homosexualitet hör till mina favoritstycken i boken:

Violet had long known about her brother’s inversion, but didn’t particularly care about it. She’d always thought that people were like gears: one could spin alone and accomplish something minor, but when two gears fit together perfectly, and rotated in time, they could do so much more. And gears did not have genders. They simply fit or they didn’t.

Antingen passar man ihop eller inte, svårare än så är det inte. Ashton passar ihop med andra män, trots att han lever i en strikt homofobisk värld. Violet hör hemma på Illyria, fastän den intellektuella eliten vägrar acceptera att en kvinna kan vara deras jämlike.

All men of Genius hör hemma på din Att-läsa-lista, tro mig!

Similar Posts:

• Alla fiktiva skolor jag älskat och velat gå på
• Jämmer, och förutsägbart elände
• Tristessens tonåriga gudinnor
• Förspilld kvinnokraft
• Flickvän i ett kylskåp

Detta faktum utgör någon sorts utgångspunkt eller grund för Terry Eagletons biografiska – eller vore kanske ”kvasibiografiska” en bättre beteckning? – pjäs Oscar den helige. Liksom Wildes sexuella läggning gör hans nationalitet honom till en slags gränsvarelse, till någon som tillhör men ändå inte tillhör den värld han rör sig i, den dominerande kulturens.

Om det språk man skriver på, som i Wildes fall, är den koloniala förtryckarens språk är det osannolikt att man kan undvika en starkt språklig självmedvetenhet: språket kan framstå som det enda kvarvarande rum där man tillfälligtvis kan vara fri och pressa fram en pyrrhusseger över den obönhörligt härskande historien. Det koloniala subjektet, instängd i en evig identitetskris, låter sig inte alltför lätt imponeras av den klassiska litterära realismens stabila och symmetriska personer, utan känner sig flytande, diffus och provinsiell; och samma provinsiella känsla gäller sociala former och konventioner och ger upphov till en ironisk medvetenhet om att de är fiktiva och saknar fast grund.

Ja, Eagleton är litteraturprofessor och filosof och det är kanske framför allt som undersökning av ett kreativt och politiskt utanförskap som Oscar den helige fångar mig, det får erkännas. Han menar att Wilde på många sätt föregriper moderna litteraturteorier och att hans ställning (som irländare och homosexuell) är central i det. Dessutom sticker han inte under stol med att Wilde för honom också blir ett medel att utforska den egna dubbelpositionen som iriskättad oxfordakademiker genom.

Detta är inte allt Oscar den helige är, och man behöver verkligen inte vara bevandrad i litteraturteori för att ha utbyte av själva pjäsen. Den är skriven med samma lätta, kvicka hand som Wilde själv förde och gestaltar fritt en rad möten med viktiga personer i Wildes liv före, under och efter rättegångarna och straffarbetet som bröt ner honom fysiskt och psykiskt. Han talar bland annat med sin mor och med älskaren Bosie (lord Alfred Douglas), vars far, markisen av Queensbury, var den som drev rättssaken emot honom.

Trots att pjäsen faktiskt innehåller såväl dessa karaktärer som en hel kör, som i klassisk grekisk anda (eller brechtsk, om man så vill) kommenterar händelserna i sång, har jag svårt att inte mest hela tiden tänka på Oscar den helige som en monolog. Med huvudpersonens egna ord:

Den här kvällen har jag vikt åt mig själv. Då och då kommer några andra figurer att promenera in och ut i denna lilla charad, enbart för att skapa illusionen av dramatisk handling. Jag vill inte gå så långt att jag kallar dem personer. De finns med för att skapa en smula visuell omväxling, ifall ni skulle tröttna på mig. Inte för att det någonsin har skett.

Det är förstås avväpnande skrivet av Eagleton, men också symptomatiskt för pjäsen och, tror jag, för Wilde själv. Kanske ser vi verkligen alla andra människor i våra liv som skugglika bikaraktärer, men vi skulle knappast erkänna det så här öppet. Det är på en gång poserande ytligt och öppenhjärtigt, en avslöjande falskhet eller en sann chimär. Som det där med att tillhöra utan att tillhöra; att passera, men att göra det iögonenfallande.

Similar Posts:

• Carpe Noctem
• En berättelse för vår tid
• Ars moriendi – konsten att dö
• Faktaspäckade snabbkurser med underhållningsvärde
• Den hotfulla dubbelnaturen

Som även finns inom andra partier och rörelser, kanske inte så uttalad och extremistisk, men finns. För Ett spett i nacken har styrts politiskt, i betydelsen: Här, ta vad som helst och gör vad som helst utav det, för vilken sak som helst.

