Krönika

Fyrtio år med Jan Guillou

När Jan Guillou för en tid sedan gästade Babel för att tala om sin nya bok Brobyggarna chockerade han genom att hylla den tyska kolonialismen i Afrika. Tyskarna var ju, enligt hans egen forskning, ”the good guys” vilka jämfört med sina slavdrivande brittiska kolonisatörskollegor mest bestod av läkare och humanister. Att den typ av uttalanden leder till debatt kan väl knappast ha kommit som någon nyhet för en person som inte bara är en garvad reporter utan även skjutit isflaksbadande sälar på bästa sändningstid, som vägrat deltaga i den tysta minuten efter 9/11-attacken och som uttryckt att homosexualitet är mer en modenyck än något man föds till. Ändå är hans sakliga bemötande av kritiken väldigt svagt.

För ställd inför två dåliga alternativ: att antingen vara dåligt påläst, eller att dra tvivelaktiga slutsatser om den tyska folkmordet på hereofolket i den tyska kolonin i Namibia väljer han i den efterföljande polemiken på DN kulturdebatt mot Jackie Jacubowski det senare alternativet. (Att det hela skulle vara någon slags marknadsföringskampanj enligt gamle Rolling Stones-managern Andrew Loog Oldhams devis, att all publicitet är bra publicitet, är däremot alltför absurd för att verka rimlig.)

Sitt svar bygger han på två irrelevanta teser, att Jacubowski är försvarsadvokat åt Israel och att han själv inte kan anses vara ”historierevisionist av värsta sorten” eftersom hans romanserie ännu inte nått så långt i historien som till trettiotalets nazistövertagande, och en ytterst svag tes. Nämligen den att tyskarna trots allt betedde sig ”bättre” än vad britterna och belgarna gjorde när de efter Berlin-konferensen (sammankallad av tyske rikskanslern Bismarck) delade Afrika mellan sig. Det råder ju inget tvivel om att fler afrikaner dog till följd av belgarnas, och för den delen britternas, kolonialpolitik än av tyskarnas. Men att utifrån den utgångspunkten dra slutsatsen att tyskarna då är ”the good guys” är ju ändå att argumentera på ett ganska märkligt sätt. Med den logiken blir ju de lojalistiska/protestantiska terrorgrupperna ”the good guys” på Nordirland genom att IRA trots allt dödade fler civilpersoner? Bandidos blir ”the good guys” för att Hells Angels är värre (eller möjligen vice versa). Bara för att man är den minst dåliga av alla som deltar i dåligheter blir man ju knappast per automatik en ”good guy”.

Det märkligaste är ändå att Guillou kommer ut och provocerar på ämnet kolonialism och gör det på ett sätt där udden varken riktas mot USA, morgontidiningarnas ledarskribenter eller Per Ahlmark utan där den istället riktas mot honom själv. För trots alla hans kontroverser genom åren så har han ju ändå hållit på en konsekvent linje när det gäller synen på imperialismen. En linje som grundats under Vietnamkriget, med ett socialistiskt synsätt på förhållandet mellan förtryckare och de förtryckta som oftast står som synonymt med de rika mot de fattiga. En linje han inte heller, i motsats till en hel del av sina gamla vänner från 68-vänstern, någonsin avvikit från. Därför är det märkligt att han på ålderns höst nu fått någon slags, om än motvillig, beundran för den tyska kolonialismen. Härigenom blir jag inte heller särskilt lockad att läsa hans trilogi om nittonhundratalet, detta trotts att jag sammantaget läst många tusen sidor av författaren. Nej istället för att läsa Brobyggarna lånar jag det enda biblioteksexemplaret i Stockholm av hans fyrtio år gamla debut Om kriget kommer (1971), en bok jag länge tänkt läsa och som nu plötsligt fått något av en ny aktualitet.

