Rubriken till denna recension är Hans Alfredsons egna ord från baksidestexten på hans första bok En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården från 1961 (jag har läst andra upplagan från 1965). Boken känns till viss del som den allra första Lindeman-sketchen, fast i långt bokformat. Denna bok, skriven av den då 30-årige Alfredson utkom en kort tid innan Lindeman-figuren eller Lindemännen skapades, vilket skedde 1962 till Hasseåtages allra första gemensamma revy Gröna Hund på Gröna Lund. Jag har haft denna Delfinbok i min bokhylla i flera år, inköpt för tio kronor i ett antikvariat. Typiskt att det först nu blir av att jag läser den.

För några år sedan recenserade jag En liten smula underbar av den engelska komikern Dawn French och tyckte inte att hennes bok var så rolig. Förlaget citerade en recension av The Times, som hade utlovat att man skrattar på varje sida. Så var det inte alls med den boken, men tänk om man kunde hitta en sådan bok! Och nu har jag faktiskt hittat den. Med risk för att göra någon besviken, recensioner av humor är nog ganska riskfyllda, så vill jag påstå att man dessutom skrattar flera gånger på varje sida när man läser Hans Alfredsons första bok. Jag vågar inte precisera antalet (i genomsnitt). Det är svårt med humor i bokform. Det gäller att befinna sig på rätt våglängd med läsaren eller med författaren och det är nödvändigt att läsaren befinner sig i ett för humor mottagligt sinnelag. Och så är ju verkligen inte alltid fallet. Men vid denna läsning föll det mycket väl ut, i alla fall för mig, och det måste kunna gälla en mängd andra människor också.

Tage Danielsson och Hans Alfredson tillhör mina föräldrars generation. Under min uppväxt införskaffades och spelades LP-skivorna från Hasseåtages revyer på vår grammofon och med dem alla sketcher med Lindemännen; det var alltid roligt att lyssna på allt detta. Mina föräldrar hade dessutom båda studerat i Lund. Min pappa läste i Lund samtidigt som Hans Alfredson, min mamma var där först när Alfredson lämnat stan och flyttat till Stockholm. Men min pappa var inte och såg Lundaspexet Djingis Khan 1954, som Alfredson var med och skrev. Däremot såg han Hans Alfredson i AF-borgen (AF= Akademiska Föreningen, som ligger centralt i parken Lundagård mitt emot universitetshuset), springandes i trapporna där, väldigt pigg, glad, skrattande och omsvärmad och beundrad av andra studenter. Jag är tämligen övertygad om att året för denna iakttagelse var 1956, för det var det året som Alfredson var redaktör för den gamla ärevördiga studenttidningen Lundagård. Se länken ovan till hans första ledare.) Tidningens redaktion låg förmodligen på samma plats som den fortfarande gör: i AF-borgen, på fjärde våningen i det runda tornet. Jag var själv uppe i det där runda tornet för snart 30(!) år sedan och fick en intervju med Gunnel Vallquist publicerad. ”Ta bort allt som handlar om katolicism!”, uppmanade mig redaktören. Underförstått, ingen är intresserad av att läsa om det. (Och detta i en studenttidning i en universitetsstad!) Jag gjorde som jag blev tillsagd.

I En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården spelar Hans Alfredson upp sitt register av fantasifullhet och kvickhet, med en humor full av absurditeter, oväntade vändningar, och en viss brutalitet. Hans humor är Monty Pythonsk före Monty Python, de fanns först i slutet av 60-talet. Här finns också filosofiska betraktelser som blandas med vissa poetiska anslag. Boken tar upp alla möjliga aspekter av brännandet av löv och annat avskräde i trädgården. Författaren utgår från att brännandet av högar i trädgården är en manlig syssla, ja, det kanske fortfarande är mest män som gillar att bränna upp saker i trädgårdar, vad vet jag. Han belyser nyttan av att bränna löv och annat skräp, brännandets estetik, diskuterar lämplig tidpunkt för uppbrännandet, och lämpliga antändningsmedel, lämplig klädsel vid utförandet och de olika specialredskap som kan införskaffas för ändamålet och så vidare. Brännandet kan ses som en terapi, en alldeles speciell upplevelse av ”den stilla ron och blickandet in i sig själv”, men det är också vanebildande. Det finns äventyr, men också en hel del faror förknippade med eldandet: det kan ta eld i kläderna, man kan få gnistor i ögonen, man kan må illa, rent av förgiftas av röken, man kan sticka sig på törnen m.m., man kan få ståsår och sittsår, man kan få förskjutningar i lederna, man kan få kontusioner, sträckningar m.m., man kan bli förkyld, man kan få värmeslag, och man kan bli vansinnig. Ja, det mesta kan hända när man bränner lövhögar, kvistar och gamla hallmattor.

Hans Alfredsons mångsidighet visar sig här också genom att han själv illustrerat sin bok, både omslag och därtill med ett tjugotal roliga teckningar i färg – ”i färgerna svart och vitt”, som han påpekar. Kontentan av att läsa boken är nog denna att det inte känns direkt avskräckande att elda högar av diverse avskräde i hörn av trädgårdar, men man förstår att det kan uppstå problem när man ägnar sig åt denna denna syssla, eller ska man här snarare använda ordet utmaningar, för att nutidsmänniskan ska förstå vad det hela handlar om.

Brännandet av löv och avskräde i trädgården kan, som sagt, också vara mycket beroendeframkallande. Ett särskilt kapitel ägnas denna åkomma:

En man som fått sin själ förgiftad av den obändiga lusten att stå med krattan i hand vid en liten lövhög i trädgården, kan under den förfärliga avhållstiden (15 maj-15 sept.) gripas av en så förtärande drift att börja bränna att han verkligen gör det, trots samhällets lagar och samvetets bud. Men hellre än att någon skall begå ett sådant brott, vill jag här ge anvisningar på några substitut, som skall ge den lidelsefulle ett visst utlopp för driften, utan att några skadeverkningar, inre eller yttre, uppstår.

Brännaren tipsas om att skaffa sig falska brännhögar, substitut för de riktiga, tills tiden på nytt är inne för bränning, då hösten har kommit åter eller då snön på nytt har dragit sig undan.

Jag låter min pappa läsa några sidor i början av boken, han som själv blev komiker på äldre dagar och under många år var ståuppare på Stockholms tiljor. ”Inget för ungdomar”, tror han. ”Den är för gammaldags och med ett alltför akademiskt språk.” Han tycker inte det han läser är särskilt roligt, (kanske hade han gillat senare delen av boken bättre) däremot tycker han att teckningarna är påhittiga. Ja, det är inte lätt med humor!