Det är häpnadsväckande vilken oroande bild Johan Cullberg målar upp av psykiatrin i Sverige från 60-talet och framåt. Vi har alltså ett ämnesområde som är menat att vårda människor i deras mest stormande och anfrätande mentala olyckor, men vars organisatoriska och beslutsfattande spelregler verkar präglas mer av prestige och trångsynthet än målet att läka. Psykiatrin […][...]

Strindberg och Dagerman, Dagerman och Strindberg. Två litterära giganter i den svenska kanon, som det brukar heta. Den ene med beethovensk framtoning, den andre schumanskt tillbakadragen. Bägge med komplexa inren kämpande mot allsköns fasor, vanföreställninar och själsliga låsningar vilket ledde fram till skrivkramp med genompripande följder. Den gängse bilden. Stämmer, stämmer inte? Som psykiatriker börjar […][...]

Att läsa Johan Cullberg är att få en lättfattad och auktoritativ guidning in i en annan människas mentala värld, exemplifierad i tydbara författare. Det är bara att hoppas att hans mission inte tar slut efter aktuella Gustaf Fröding och kärleken. Därtill backas den svenska litteraturskatten upp av alltför många galenpannor. I boken Skaparkriser (1997) lyckades […][...]