Ur kontext är detta en ganska enkel sak. Att sno mening från en död ordkonstnär, kanske den främsta karaktärsbeskrivaren i sin tid, drygt 100 år sedan, en sökare efter det mänskliga.

Gustaf Frödings diktning har inte bleknat av tiden, hans poesi är fortfarande viktig för eftervärlden. Som karaktärssökare – som berättare. Som lekte konstnärligt och radikalt med språk, i vers och form och leken fortsatte fram till 1911, när han dog – hans berättande har satt spår i svensk poesi. Ett underligt vackert bildspråk som möter en nyfiken konstnärsambition. Han skrev om samhällets borträknade, som togs för galna och ”udda”, hos dem fann Fröding inspiration – och visar ödmjukt en vilja att hitta människan – i galenskapen som förenar oss – ingen uträknad. Som ni är jag, vi som samma varelser!

Fröding avskydde det uppklädda och finförljugna. Inom religion, samhälle och makt — ett sken, skinn — yta.

Och hellre jag levde i röveri
än ansedd och cirklad och brackförnäm
bland småstadshålornas crème de la crème
Blott den som är vild är fri

En människokämpe helt enkelt. Och han blev ju själv förkastad av och i sin samtid, för vad? För att han alltid vågade utmana språk makt och sig själv. Frödings vilja: att forska i karaktärer och betrakta orättvisorna – tydliggöra dem, även de existentiella frågorna är ofta skrivna i karaktär. Med eller utan ironi. Hans främsta idol var Oscar Wilde. En obesvarad kärlek för övrigt. Inte så intressant? Okej.

Men kanske lider jag symtom av att ha slutat röka, nu nyss, eller uttryck för andra brister jag lider av. Men skumt är det, skumma saker ges ut ibland med skumma syften. En sjuklig vilja, tycks det, att göra konsten till den form som passar syftet.

För har vi blivit så ”dåligt orienterade” att vi glömmer vad som händer idag, i vår samtid, nu eller nyss? Att maniskt vantolka gamla skrifter i syfte att göra dem relevanta nu. Som gamla teologer. Vem och vad som helst – titta här en diktare! här är ett urval av diktarens dikter, som kan placeras lite si och lite så och sedan whoops — rakt in som relevans i arbetarrörelsen!

Men jag tror att det handlar om något helt annat. Att vi inte har glömt vår samtid, vi är inte desorienterade. Men arbetarrörelsen? Den har. Som den politiska makten har glömt bort samtiden, och förstår den inte. Konsten utnyttjas av politiska rörelsers egennytta. Som gärna använder det folk tycker om, men sätter inte konstverket i syfte och sammanhang.

Ja, ju mer jag tänker på Murbruk Förlags utgivning av min ungdomspoet, ju mer dåligt mår jag och tänker – var tog tanken vägen, är detta okej? – och vadå … nej, det är inte alls okej, det är stört och fruktansvärt elakt.

Problemet att blanda in Fröding i dagens politiska populism är just att han var en människas poet, i sin tid en kämpe. Inte för konstruktionen eller kollektivets sak, inte heller ideologisk. Men en kämpe för bland annat kvinnlig rösträtt och mot det reaktionära, mot främlingsfientlighet – bland annat, men ja – då, på den tiden, var han i ständig kamp mot makten, främst språkets maktanspråk och mot censuren.

Men nu då? och i vår samtid, för dig och mig – vad vill förlaget med diktantologin som dessutom är på gammalsvenska? Förmodligen ingenting. Ingenting i ambition mer än att neutralisera sin tidigare utgivning.

Från baksidestexten förklaras: ”I Ett spett i nacken finns några av hans vackraste, argaste och mest radikala dikter samlade.” Jaså, är det så? Säg är det så – verkligen, tycker ni? Varför finns inga dikter från Stänk och flikar, i alla fall dikten ”Morgondröm” som han åtalades för? Jag bara tänker om det är Frödings radikala dikter ni vill ge ut …

Tillbaka till diktantologin …

I ett kort och förvånansvärt uselt förord beskrivs utgivningens främsta syfte som ”… att presentera Fröding för en politiskt intresserad läsekrets.” Jaså, det vill förlaget, säg är det så? Är det verkligen syftet?

