Once again I tried committing suicide – this time by wetting my nose and inserting it into the light socket. Unfortunately, there was a short in the wiring, and I merely caromed off the icebox. Still obsessed by thoughts of death, I brood constantly. I keep wondering if there is an afterlife, and if there is will they be able to break a twenty?

Om Woody Allen brukar folk alltid ha en åsikt. ”Han är ju bara en neurotisk babbelkaja vars enda ‘talang’ möjligen består i att stöta fram meningslösa meningar om livets bagateller medan han viftar med händerna så att dom tjocka glasögonen hamnar på sniskan”, säger somliga, och viftar själva så upprört med armarna att man nästan knockas omkull. Eller: ”Woody Allen är en äcklig och oattraktiv gammal gubbe med pedofiltendenser. Se bara på hur han lämnade fräscha frugan (Mia Farrow) och gifte sig med sin mycket yngre styvdotter. Ska det vara normalt det? Nä fy faan!” Sedan finns det dom som bara tycker att han är tråkig. Otroligt tråkig till och med. Oooooootroligt tråkig.

Men det finns också dom som skiter i hans verkliga livet-relationer och inte bryr sig om att han kräver separata badrum på hotell eftersom han får panik över att se någon annans hårstrån i duschen – även om dom tillhör hans fru. Det finns faktiskt folk som uppskattar hans vrickade monologer om människans paradoxala natur och om det komplicerade spelet som det innebär att älska – eller tro sig älska – en annan människa, och även för den delen sig själv. Till den sistnämnda kategorin hör jag.

När jag härom veckan trött ögnade hyllorna i Pocketshoppen på Centralstationen i Stockholm och upptäckte The Complete Prose of Woody Allen kunde jag därför inte låta bli att öppna plånboken och pytsa ut dom ca 130 spänn den kostade. Ett gott skratt kan man inte värdera i pengar, tänkte jag glatt när den ekonomiska (läs: snåla) delen av mina hjärna beslöt sig för att påminna mig om att lönekontot var mycket tommare än det borde vara så där en 3 ½ vecka innan löning. Asch, sådana petitesser!

OK, det kan sägas direkt att ni som inte har något till övers för Woody Allens filmer, oavsett om han bara regisserar eller själv spelar med, ni kan spara pengarna och skippa den här boken. Pengarna är nog bättre använda på annat. Men ni andra som vill upptäcka Woody Allen i skrift har däremot alla möjligheter att avsluta varje kväll innan läggdags med både ett eller flera skratt.

Complete Prose består av tre delar: ”Without feathers”, ”Getting even” och ”Side effects” och löper över närmare 500 sidor. När man öppnar boken öppnas också vägen in i Woody Allens högst personliga universum då boken egentligen är en samling spridda noteringar eller mindre berättelser ur – som det sägs – anteckningsblocken genom åren. Vänta er därför inte en berättelse med en klar linje med en inledning, en mitt, och ett slut i form av en upplösning. Bokens innehåll är lika fragementarisk, knasig och osammanhängande som tankar är när man egentligen börjar fundera över vad – och hur – man tänker (och drömmer).

Istället för att försöka bända rätt och anpassa sig till normal följsamhet i berättandet för att försöka få läsaren att ”förstå” bejakar Allen sina tankars associativa banor och släpper lös dom i alla sin vansinnighet, och detta görs i mindre berättelser, i längre reflektioner eller i lösryckta tankar. Ibland är det mest knäppt men ofta blir resultatet mycket, mycket roligt. Och ju mer allmänbildad man är vad gäller humaniora och samhällsvetenskap, desto roligare blir det. Allen anspelar på klassiska litterära verk, på pjäser och på allehanda kända personer, men naturligtvis inte utan att placera in dom i något nytt vansinnigt, vrickat och vridet sammanhang. Allens prosa är som Monty Python på LSD, eller som Seinfeld på (rätt många) hallucinogena svampar. I följande utdrag driver han t ex lite med det svenska svårmodet som fångats i så många Bergmanfilmer:

Perhaps no writer has created more fascinating and complex females than the great Scandinavian playwright Jorgen Lovborg, known to his contemporaries as Jorgen Lovborg. (…) Born in Stockholm in 1836, Lovborg (originally Lövborg, until, in later years he removed the two dots from above the o and placed them over his eyebrows) he began writing plays at the age of fourteen. His first produced work, brought to the stage when he was sixty-one, was Those Who Squirm, which drew mixed notices from the critics, although the frankness of the subject matter (cheese fondling) caused conservative audiences to blush. Lovborg’s work can be divided into three periods. First came the series of plays dealing with anguish, despair, dread, fear, and loneliness (the comedies); the second group focused on social change (Lovborg was instrumental in bringing about safer methods of weighing herring); finally, there were the six great tragedies written just before his death, in Stockholm, in 1902, when his nose fell off, owing to tension.

Utflippat? Naturligtvis. Roligt? Javisst! Fler utflippade ordkaskader får den som inhandlar Complete Prose av Woody Allen. Många, många fler.