Caryl Rivers Oskulder är till stora delar kul nå djävulskt. Tänk Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hašek. Tänk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen. Ja, jag vet att karln antagligen är antisemit. Jag har skrivit om det här och på andra ställen. Jag kan inte hjälpa att jag ändå finner boken löjligt underhållande. Ni kanske gillar pölsa eller risgrynsgröt med saftsoppa och inte föraktar jag er för det!

Emil Cioran skrev en gång:

Att sända någon en bok är att begå ett inbrott, det är ett hemfridsbrott. Det är att inkräkta på hans ensamhet, på det som är mest heligt för honom, det är att förplikta honom att avstå från sig själv för att tänka på dina tankar

Hade han inte kolat för rätt många år sedan hade jag varit säker på att han plagierat mig.

Gud ska veta att jag inte har särskilt mycket till övers för katolska läror. Om man nu får säga det i det här jävla landet längre. I boken har vi några ungdomar, på gränsen till manna- och kvinnoåldern, och från de sista skälvande månaderna av sin tid på en katolsk High school skådar de in i en framtid som de liksom vi andra som inte är synska eller cyniska inte vet någonting om. En ska bli prälle. Två fantiserar om ett syndigt leverne som journalister i New York. En av dessa är Peggy, Peg. Den andre heter Constance, Con. Prästämnet är Sean, Sean. Han är Peggys pojkvän. Inte sällan utför de förlåtliga synder, men några fullbordade ligg kommer inte på tal även om både det ena och det andra sker i underkläderna när de hånglar, kladdar och har sig. Caryl Rivers! Som du beter dig!

Nå, tänker ni, det där låter ju inte så jämrans kul. Men det är inte mitt problem. Inte ska jag försöka övertala er heller. Som om det är en recensents jobb. Jag tycker inte om att ha roligt, men ibland så kan jag ändå unna mig ett litet ryck i mungipan. Men under läsningen grovgarvade jag rakt ut många gånger. Eller vad sägs om ett gäng vuxna och väl ansedda antisemitiska katoliker, alltså den sämsta sorten, som startar ett klädföretag enkom för att kränga sedliga sopsäckar till klänningar avsedda för de katolska flickstudenterna. Allt för att de fromma katolska pojkarna ej skola ledas i frestelse och fördärv. Dessa vuxna och väl ansedda katoliker går lös i en klädbutik och försöker riva sönder alla kläder som är gudi obehagliga. Dr Liam McCafferey – Seans far –, som för övrigt anser att urringning är vad som för nationen tillbaka till hedendomen, är en av vandalerna. Butiksföreståndaren är gudskelov ett stadigt stycke karlaspektakel som delar ut en rejäl knogmacka och sen är det inte mer med det.

Peg berättar att hon generellt var

hopplös när det gällde relationer till män. Jag var inte bräcklig; jag kunde inte flörta utan att se nervsjuk ut; jag viste inte vad jag skulle göra när någon drog ner gylfen; jag förde när jag dansade, hade svettiga händer och vax i öronen.

Må så vara. Samtidigt konstaterar hon att High school–killarna inte förväntar sig ett helgons renhet. Att bjucka på en hamburgare och sticka in tungan i örat var deras syn på kärlek och ömhet. Hon ville ha något mindre oortodoxt, men för en annan låter det ju helt fantastiskt. Samtidigt blir jag lite ledsen – ingen har någonsin bjudit mig på hamburgare eller ett litet hångel i mitt öra.

Peg är kanske inte Afrodite, men hon är åtminstone inte sen med att backa upp allehanda ofog som Con kokar ihop. Den oheliga treenigheten Sean, Peg och Con fabulerade nämligen ihop en berättelse för skoltidningen om ett helgon som ska ha hetat Leo av Skojritt – alltså Leo Trotskij! Ett kommunistiskt helgon! Har ni hört på maken! Det är ju kul på alla plan(ekonomier).

