Att läsa Johan Cullberg är att få en lättfattad och auktoritativ guidning in i en annan människas mentala värld, exemplifierad i tydbara författare. Det är bara att hoppas att hans mission inte tar slut efter aktuella Gustaf Fröding och kärleken. Därtill backas den svenska litteraturskatten upp av alltför många galenpannor.

I boken Skaparkriser (1997) lyckades Cullberg med bravurnumret att sammanlänka två vitt skilda författarskap, Strindberg och Dagermans, under samma psykoanalytiska lupp. När han nu återvänder till litteraturen är det till en diktare vars verk bär starka kopplingar till den bakomliggande biografin. Att läsa versfantomen Gustaf Fröding är också att få en inblick av de minst sagt fundamentala problem som han brottades med.

Knäckfrågan inom den biografiska Frödingforskningen har varit huruvida han led av schizofreni (psykos) eller om de långa sjukhemsvistelserna föranleddes av depression, själslig nöd och ett sällan skådat alkoholintag. Vad är sjukligt visavi normalt? Ur psykiatrikerns perspektiv kan detta vara en väl så knivig uppgift, och som Cullberg påpekar är det enda sättet att angripa problematiken just att problematisera den.

Fröding drevs inte så litet, speciellt i den senare diktningen, av ett personligt och offentligt (han anmälde sig själv till Karlstads Rådsturätt för "sedlighetsbrott mot naturen") biktbehov. Det var framförallt två ok som plågade riksskalden, dels den skuldkänsla som en tillbakapressad sexualitet framburit, dels frågan varför han gjorde "ont" när han ville "gott". Djupa och uppslitande inre konflikter med andra ord.

Den som kan sin Fröding ser det med lätthet i dikterna. Inte bara kylskåpsprydnader som "En morgondröm" eller "En kärleksvisa" vittnar om detta, utan också mer maskerade verk som t.ex. "Gråbergssång". Samtidigt som den senare i form pekar mot modernismen (och föranledde en del kritiker att dödförklara Fröding som poet), bär den vittnesbörd om uppgivenheten inför oförmågan att lösa sina problem.

På så sätt genomför Cullberg en biografisk skildring parallellt med raska diktanalyser. Men som den psykiatriker Cullberg är för han också också ett resonemang om Frödings sjukdomstillstånd. Till sin hjälp har han haft ett rikt material, det finns åtskilligt av korrespondens, medicinska journaler och biografiskt material bevarat. Liksom i Skaparkriser märks i den här boken en skepsism gentemot tidigare (alltför) lättvindiga och kategoriska slutsatser.

De som hävdar att Fröding led av en patologisk psykos är, enligt Cullberg, ute på tunn is. På sätt och vis känns det som en upprättelse.