Problemet för mig är inte att jag slutat röka, för syftet är så illa genomtänkt att jag gladeligen kommer börja igen; utgivningen skapar en misstänksam fråga: Vadå ”… politiskt intresserad läsekrets”? Säg berätta för mig hur syftet inte stinker av inskränkt och politiskt styrd dumhet?

Ingen redaktör nämns vid namn, det är Murbruk Förlag som skrivit förord och gjort urvalet. ”Det är ett mycket subjektivt urval där vi helt enkelt tagit med de Frödingdikter som vi själva gillar.” Jaså, tänker jag. Vad kul. Men hur kan ett helt förlag göra ett subjektivt urval? Eller strunt samma, istället erkänn öppet … Vem har gjort urvalet? kom igen – jag känner politisk styrning när den närmar sig konsten – för urvalet är korkat, obegåvat och – faktiskt jäkligt störande. Gå själv in på hemsidan, se vem som startade förlaget.

Vidare: ”Murbruk Förlag är ett oberoende och icke-kommersiellt förlag som grundades 2006.” Vad säger detta oss egentligen?

För i samma andetag har förlaget bland annat gett ut Jan Myrdals Medvetandet gör oss ansvariga – valda texter (2007). Jag vill poängtera att förlaget förmodligen inte är partipolitiskt styrt, men att det känns som lite väl förvrängd arbetarrörelsenostalgi som styrt urvalet.

Så varför ge ut Fröding, i så fall? Vi har ju fattat politisk opportunism och upphöjd egoism. Och ja Myrdal, som kanske ytterligare bevisar det så störda – med sina stalinistiska svärmerier för diktaturer – ja en störd gubbjävel med mage att hylla länder som Iran och Kina – faktiskt – extremismen sluter sig från alla håll tydligen – till samma vidriga slutsats.

Jag kan inte acceptera ett förlag med en så patriarkalt styrd politisk agenda – som väljer vilka dikter av Fröding som platsar och kan nyansera deras övriga utgivning av åldrad och störd nostalgi för en utdöd rörelse. Levande rörelser finns. De rör på sig.

Utgivningen har ingenting med Frödings diktning att göra. Vilket går att utläsa i urvalet, dikter som säger emot deras syfte. För de har valt fel poet. En poet som ingen får förvanska till politisk. För politisk var Fröding, alla är politiskt intresserade – men börja först att definiera politik och människan. För i korrekt tolkning är vi alla politiskt engagerade. Som människor, när vi hjälper varandra. Inte som rörelse, som människor.

Myrdal och det gänget, den politiska nyadelns irrelevanta samhällsstyrning och … poeten Gustaf Fröding.

Ett spett i nacken är ju en uppenbar förvanskning av konstnärens ambition! Inte okej. Alls. Kanske dags att ta diskussionen om fria uttryck utan politisk styrning, bestämt och på stort allvar.

Om lögnen är mycket gammal
så är den sann, må ni tro
Om blott du lyder de dumma
skall frid i ditt hjärta bo!

Hav tack, hav tack, ni gubbar
den gången tala ni bra!
Nu haver jag lärt mig visdom
och vet vilken väg jag skall ta.

Ni ger mig modet åter
ni skänker mig tro och hopp.
Nu vet jag var sanning finnes
rakt mot er! det är nätt opp!

Långt bättre med Ibsen undra
än tro på en ljugen rätt,
långt bättre med Strindberg dundra
än tiga helt rätt och slätt.

Nu tror jag fast att det sanna,
det finns i de ungas lag.
Jag tror att jag där skall finna
tillbaka mitt eget jag.

Och nog av moderna idéer,
man kan sig skaffa ett rus
Men ruset, som ni vet går över
vid morgongryningens ljus.

Men ett som aldrig går över
är dumhetens kroniska rus
Från vilket ingen vaknar
vid morgongryningens ljus.

Similar Posts:

• Prosa utlagd på vers
• En frisk, skön galenskap
• Hägg i högform
• Karlfeldt – en kåt en
• Ingen kommer undan Baudelaire

E.M. Forsters Maurice är ett verk som fått vänta på sin tid. När romanen färdigställts 1914 kände författaren själv att den homosexuella huvudpersonen skulle vara alltför kontroversiell och innebära för stora risker. Efter Forsters död 1970 gavs romanen till slut ut i England, men först nu kommer den i svensk översättning.