En annan episod kommer mig att tänka på Aeon, ett dödsmetalband från Östersund som antagligen inte är oproblematiska och helt säkert äter Jehovas vittnen. En textsnutt ur en låt om en präst går så här

He gives you looks but you are way too young to know / All the naughty in his mind.

Lång historia kort: Sean har klätt sig i kjol, sminkats och grejer. Allt för att studenttidningen ska gå till historien. De ska bli oförglömliga. Snuskprästen, som agerar vägledare när det kommer till sex och kärlek, ber vad han tror är skolans vackraste donna berätta vad som händer i sängen. Exempelvis har Sean fått en skiftnyckel inkörd mellan benen. Pedofilprästen kåtar upp sig å det grövsta, något börjar växa i byxan på pervot och han ”råkar” oskyldigt efter ett stegvis närmande ta Sean mellan benen. Så kan det gå. Stämningen blir en gnutta ansträngd och prästen flyr snopen med snoppen mellan benen. Snuskprällen håller aldrig någon föreläsning om sex igen och tar absolut inte emot flickor på sitt rum för att ge dem vägledning i vad som kan vara paradiset på jorden.

När jag läser boken hör jag att ”Kristi ande är mitt ibland oss.” Nej, det är inte någon röst som i huvudet vägleder mig. Såvitt jag tror alltså, men vad vet jag. Vad som talar till mig är den radiosända gudstjänsten på P1. Följaktligen måste det ha varit söndag någon gång mellan klockan 11 och 12. Orden strömmar ut från köket, tar en högersväng och landar hos mig i vardagsrumssoffan. Bredvid mig ligger Franz, en lurvkatt som en gång faktiskt beskyllts för att vara Den fallne ängeln i egen hög…katt. Svart päls och gula ögon har kanske den inverkan på halvt psykotiska människor och är hur som helst en svart katts öde i livet. Det här var ett av de där tillfällena då man nästan tror att det finns något översinnligt och svårförstått som med sina outgrundliga outgrundligheter drar i tåtarna.

Det finns djupa skåror av allvar som kontrasterar: Döden, vår tudelade oförmåga att förmedla och förstå, kvinnomisshandel, postejakulär ångest, uppbrott och framåtrörelse, förlust och tomhet, lögner, ögontjäneri, Teodicéproblemet: Alltså vuxendomen, domen att bli vuxen.

När barndomen gled ifrån mig / dog någonting inom mig. Jag lämnade / föreställningarnas drömlika värld / av yttre glans och kristallfärger, / av fåglars / sång, gullvivors doft och den rena / fläkten av slåtterfälten, och fann en självgod värld där svart förvandlades till vitt; / en Janusvärld med inre mörker / men med yttre normalitet.

Texten är hämtad ur ett nummer av Subaltern där du finner ett utdrag ur en text av Brun av Köln, ett helgon som avled år 1101 eller nåt. Inte en förtida protokommunist så vitt jag kan förstå. Så tänker jag mig ändå att ungdomarna anar att framtiden ska te sig för dem. Barn- och ungdomen kommer aldrig tillbaka – såtillvida man inte blir dement.

Blir det för mycket av det roliga? Hur kan det bli för mycket av det goda? Alla fantastiska allegorier och kommentarer? Jag bara frågar! Bara veklingar kan inte hantera 100 semlor eller 50 Cosmopolitans. Fast, ärligt, mellan dig och mig, så hade Boken kunnat vara några sidor kortare. Den förlorar mig mot slutet, den måste inte finnas, jag lever inte mitt liv genom den. Men säg det för guds skulle inte till min vän.

Och rubriken? Gick du på den lätta!? Det är ju första raden i boken, dummer. Din oanständiga läsare och önskedrömmare!

Similar Posts:

• Vad gör man inte för sin häst?
• Att brottas med gud
• Livet i en amerikansk håla
• Det upproriska hjärtat
• Monstrets egenskaper

- Jag är verkligen nyfiken på innehållet i de här böckerna. Är det en sorts dagbok?
Claus säger:
- Nej, det är lögner.

