Recension

: Homecomingqueen
Homecomingqueen Anna Jörgensdotter
2004
Albert Bonniers förlag
5/10

Inte briljant men det jämnar ut sig

Utgiven 2004
ISBN 9100101184
Sidor 97

Om författaren

Anna Jörgensdotter är född 1973 i Sandviken. Hon arbetar som frilansskribent och har också uppträtt som livepoet i flera år. Våren 2002 debuterade hon med romanen Pappa Pralin. Sedan dess har hon bland annat gett ut diktsamlingarna Homecomingqueen (2004) och Sånger från hjärtats bakgård (2009) och romanerna Änglarnas syster (2005), Bergets döttrar (2009), Drömmen om Ester (2015) och Solidärer (2017).

Sök efter boken

Frågan är ju hur synd man får tycka om sig på grund av sin uppväxt. Det finns ju som alltid olika synsätt men det verkar ändå som om det är mer upprörande när det är unga kvinnor som skriver om sin uppväxt. Tydligen är det mer okey att ha varit en nörd med taskigt självförtroende och dessutom skriva om det om man är kille. Som tjej måste man ha något nytt att komma med om man vill berätta om det. Annars kommer man snart att fastna i ätstörningsfacket eller något annat av de fack som litteratur författad av unga kvinnor bruka sorteras i.

Homecomingqueen är en diktsamling om uppväxt. Om att växa upp i en stad där man inte känner sig hemma. Om att inte vara god nog men inte heller ha det riktigt jävligt. Om att äta saker för att döva smärta. Men kanske framför allt om att få den där fantastiska killen i nian att bli kär i en så att man blev bekräftad någon gång.

Jag blir stundtals så där småleende och nostalgisk av att läsa denna bok, speciellt då varje kapitelindelning pryds av citat. Dessa kommer med fördel ifrån barndomens hjältar med Bon Jovi, Eurythmics och Carola i spetsen.

Det är nog det som ändå gör mig vänligt sinnad till denna diktsamlig. Det, att jag faktiskt känner igen mig. Hur vackra de där sportpojkarna var som man aldrig kunde få. Hur usel man kunde känna sig och så missförstådd. Väldigt många av de tjejer jag känner har ett kroniskt dåligt själförtroende och det måste ju komma någonstans ifrån. Jag tror att det dök upp där i slutet av femman någon gång och sedan har det inte gått över, inte för mig i alla fall. Men jag låtsas.

Dock var inte heller min uppväxt mycket mer spännande än så här men jag tycker ändå att det finns ett rättfärdigande i sig i att beskriva sin barndom. Den blir som en förklaringsmodell över varför vi blev som vi blev. Bon Jovi är tyvärr del av ganska mångas uppväxt och det kan vi väl verkligen behöva erkänna och därefter få lägga det bakom oss.

Det jag saknar i Homecomingqueen är ett schvung i språket och jag kan tycka att det blir lite tråkigt. Bitvis lever dikterna upp och bilderna blir tydliga men jag skulle gärna se mer av livfullhet och lite mindre gråhet.

Men kanske är det gråheten vi behöver påminnas om, då de otroliga olyckor som drabbade oss ju faktiskt inte var så hopplösa eftersom vi faktiskt överlevde.

Denna bok är kanske inte ett mästerverk men den är heller inte en katastrof. Den är en beskrivning av hur det kändes att bli vuxen. Jag tycker att det är värdefullt i sig att det finns bilder av flickors uppväxt. Dessa "helt ok" böcker kan fortsätta att komma ut i hundratal då de rättfärdigas av alla de "helt okey" böcker om de manliga uppväxtåren som vi läst och läser till leda (behöver jag nämna Martin Birks ungdom, Tjänstekvinnans son eller Onskan?).

Textutdrag (Visa/göm)

Åsa Pettersson

Publicerad: 2004-03-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 14:37

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1131

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?