Ellen Mattson beskriver i sitt förord hur Maurice blev ett hinder för Forsters fortsatta författarskap. Efter att ha skrivit den gav han bara ut en till roman, En färd till Indien (1924), och övergick sen till politiska och litterära essäer. Till stor del kan detta ha berott på känslan Forster hade av att inte kunna skriva om sig själv och sina känslor på ett ärligt sätt.

När Maurice skrevs var den traditionella framställningen av en homosexuell man någon som var feminin, dekadent, slug och lockade unga pojkar i fördärvet. Ofta med den homosexuellas död eller någon annan sorts besegring på slutet. Det känns därför befriande, samtidigt som det blir förståeligt att Forster ansåg att boken inte kunde ges ut, att huvudpersonen Maurice aldrig tvivlar på sin sexualitet. Visst inser han vilka problem homosexualiteten skapar och att omvärlden inte accepterar, men han ljuger aldrig för sig själv. Minnet där en lärare förklarar (hetero)sexualakten för honom genom att rita upp något slags diagram i sanden är talande. Att den sexualitet som han antas ha och antas behöva lära sig praktisera inte tilltalar honom är något han redan som ung förstår.

På universitetet i Cambridge träffar Maurice Clive. De förälskar sig i varandra, studerar grekiska och läser Gästabudet. Där skriver Platon om erotiska förhållanden mellan män, och om hur denna kärlek är överlägsen den mellan män och kvinnor. Maurices och Clives beskrivs också som något upphöjt och i universitetsmiljön höjs det inte alltför mycket på ögonbrynen åt deras nära relation. De kan sitta tätt ihop och smeka varandras hår. De är intelligenta, unga män med livet framför sig.

Forster använder sig tydligt av den romantiserade bilden om det antika Grekland som något slags utopiskt samhälle för homosexuella män (sanningen är snarare att den accepterade homosexualiteten där var koncentrerad till en liten skara och hade en tydlig hierarki, ofta äldre män som hade sex med sina yngre adepter). Samtidigt är det också under en resa till Grekland som Clive bestämmer sig för att avsluta den intima relationen. Han skriver till Maurice medan han sitter på Dionysosteatern och ser solen gå ner bakom Akropolis. Deras relation ändras drastiskt, Clive gifter sig med en kvinna och Maurice blir förpassad till att vara deras gäst.

Under ett av besöken hos Clive och dennes fru träffar Maurice skogsvaktaren Alec (Forsters version av Lady Chatterleys älskare?). Han kommer som i en dröm om natten, från skogen in i Maurices sovrum. Helt klart en representant för det ”naturliga”, kroppen och sexualiteten, det som tillfredsställer Maurice och gör honom lycklig. Ändå vet Maurice inte om han kan lita på Alec. Har han något i kikaren?

Något som höjer berättelsen är att de manliga karaktärerna faktiskt har sex med varandra. Deras relationer stannar inte på ett platoniskt, romantiskt plan utan blir också fysiska. Inga explicita sexscener men det är på flera ställen tydligt att de har, har haft eller kommer att ha, sex.

”Maurice…”

”Clive…”

”Hall!” flämtade han, klarvaken. Han kände värme. ”Maurice, Maurice, Maurice… O Maurice…”

”Jag vet.”

”Maurice, jag älskar dig.”

”Jag dig.”

Samtidigt som karaktärerna lever ut sin sexualitet finns också självföraktet, rädslan och lögnerna. Maurice erkänner för sin läkare att han är ”en sedeslös usling av Oscar Wildes sort”. Clive brottas med sin religiösa uppfostran.

Djupt religiös, med ett levande begär att nå Gud och behaga Honom, fann han sig i stället i unga år gäckad av detta andra begär, uppenbarligen från städerna på Slätten. Han hyste inga tvivel om vad det var, hans känsloliv, solidare än Maurices, var inte kluven i det djuriska och det idealiska och inte heller slösade han bort åren på att överbygga klyftan. Han hade inom sig den drift som ödelade staden på Slätten. Den borde aldrig någonsin ta sig sinnligt uttryck, men varför hade han, av alla kristna, straffats med den?

”Städerna på Slätten” – Sodom och Gomorra – är ett exempel på hur Forster genom att bädda in referenser kopplar ihop språket med berättelsens tematik. Allt sägs inte rakt ut, precis som de homosexuella karaktärerna inte alltid öppet kan visa vilka de är utan måste använda sig av olika tecken och symboler. Denna utgåva är försedd med en utförlig notlista som ger kött på benen och kunskap om till exempel grekisk filosofi och personer i den sexuella frigörelsens tidiga historia.

