Recension

: Samlade dikter
Samlade dikter Erik Axel Karlfeldt
2001
Wahlström & Widstrand
9/10

Karlfeldt – en kåt en

Utgiven 2001
ISBN 9146177833

Om författaren

Erik Axel Karlfeldt räknas till de verkligt stora i svensk yrik. Karlfeldt valdes in i Svenska akademien 1904 och var dess ständige sekreterare från 1912. Han ”erbjöds” Nobelpriset 1919 men avböjde med tanke på sin position. Karlfeldt fick det istället 1931 som den ende postuma mottagare i prisets historia.

Nobelpriset 1931 – Prisets sida om Karlfeldt.

Sök efter boken

Erik Axel Karlfeldt nämns ofta som en av de svenska klassiker som eftervärlden har svårast med. Heidenstam kan ju kännas rätt mossig klart, men ingen betvivlar väl Strindbergs geni eller Lagerlöfs originalitet. Frödings rimmande penna känns tidlös. Likaså Söderberg.

Men Karlfeldt! Provinsialisten. Nietzscheanen. Självömkaren. ”Jag lever allena, jag fingrar min flöjt”. Kan det fortfarande beröra, på andra sidan nittonhundratalet?

Jajaja, för på gediget hantverk biter tidens tand dåligt, och det är precis så Karlfeldts dikt är. Själv liknar han ju sitt värv vid en smeds i dikten ”Rimsmeden”, och så ska hans poesi ses, som ett omsorgsfullt smide. ”Nu, grova smide från min tankesmedja,/ska släggan gå och pröva vad du tål.” Man kan se framför sig hur den håriga underarmen fattar pennan, måttar och drämmer till med ett dalskt rim. Passar det inte in i helheten så glödgar han upp dikten, formar om och kyler av. Filar och skriver om. Det är sällan man läser en text som känns så ”färdig” som denna; byt ut ett ord och hela dikten rasar.

Han har många ansikten, den gamle bonderomantikern. Det råder ingen tvekan om att han skrivit några av våra vackraste naturdikter, men jag skulle också vilja hävda att sexualitieten här finner ett av sina starkaste uttryck i det svenska språket. Det formligen jäser av ungdomligt libido och erotisk spänning mellan raderna. Oskulder defloreras, det trånas i kojor och slott, älgtjurar ränner brunstiga under fullmånar och par kopulerar i buskar och på höskullar. Ingen kan påstå att han inte hade hormoner i alla fall!

Att läsa Karlfeldt är också att kliva in i en övergiven lada eller fäbodvall. Springorna i träväggen silar solens strålar i dammet. Man undrar om det varit någon därinne det sista seklet. Det luktar aningen instängt, men där finns även underbara dofter av svunna tiders skördar. Betslet hänger över skalkarna. Ett kohorn är uppsatt på väggen. Kurbitsmålningar i taket. Gamla ting att upptäcka. Gamla ord. Mycket gamla ord.

Därför känns denna samling mycket välkommen, då dikterna tillfogats en utförlig kommentarsdel lätt tillgänglig på sidans fot. Det är i och för sig en aning lärobok över den lösningen, men att placera Johan Stenströms kommentarer sist i samlingen hade gjort läsningen omständlig. Nu öppnas dörrar utan fördröjning. Uråldriga bruksföremål får betydelse. Dikten blir tydlig. Karlfeldt kommer ut i solljuset som en av våra största ordkonstnärer.

Jag ska inte skriva mer om Karlfelds poesi nu, för alla som är intresserade vet mycket väl var han står och för vad han går. Man är för eller emot. Man uppskattar yrkeskickligheten eller föraktar hans självgoda gestalt. Hans elegans kan läsas högtravande. Eller tvärtom.

Textutdrag (Visa/göm)

Anders Edwartz

Publicerad: 2001-11-27 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-23 18:14

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #394

2 kommentarer

Karlfeldt, tycker han är passé.

Läser hellre modernt.

Stefan Oregistrerad 2003-11-23 16:13
 

För mig är Karlfeldt levande!Upptäckte honom i de senare tonåren och han har varit med sen dess.Språket är kanhända lite svårforcerat ibland,men rytmen – säger rytmen!

Hoyan Oregistrerad 2004-07-22 15:20
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?