Sådan är Agota Kristófs trilogi. Hela tiden. Varje kapitel av de tre romanerna berättar sin historia så rakt på, så enkelt, så medryckande att jag hajar till varje gång jag inser att hon precis slängde in en liten detalj som helt ändrar sammanhanget, synar sin egen lögn. Var och en av de tre romanerna sträcker ut tidsperspektivet – från månader till år till decennier – och inleds med ett ”OK, vad som egentligen hände…” Och allt känns ändå så självklart att det aldrig känns konstlat. En berättare (eller möjligen två, eller möjligen två tillsammans, eller…) som hela tiden måste backa och ta ett djupt andetag för att klara av att berätta sanningen trots att allt han berättat är sant.

Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta. Vi börjar med att ge varandra örfilar och därefter knytnävsslag. När Mormor ser våra blåslagna ansikten säger hon:
- Vem har gjort det där?
- Vi själva, Mormor.
- Har ni slagits? Varför då?
- Utan anledning, Mormor. Oroa dig inte, det är bara en övning.

Redan öppningen är så fantastisk; två små tvillingbröder, Lucas och Claus, dumpas hos sin ilskna gamla mormor på landet av en mamma som måste få bort dem från storstan nu när Kriget är här. (Att det är Ungern under andra världskriget sägs aldrig rakt ut; inga nationaliteter, inga språk, inga stadsnamn…) Mormor kallar dem horungar och förklarar att de får klara sig bäst de kan, så bröderna börjar – som tvillingar gör i skräckromaner – bygga sin egen gravallvarligt lekfulla värld av sina egna skriverier och teorier om hur världen fungerar. Det är rena rama Getingfabriken eller Äldreomsorgen i övre Kågedalen tills världen utanför alltmer börjar tränga sig på och bli svårare och svårare att få ihop med barndomens magi och amoral.

Genom hela trilogin, från brinnande krig till diktatur till 90-talets förvirrade ”frihet”, berättar Kristóf om Claus och Lucas historia om och om igen, inte genom att stryka och radera den gamla versionen utan genom att bygga på den. Människor och händelser som betyder en sak för sexåringarna blir något helt annat för 20- och 50-åringarna, det som var en nödvändig lögn 1956 är i sig en historia 1990. Claus och Lucas byter roller, från oskiljaktiga till för evigt olika, från en oskiljaktig duo till två möjliga historier som slitits isär av historien och aldrig kan sättas ihop igen. Det är förstås lätt att tolka alltihop som en metafor över Kristófs egen exil, varje möjlig flyktings undran över vad som hade kunnat vara om de stannat eller flytt, den dubbla världen av två vägar som båda är sanna och båda är omöjliga… men det vore att göra trilogin en rejäl otjänst; den är för rolig, för uppfinningsrik, för drabbande för att förklaras så enkelt. Från de härligt groteska första kapitlen till ett slut där människor försöker lappa ihop sina historier i en värld som blivit mycket absurdare än någonting två granatchockade sexåringar kan intala varandra sugs jag med hela vägen, och nu kräver jag fan att resten av Kristófs böcker översätts också.

Similar Posts:

• Den passionerade ordboksanvändaren
• Kärlek i en flytande verklighet
• Dödsfinkar och dårskallar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

Redan vid tolv års ålder visste han att han skulle bli predikant. Senare såg han Jesus röra sig från träd till träd i bakhuvudet, en vild raggig figur som vinkade åt honom att vända om och följa med in i mörkret där man inte kunde veta var man satte fötterna, där man kanske gick på vatten utan att veta om det men plötsligt insåg det och drunknande.