I slutet av Tordyveln flyger i skymningen undrar ungdomarna om tiden någonsin blir mogen för Linné-lärjungens tankar. De känner ändå att han borde ha anförtrott dem åt sin samtid.

Vi måste alltid lita på vår samtid även om det kan vara svårt ibland, annars sviker vi…

Är vår tid mer tolererande mot homosexualitet än 1910-talet? På många sätt, ja. På många sätt, inte alls. Antigay-lagar i Uganda och Ryssland är de tydligaste exemplen, men att komma ut och leva som homosexuell i Sverige är även det en prövning. Hatbrott, diskriminering och inskränkthet är vardag för hbtq-personer. Allt detta visar att det behövs fler bra representationer av icke-heterosexuella personer och deras erfarenheter, och utgivningen av denna bok är mer än välkommen. Maurice är inte bara en förlorad roman om homosexuellas situation för hundra år sedan. Det är en roman som går att känna igen sig i, och som utmanar än idag.

Similar Posts:

• Att föreställa sig E.M. Forster
• Många pojkars historia
• Att läsa sitt liv
• Han lajkade Big Brother
• En sanningssägande posör

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Det märks tydligt att Guillou, som den journalist han är, har ägnat mycket tid åt research. Romanen är verkligen fylld med fakta. I svitens första bok, Brobyggarna, fick vi följa bröderna Lauritz och Oscar i deras vedermödor med att bygga järnväg i Norge och i kolonialismens Afrika. Här får vi istället följa deras bror Sverre till England, dit han rymt med sin älskade Albie. De är båda ingenjörer och planerar till att börja med att starta ett företag som ska förbättra tågens komfort så att passagerarna slipper det hårda dunkandet från skenskarvarna. Det tar dock inte lång tid förrän Sverre halkar in på den konstnärliga banan istället, när Albies systrar upptäcker hans målartalanger.

Den som vill ha djuplodande, kloka och dynamiska personporträtt ska inte läsa Dandy, men om man vill ägna några sköna timmar åt underhållning och samtidigt få en snabbkurs i hur det var att vara tyskvänlig, konstnärlig, homosexuell man i början av förra århundradets England, då är det här en perfekt bok. Vi får exempelvis reda på turerna när Oscar Wilde blev fängslad på grund av sin relation till en yngre man, Bosie. Vi får också läsa ett citat ifrån Wildes rättegång, då han höll ett vackert tal om kärleken:

Den kärlek som inte vågar säga sitt namn i detta århundrade, är samma stora tillgivenhet från en äldre man till en yngre man som fanns mellan Bibelns David och Jonathan, den som Platon lade till grund för sin filosofi, den man finner i Michelangelos och Shakespeares sonetter.

Sverre och Albie befinner sig i utkanterna av Bloomsburygruppen, en grupp som hedrar det bohemiska, konstnärliga och frigjorda och som också ser med förakt på lönsamt arbete. Efter en tid fylld av skamkänslor över sina plikter med godset finner Albie till sist sin roll. Eftersom han är en förmögen man så börjar han fungera som konstmecenat. I den rollen hjälper han till att ordna en utställning av nya, franska konstnärer som Manet, Gauguin, Cézanne och Seurat. Den blir ett totalt fiasko, konstkritikerna anser att en femåring hade kunnat måla bättre tavlor än tidigare nämnda konstnärer. Eftersom ingen utställningsbesökare vågade köpa någon av tavlorna så blev Bloomsburygruppen tvungna att ställa upp och köpa tavlorna, vilket borde ha blivit en mycket god affär på lite sikt.

I vanliga fall innehåller Guillous romaner en god portion fakta om krig och teknik, men här har han tagit med oss till konstens och kulturens värld samt den bohemiska och sexuellt mycket frigjorda Bloomsburygruppen. Vi får möta Virginia Wollf, ekonomen Keynes och flera andra som hörde till den intellektuella eliten i England. Det är en trivsam omväxling!

