Det är sent 1800-tal på det norska Vestlandet och tre fiskarsöner förlorar sin far i en storm på havet. Det är så män brukar dö här, förstår man snart. Här, i en byggd där yrke och hem gått i arv från generation till generation i flera seklers tid.

Med denna bakgrund inleds Brobryggarna, den första boken i Jan Guillous planerade trilogi om 1900-talet. Här är det de första tjugo åren som skildras.

Vi kommer in i berättelsen strax före 1800-talets slut. Förväntningarna på det nya århundradet – ”de tekniska landvinningarnas århundrade” – är höga. Moderniteten står för dörren och framtidstron är stark. Som första generation i en gammal släkt lämnar dessa pojkar i tioårsåldern sin hembygd och tar jobb inne i Bergen, i staden. Deras öde blir en bild för ett historiskt skifte, nämligen det moderna samhällets genombrott. Det moderna, där identiteten är något större än släktnamn och social ställning, där klassresor är möjliga och kulturer kan mötas och förenas.

Det hela är ett mycket tacksamt grepp; vi har tre väldigt olika bröder som kommer att få tre olika liv. I berättelsen om 1900-talet får de vardera representera olika företeelser som vi förknippar med detta århundrade. Med dem möter vi kolonialism och rasism, vi ser den ökande urbaniseringen och ställs inför en ny syn på sexualitet och kön.

Men först tillbaka till Bergen och ungdomsåren. När pojkarna bygger en modell av Gokstadsskeppet får omgivningen upp ögonen för dem och en välgörenhetsorden väljer att bekosta en ingenjörsutbildning åt dem. Villkoret? Att de återvänder till Norge som fullfjädrade diplomingenjörer och färdigställer Bergensbanen, järnvägen mellan Bergen och Kristiania.

De går i läroverket och fortsätter sedan på Tekniska högskolan i Dresden. Så långt är deras liv sammansvetsade, men efter examen med högsta betyg skiljs deras vägar åt. Den yngste brodern, Sverre, rymmer till England med sin stora kärlek, – en äldre man. Därmed är han ute ur berättelsen om man bortsett från de fåtal gånger han närvarar i sina bröders tankar.

Mellanbrodern Oscar blir järnvägsbyggare och storviltjägare i tyska Östafrika. Han verkar för civiliserande av Afrika, för de tre K:na: Kristendom, Kultur och Kommers. För honom är Afrika en vild mörk kvinna han ska tämja. Och det gör han också, bokstavligen, när han äktar Aisha Nakondi från Barundifolket och gör henne med barn.

Endast den plikttrogne storebrodern Lauritz återvänder till Norge för att fullborda vad han lovat. Han tillbringar många år ute på Hardangervidda, om sommaren med att bygga broar, om vintrarna tunnlar.

Men här finns också Ingeborg von Freital, en frisinnad tysk baronessa som står för den nya tidens kvinnoideal. Hon är sexuellt utlevande och politiskt engagerad, men tyvärr får läsaren ingen riktig inifrånskildring av henne. Hon är istället, som alla andra kvinnor i berättelsen, en bild, en gestalt vi ser och känner via mannens sinnen.

Guillou kan konsten att skriva stora berättelser. Därmed inte sagt att han är en självklart stor berättare. Här finns en hel del fina bilder och metaforer, men ofta känns språket hafsigt med märkliga ordval och felformuleringar. Det är dock förlaget, och inte författaren, som bör klandras för detta.

Brobyggarna är en semesterbok. Inget för den otålige, alltså. Guillou förlorar sig gärna i långtgående skildringar av väder och vind, långa vandringar eller jakt- och fiskehistorier. Boken är rik på karaktärer (åtminstone manliga) och intrigen är lätt att följa med i. Dock hade den vunnit på att kortas ned, dess närmare 600 sidor hade med fördel kunnat komprimeras till ungefär hälften. Men Guillou väljer den pompösa vägen, ett medvetet och strategiskt val. Brobyggarna är bara början på något som kommer bli stort. Man kan undra hur många år vi får vänta på filmatiseringen.