Hazel Motes, hemma från kriget där han antagligen sett inälvor, jord och rötter sammanblandade i någon typ av mörkbrun sörja, är rotlös. På ett vis i sig själv, men främst eftersom han varken har vänner eller familj att återvända till. Så han beger sig, varken logiskt eller ologiskt, till Taulkinham. Det bara blir så. Predikant blir han också, men inte den typiska predikanten som basunerar ut Jesu ord ni kanske föreställer er. Istället grundar han Kyrkan Utan Kristus vars idé han försöker förklara för folk och andra uppifrån motorhuven på sin gamla Essex. Det är en kyrka där

dom blinda inte ser och dom lama inte går och det som dör förblir dött [och] att Syndafallet aldrig fanns eftersom det inte fanns nåt att falla från, och ingen Frälsning eftersom det aldrig var nåt Syndafall och ingen Domens dag eftersom dom första två aldrig hände. Inget spelar nån roll förutom att Jesus var en lögnare.

Inget spelar någon roll. Hazel Motes är arketypen av en nihilist. Man kan säga, som Nikanor Teratologen (jag vet! förlåt) i Apsefiston, att Hazel gjort en ”vandring från fantasin om Gud och själen till sanningen om Satan och könet”.

Blodsviss är underhållande. Språket är rättframt, handlingen okomplicerad och den innehåller inga språkliga krumbukter. Inga konstigheter, försköningar får ni leta länge efter.

De två små pojkarna, i andra sidan av bassängen, dunkade huvudena i bassängkanten.

Antingen tänkte de att Gud skulle förlåta dem, eller, om de hade sådana böjelser, utgick från att Gud var död och att det var tysken som dräpt han. Men hur kul är inte scenariot? Erkänn!

Andreas Vesterlund har gjort en nyöversättning av denna Flannery O’Connors debutroman och så här kan det se ut när det förhandlas vid ett bilköp: ”Ja, vad skulle’ru själv vilja ge för’na?”. Jag gillar dialoger som försöker efterlikna dialekter och det känns rätt även här. Konversationer utan denna okonventionella grammatik hade tagit bort en stor del av behållningen med boken.

Karaktärerna är vid en första åsyn av enkelt slag, med tydliga personligheter som vaggar in läsaren i en visshet om att de aldrig kommer bjuda på några överraskningar. Så är det nu inte riktigt. Vi har kaxiga Enoch Emery som inte är så lite ful i mun. Eller polisen som knuffar ned en bil från en klippa och lakoniskt konstaterar att har man ingen bil så behövs inget körkort. Vilket Hazel inte har. De polisiära metoderna som användes i den amerikanska södern 1918 verkar ha varit fattig på dialog men desto rikare på kreativa lösningar. Och så har vi Hazel.

Det finns mycket att ta fasta på, olika aspekter det går att grunna på och skriva om. Flannery var katolik och Hazel är hennes motsats, åtminstone teologiskt. Detta faktum gör Hazel till en mer intressant karaktär, för går det inte att ana sig till ett djup som måste finnas i motsättningen mellan skapare och skapelse? Religionskritiken i sig är inte unik, men en bägare med lite frätande syra blandat med religiösa dogmer är alltid uppfriskande att sippa på. Särskilt om det handlar om en kritik av psykologisk och sociologisk art. Och dogmer fascinerar oavsett dess natur.

Hazel är ateist och närmast anti-gud i sin hållning. Jag har vissa svårigheter med att förstå ateister, om man nu definierar ateism som i att veta att det inte finns någon Gud eller annat transcendent väsen. Det kan finnas och det kan inte finnas och för mig är det på ett personligt plan inte särskilt relevant. Uppenbarligen är det ur ett samhällsperspektiv högst relevant, men nu är inte tidpunkten för resonemang kring slikt.

Vem är då Hazel egentligen? Svårt att säga. Mer än ateist är han en dogmatiker och alla gånger en predikant – mot predikandet. Han förespråkar någon typ av hyperindividualitet där var och en är sin egen olyckas smed. Gott så. Idén är åtminstone livsbejakande och det gillar jag. Flera religioner är tvärtom livsförnekande i och med sitt fokus på livet bortom tiden på jorden. Det blir upp till var och en att förbereda sig inför efterlivet och inte nödvändigtvis fokusera på livet nu. Vilken smak och temperatur livets efterbörd kommer ha avgörs strängt taget av ens handlingar och hur väl de faller inom en bestämd mall.