Similar Posts:

• Renässans för en annorlunda modernism
• När världen skälvde
• Pompös roman om det unga 1900-talet
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• Carpe Noctem

Flera av de ypperliga brittiska komikerna i denna TV-serie har, förutom olika sorters manus, även skrivit böcker. Och 2010 var det Dawn Frenchs tur att komma ut med en roman: A Tiny Bit Marvellous. Boken handlar om familjen Battle, en både vanlig och ovanlig familj med olika problem och konflikter. Familjen som består av pappa, mamma och två barn, bor i staden Pangbourne i södra England. Berättelsen utspelas i vibrerande engelsk nutid, vilket känns kul. Facebook-livet är ganska centralt i berättelsen. Likaså är smartphones, kläder, musik, TV-program, kändisskap och talangjakter och dylikt dominerande ingredienser, viktiga för familjens två tonåringar.

Dawn Frenchs roman är alltså väldigt mycket nutid, men med eviga problem, kan man nog säga. Där finns åldersnojor, kärleksbekymmer och vänskapsproblem. Ja, det är ju inga nya teman, direkt. Men genom att skildra dem på ett humoristiskt sätt kan man få insikt om att vissa problem kan vara överdrivna och uppförstorade och därmed få hjälp med att lösa dem. Detta händer kanske den som läser denna roman, som är fylld av en hel del överdrifter och skruvade situtationer. Tre av familjemedlemmarna, den 16-årige Peter, som vill kallas Oscar (författaren med efternamnet Wilde är en favorit), den 18-åriga Dora, och Mo, deras 49-åriga mamma, får genom hela romanen omväxlande i egna kapitel berätta som i en dagbok vad som händer dem och hur de ser på tillvaron och övriga familjemedlemmar. Det är ett berättargrepp som är effektivt och avslöjar mycket om de olika karaktärerna. Och man får som läsare en ganska intressant inblick i sonens, dotterns och mammans tankevärldar – och språk. Och eftersom Dawn French är medelålders kvinna, (det är nog därför), blir det ändå allra mest Mos, (mammans) berättelse som dominerar, tätt följd av dotterns och sonens. Pappan kommer bara direkt till tals en enda gång.

Mos problem är till stor del åldersnoja. Hon är förfärad över de ålderstecken hon bland annat ser i sitt ansikte:

Jag vände på spegeln och såg mig i den förstorade sidan och upplevde något som måste beskrivas som genuin fasa. Den sortens skräck som får en liten bit av trosorna att krypa in i anus. Vad var nu detta för ett nytt helvete? Det är så mycket som har förändrats, och alltsammans på helt andra sätt än jag trodde. Visst väntade jag mig rynkor och säckig hy, men inte i den här formen. Dragen ser ut som om de hade tryckts ihop i sidled i ett skruvstäd och sedan fått stelna över natten. De flesta av linjerna i mitt ansikte löper alltså uppifrån och ner. Va?! Raviner från näsvingarna till mungiporna och ner över hakan, djupa fåror i pannan och – det allra märkligaste – stora lodräta rynkor på överlocken, från brynen ner till fransarna. Vad är det?! Något som jag aldrig har sett förut, inte i ett enda ansikte [...] Dessutom har jag tydligen fått nya ögonlock. Ovanpå de gamla. Som om smält lavahud har runnit ner från ögonbrynen och börjat sprida sig över ögonfransarna, som knappast orkar bära tyngden. Var kommer all denna hud ifrån? Har den legat gömd under hårfästet och bakom öronen och väntat på att slå till runt femtioårsdagen? Nja, kanske inte slå till, utan snarare sippra ner. Ansiktet har kapitulerat.

Mos ålderskris sätter för en tid hela hennes tillvaro på spel.

Romanen rymmer också många humoristiska och lite överdrivna skildringar av de två tonåringarna, Dora och Oscar, och deras tankar: Det verkar som att Dawn French har tonårsbarn själv. Dottern är osäker, slarvig och ständigt på jakt efter bekräftelse. Trots att modern Mo är ungdomspsykolog har hon inget bra inflytande på sin dotter. Sonen är lillgammal, mycket självsäker, begåvad, homosexuell och excentrisk. Han är mycket sin systers motsats.

Dawn French anstränger sig mycket för att vara rolig. Visst, det är fantasifullt, infallsrikt, galet och ibland överraskande, men berättelsen inbjuder tyvärr inte så mycket till skratt, som jag hade hoppats. Snarare är romanen en feelgood-roman, med vissa komiska poänger. Jag hade väntat mig mer av denna begåvade komedienne. För att höja förväntningarna ytterligare kan man dessutom på bokens omslag läsa korta citat ur engelska tidningars recensioner: ”Extremt roligt”, Sunday Times, ”Mycket insiktsfull. Man skrattar på varje sida!”, The Times.