Om kriget kommer är en ”dokumentär roman” om hur ett krig mellan Sveriges krigsmakt, som då var en av världens starkaste, och de koloniala reststaterna Sydafrika, Sydrodhesia och Portugal (kolonier i Angola och Mocambique) skulle kunna te sig. Det är en roman fylld av militärtekniska detaljer och en utförlig genomgång av de motståndsrörelser/gerillagrupper verksamma i området. Men framförallt för den en diskussion om hur Sverige med sitt då socialkapitalistiska samhälle borde agera inför de odiskutabla orättvisorna under apartheid/kolonialismen i sjuttiotalets södra Afrika. För läsaren blir givetvis den övergripande frågan hur den debuterande Guillou skulle bemöta en framgångsrik, förmögen sextioplus storviltsjägare som på ett litteraturprogram lyfter fram de tyska kolonisatörerna som ”the good guys”.

Oscar Rooth

Publicerad: 2011-11-25 10:00 / Uppdaterad: 2011-11-24 23:23

Kategori: Krönika

4 kommentarer

Jag (som faktiskt läst boken) tolkade hans hyllning av tyskarna i Brobyggarna mer som ett sätt att visa hur snabbt det kan svänga i historien vem som är ”good” eller ”bad”, beroende på vem som är betraktare och när betraktelsen görs.

Kulturkonsument2012 Oregistrerad 2012-08-16 15:02
 

Nu tillhör jag också skaran som läst boken (passade på i sommras)och kan väl hålla med till viss del. Fast kontrasten bygger ju på hur otroligt ”bad” tyskarna blev efter andra världskriget och att överdriva deras ”good” som kolonialmakt är ju ändå mer ett effekt sökeri än en objektiv beskrivning. Visst, brobyggarna är ju en roman och därigenom får han ju gestalta saker hur han vill och ja, utan att vara någon direkt expert så var ju Tyskarna humanare kolonisiatörer än sina Belgiska grannar och kanske även gentemot sina brittiska kollegor. Vidhåller dock, efter att ha läst boken, att den säger mer om författaren själv än om 1900-talets koloniala historia. För precis som när han skjuter en gråsäl i huvudet och berättar om vilken fantastisk djurrättshandling han precis utfört är hyllandet av de tyska kolonisiatörerna en ståndpunkt han vill ha för att skapa reaktioner. Boken som sådan tycker jag är läsvärd, men som vanligt med Guillou är det den svart-vita världen som gestaltas. Goda och onda och huvudpersonerna är ju precis så duktiga, hårt kämpande och ärliga som det brukar vara när han sätter sig ner bakom skrivmaskinen.

Oscar Rooth Redaktionen 2012-08-17 08:08
 

Jag håller med om att exemplet är rätt överdrivet (vilket jag också skriver i min recension). Ett problem med Guillou är just att han är en så känd och debattglad typ att hans person alltid kommer blandas ihop med den fiktion han skriver.
Gillar man inte Jan som person kommer man knappast gilla böckerna heller, varken Brobyggarna eller några andra.
Här är i alla fall min text om Brobyggarna: http://kulturkonsument2012.wordpress.com/2012/08/09/brobyggarna-jan-guillou/

Kulturkonsument2012 Oregistrerad 2012-08-17 11:32
 

Det var en bra recension där jag instämmer i det mesta (utom betyget då). Antar att detta var en riktigt angenäm bok att skriva då han ju inte minst får in långa jaktpassager, det vanliga vin namedroppingen, kontroversiella ställningstaganden av det typ där man direkt skall tänka ”men så kan det ju inte vara” och överhuvudtaget så mycket fakta briljerande man kan få in på 600 sidor.

Och visst är det svårt att läsa en JG roman utan att ta ställning till JG själv, han underlättar ju det knappast heller själv genom den typ av författarfoton som alltid förkommer där man riktigt ser hur han trivs med sig själv. Är nog ändå lite kluven till Guillou, för det är ju trots allt något med det självgoda besservisseraktiga som ändå får en att alltid läsa det han skriver. Och som berättare skriver han ju alltid medryckande och när man läser honom blir det ju mer eller mindre sträckläsning.

Oscar Rooth Redaktionen 2012-08-17 11:52
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?