Recension

: Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank
Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank Nathan Englander
2013
Brombergs
5/10

Genvägar

Utgiven 2013
ISBN 9789173374484
Sidor 249
Orginaltitel What We Talk About When We Talk About Anne Frank
Översättare Nille Lindgren

Om författaren

Nathan Englander föddes 1970 på Long Island, New York. Han har själv gått flera utbildningar i kreativt skrivande och undervisar idag på CUNY Hunter Collage. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är den tredje boken han skrivit, men den första som översatts till svenska.

Sök efter boken

Om vi börjar här: Kommer ni ihåg Nam Les Båten, som kom för några år sedan? En novellsamling skriven av en vietnamesättad australiensare, med berättelser från flera olika världsdelar, flera olika tider, men med fokus på andra synvinklar än de gamla vanliga västliga. En sorts ”världslitteratur” … som utvikning, förlåt, men jag hatar det uttrycket, som om ”världen” var allt det där utanför vår vanliga värld … förlåt, världslitteratur light som serverade lagoma lättsmälta bitar. Inget fel med det, och det var ingen usel bok alls, men någon motvalls inom mig vill ändå avfärda den som samvetslitteratur, en enkel genväg till att intala sig att man nu läst på ett nytt perspektiv.

Och att jag gör den här utvikningen redan här är kanske inte ett gott tecken för den här recensionen, men faktum är att jag har svårt att hitta speciellt mycket att säga om boken som sådan, förutom att om ni gillade Båten finns en god chans att ni gillar detta också. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling som utgår från frågan vad det innebär att vara jude – historiskt sett en sådan outsiderroll, som bara börjat bli allmänt accepterad under det senaste halvseklet – i olika delar av dagens samhälle, både i USA och i Israel, med avstamp i just de mer uppenbara beröringspunkterna: utrotningen, ockupationen, krigen, bosättningarna, nationen, religionen, böckerna, minnena. Allt i lite lagoma bitar, där varenda novell har ett eget tema, ett eget dilemma. Och som är lite lagom genomtänkt och lite lagom kritiskt och lite lagom humoristiskt, med anspelningar på klichéer och hemskheter vi redan är bekanta med och … En kul lek: Ta och läs andra svenska recensioner av den här boken och räkna antalet jämförelser med Woody Allen, som vore han början och slutet på judisk humor. Om det är den leken vi ska leka så finns det ju en oerhört rik modern judisk litterär tradition där många grävt både djupare och roligare än Englander; från Kafka och Blecher till nykomlingar som Joshua Cohen eller Shalom Auslander (vars härligt respektlösa novellsamling Beware of God rekommenderas som komplement till den här). Vinkeln är inte direkt obskyr. Innebär det att nya författare inte längre gör sig besvär, att allt är sagt? Självfallet inte, speciellt i en fråga som är så levande. Men om man går på väl upptrampade stigar bör man kanske vara mer medveten om att man gör det än Englanders noveller ofta verkar vara.

Lite för många av novellerna känns nämligen mer som skrivövningar på ett givet ämne, än som berättelser – en sorts moderna fabler med en tydlig metafor i förgrunden och en redan underförstådd essäframställd frågeställning för läsaren i slutet. Jag älskar litteratur som vågar ställa frågor, men det måste liksom finnas något annat där än en problemformulering, och ofta känns det som om Englander är för upptagen med att försöka göra en poäng. En bosättare på arabisk mark hävdar att om Torahn ger henne rätt att bo där gäller alla andra lagar i den också, inklusive slavhandel; en man med sexuella hämningar ser sin rabbi framför sig när han går på stripshow; en föreståndare på en pensionärsort får veta att en av hans gäster kanske är gammal Auschwitzvakt; judiska barn i USA mobbas av sina större klasskamrater och försöker slå tillbaka … Alla är potentiellt intressanta historier, men byggs av karaktärer i en värld som saknar djup, där språket faller platt, humorn blir krystad, och sensmoralen lite för ofta blir till: ”Jaha, visste vi inte redan det?”

Englander ska ändå ha beröm för att han vill visa på komplexiteter, och när de väl fungerar finner han något. Allra bäst i titelnovellen, en riktigt bra pastisch på Raymond Carver; två par, ena paret sekulära Floridabor och det andra ortodoxa israeler, som återses efter 20 år och diskuterar igenom sina olika liv, hjälpta av att amerikanernas son har ett riktigt bra lager marijuana. Efter frågor om sina inställningar till judendomen (”Hur kan ni ha tio barn?”, ”Vad var vitsen med att överleva förintelsen om vi sedan ska låta vår kultur försvinna frivilligt?”) kommer de in på en gammal barndomslek: Anne Frank-leken – tänk tanken att du var kristen och Gestapo kom och samlade ihop judar; skulle du gömma mig? Plötsligt måste man se inte bara till sin egen identitet utan till andras uppfattning om den också, och sin egen uppfattning om andras uppfattning om … Novellen slutar på ett smått chockat ”Men vänta nu här …”, precis i ögonblicket där mattan rycks undan under fötterna, och jag önskar bara att fler av berättelserna hade vågat göra det.

Man ska naturligtvis inte kräva att varenda bok för litteraturen framåt, och som sagt, om ni gillade Båten och inte kräver att varenda Woody Allen-film ska vara Annie Hall så … Men hur jag än vänder mig är Vad vi pratar om… helt enkelt varken underhållande nog eller genomtänkt nog att vara boken den vill vara.

Björn Waller

Publicerad: 2013-06-19 00:00 / Uppdaterad: 2013-06-18 23:38

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5268

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?