Tänk tanken att det skulle finnas en bok, där man skrattar på varje sida! Vilken skatt! Kanske kan en del seriemagasin ha den effekten. Den här berättelsen skulle säkert bli roligast i filmad version, med Dawn French själv i huvudrollen. Men om nu inte romanen är så väldigt rolig, så visar den sig mot slutet ha tydliga och ”nyttiga” budskap, och berättelsen knyts ihop på ett bra och riktigt gripande sätt.

Här vill jag också uttrycka min bestörtning över den oerhörda mängd korrekturfel som denna svenska översättning innehåller. Först försökte jag i all välmening få det till att alla dessa fel kunde vara medvetna fel, som skulle ge uttryck för ett lite slarvigt ungdomsspråk eller liknande. Men den tanken fick snabbt falla bort, eftersom felen inte dyker upp på något konsekvent sätt. Jag har aldrig någonsin läst en bok som haft så många korrekturfel. Här krävs flera korrekturläsningar och en nytryckning.

Eftersom korrekturfelen knappast är författarens fel, vill jag avsluta positivt. Det gör jag genom att prisa det originella och inspirerande, som Dawn French gör, när hon avslutar berättelsen med att förmedla recept på de kakor och pajer, som romanens familjemedlemmar älskar och blir försedda med av Pamela, mormodern, en person som betyder mycket för samtliga i familjen Battle. På så sätt kombineras kakreceptbok med roman, på ett naturligt sätt, och något sådant har jag inte sett tidigare. Ett tips för alla romanförfattare i den benhårda konkurrensen!

Similar Posts:

• Oumbärlig skrift för alla som har en trädgård, samt för alla som saknar en sådan
• Carpe Noctem
• Storartad satir
• En berättelse för vår tid
• Smeksamt som sammet

Urban fantasy is a subset of fantasy defined by place; the fantastic narrative has an urban setting. Many urban fantasies are set in contemporary times or contain supernatural elements. However, this is not the primary definition of urban fantasy. Urban fantasy can be set in historical times, modern times, or futuristic times. The prerequisite is that it must be primarily set in a city, rather than in a suburban or country setting, which have their own genre subsets.

Jag kan erkänna att jag säkerligen inte läst någon riktigt typisk modern fantasybok tidigare, förmodligen heller inte någon urban fantasy. Den litterära genren urban gothic finns också. Exempel på en bok skriven i denna genre är Oscar Wildes The picture of Dorian Gray. Urban gothic har jag alltså läst en del. Den avgörande skillnaden mellan urban fantasy och urban gothic har jag dock inte helt förstått. En tydlig definition gällande skillnaden mellan dessa genrer efterlyses härmed!

En ny upplevelse, och därmed en intressant sådan, var det alltså för mig att läsa Udda verklighet. Romanens handling är förlagd till Malmö, som är Nene Ormes hemstad. Huvudpersonen i berättelsen är en ung kvinna, med namnet Udda, som arbetar med telefonundersökningar. Hon lever ett så kallat vanligt liv, förutom att hon har hallucinationer och drömmer mycket realistiska drömmar, ofta mardrömmar. Med tiden kommer hon underfund med att hon drömmer sanndrömmar. Hon drömmer det som samtidigt händer andra människor i det verkliga livet. När hon vaknar minns hon allt och skriver ner det. Hon berättar för sin vän Daniel om dessa drömmar, som plågat henne i många år. Han får då en längtan att utforska om drömmarna verkligen gestaltar verkligheten och ger sig ut på spaning. Tiden går och han kommer inte tillbaka. Udda tvingas börja leta efter honom. Sådan är upptakten till en berättelse som börjar på ett spännande och intresseväckande sätt. Udda upptäcker stadens dolda världar, både de rumsliga och de som har med den förflutna tiden att göra. Övernaturliga ingredienser finns i mängd, som att människor har speciella gåvor och kan till exempel byta skepnad och förvandlas till djur.

Men Ormes lyckas inte upprätthålla samma standard av spänning och engagemang i berättelsen hela boken ut. Efter tre fjärdedelar av romanen känns det som om handlingen hastar fram, troligen för att romanen snart ska kunna få ett slut. Det blir också obegripligt overkligt, eller överdrivet overkligt. Även om ju själva den litterära genren uppmanar till just sådant. Kanske kan man säga att det blir overkligt på ett ointressant sätt.

Urban fantasy borde även kunna berättas för en helt, så kallad, fullvuxen publik. Udda verklighet är för mycket ungdomsroman, både vad gäller språk och intrig. (Eller är det jag som inte riktigt förstår hur genren ska vara?) I vilket fall som helst, jag hoppas på nästa roman. Nene Ormes berättar i intervjuer att hon tänker skriva fler böcker om sin huvudperson Udda. Och hon har defintitivt den fantasi som behövs, tillika passionen för genren.

Det kan vara givande att läsa fantasy, och urban fantasy öppnar upp ens sinne för att allt i staden kanske inte är vad det ser ut att vara på ytan. Tanken att det kan finnas övernaturliga inslag i tillvaron är helt klart mycket fascinerande och berikar livet. Egentligen skulle det ju knappt behöva existera några gränser för vad en författare kan fantisera ihop inom denna genre! Det går alltså att ösa på, bara det hela är välskrivet och genomtänkt.

Vill slutligen vädja till alla förlag att de, för både läsarnas och författarnas skull, lägger mycket mer tid på korrekturläsning. I Udda verklighet finns alltför många korrekturfel. Sådana stör alltid läsningen.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Medietrassel
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• ”Ju mer man kan identifierar sig med de hemska tankarna som kommer fram i boken, desto läskigare blir det.” Intervju med Viktor Algren.
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad

Citatet som jag använt i recensionens rubrik: ”Var dag har nog av sin egen plåga” anges vara ett svensk ordspråk. Här får dock Eriksson bakläxa av mig, eftersom detta citat är ett mycket vanligt bibelcitat från Matteusevangeliets sjätte kapitel. Även om citatet blivit ett svenskt ordspråk, måste ursprungskällan vara det viktiga.

Samlingen innehåller alltså svenska ordspråk, men även andra anonyma citat, en del riktigt gamla citat från antikens författare och citat från mycket kända personer och mindre kända. Det finns citat som härrör från svenska manliga författare som Johan Henric Kellgren, August Strindberg och Hjalmar Söderberg. Den enda svenska kvinnan som citeras är Maria Scherer. Den kanske störste pessimisten av dem alla, den tyske filosofen Arthur Schopenhauer är bara representerad av tre citat. Av cirka totalt 380 citat kommer drygt 50 från kvinnor. Det måste Leif Eriksson ha ansett vara tämligen represenativt. Men jag vet inte riktigt vad det kan betyda. Att män har större benägenhet att vara pessimister? Eller humoristiska? Eller att det finns fler offentliga människor av manligt kön som uttalat sig pessimistiskt? En favorit för Leif Eriksson tycks vara Oscar Wilde, med inte mindre än nitton citat i denna lilla samling. En annan är Woody Allen med tretton citat. Några exempel:

Det är din plikt att gifta dig. Du kan inte alltid leva för nöjes skull.

Nu för tiden tror unga män att pengar är allt här i världen. När de blir äldre vet de att det förhåller sig så.

Oscar Wilde

Min framgång har gett mig möjligheten att komma till korta med kvinnor av en helt annan klass än tidigare.

Woody Allen

Den lilla samlingen är uppdelad i graderade sektioner. Den första innehåller citat under rubriken Dystert, följd av sektioner med rubrikerna Deppigt, Ännu deppigare, Riktigt svartsynt, Helt nattsvart. Ett försök att värdera citatens svärta, som jag inte tycker blir riktigt tydligt, eftersom det nog är ganska subjektivt hur varje läsare uppfattar pessimismen i de olika citaten. Boken kan med fördel läsas högt i ett mindre eller större sällskap, eller i ensamhet på kammaren. Den känns både undervisande, uppmuntrande och nedslående på samma gång.

Och jag avslutar med ytterligare tre citat med sådana ingredienser från boken:

Livet är en serie kriser avbrutna av korta perioder av självbedrägeri.

Richard Rosen

Före äktenskapet kommer en man att ligga vaken och tänka på något du har sagt. Efter att ni gift er kommer han att somna innan du har sagt det.

Helen Rowland, amerikansk journalist och humorist

Möjligheter döljer sig ofta bakom hårt arbete, så de flesta människor upptäcker dem inte.

Ann Landers, amerikansk journalist

Similar Posts:

• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Inte briljant men det jämnar ut sig
• Förlöjligande av manlighetsdebatten
• Vecka 40 innehåller bågnande bokhyllor och manlighetsspecial
• Kärlekskrigets offer – det sårade egot