Nietzsches fria ande

betraktar offret – för religioner, staten, rikedom eller fattigdom, för hälsa och ras, han kunde tillagt: kvinnooffret, för man och samhällen – som det stora hindret för människors sammansmältning.
– Ulf I Eriksson

Redan bokens baksida avslöjar vilket slut som är att vänta, men jag tror sättet handlingen byggs upp hade fått läsaren att se varthän det barkar oavsett. Upplösningen är en upplösning av ögon i ett ansiktsbad med kalk i. Bland annat. Det känns som om det slutar med något som kriget hade kunnat hjälpa honom med från första början. Om han lyckats så ett frö till insikt hos någon låter jag vara osagt, men kanske påverkar han åtminstone en person som finner mening i medmänniskan och inte enbart i något abstrakt.

Boken innehåller två blinda personer – där den ena inte är blind medan Hazel blir det först i slutet. Jag misstänker, om man kan se, att det går att läsa in en del i det; att det går att tolka det som något symboliskt i att vilja eller inte vilja se. Och alla 666-skyltar! Rör det sig om något rent satanistiskt? Eller varför inte det faktum att människorna i boken hela tiden verkar prata förbi, över eller under varandra. De för monologer, knappast dialoger, och vill framföra något helt annorlunda än lyssnaren vill höra.

Emil Cioran skriver i Sammanfattning av sönderfallet att vi inte skulle

kunna existera en sekund utan att lura oss själva: profeten i var och en av oss är just den smula av vansinne som får oss att frodas i vår tomhet.

Slutar det så för den som inte tror på något: självmord? Fast en självmördare tror att det inte kommer bli bättre och det i sig är något att hålla fast i. En som inte tror på något, hur det nu skulle gå till, håller just denna tanke kär. Men nog kan vi sluta oss till att människor ofta behöver ett sammanhang att leva och verka i för inte gå under. Hur detta sammanhang är utformat är inte heller avhängigt enbart personliga val.

Hur som haver, ut och synda med er, för synden är, som avfällingen Olof Helmersson i Norrlands akvavit lakoniskt konstaterar, ”förvånansvärt billig”. Och lite synd har ingen dött av.

Similar Posts:

• Inget ljus i sikte
• From India with hate
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• En promenad vid vansinnets rand
• En dialog

- Vad är det här för skit?!

Orden är min sambos efter att ha läst en valfri sida ur boken. Ett rimligt yttrande, här förklätt till fråga.

Denna recension är av en bok vars historia återberättas av en okänd som passivt återger vad Karrer menar enligt Oehler. Karrer, som jag finner vara både pessimistisk och misantropisk, hade, anser Oehler, som denne okände alltså berättar om, ett intellekt och en tankeskärpa som förde honom till ett gränsöverskridande, vilket, enligt Oehler, kom sig av att Karrer, med sitt intellekt och sin tankeskärpa, nådde höjden av sitt intellekt och sin tankeförmåga, något som förde honom förbi gränsen, menar Oehler, enligt den okände, enligt mig, in i galenskapen, alltså in i Steinhof där den galne hamnar, enligt Oehler, för att ha överskridit gränsen in i förnuftet, alltså övergått från att ha ett subförnuft till ett förnuft, och det förnuftiga är att inse det är oförnuftigt att vara förnuftig, säger Karrer, enligt Oehler, som blev galen och hamnade på Steinhof, där de galna hamnar, enligt Oehler, enligt den okände, enligt mig med mitt subförnuft.

Ett taffligt, inte särskilt talande och absolut inte i närheten lika underfundigt försök att återanvända stilen i boken på den själv. Nedan istället ett genuint exempel:

Medan jag, innan Karrer blev galen, bara var ute och gick tillsammans med Oehler på onsdagar, är jag numera, efter att Karrer blev galen, ute och går med Oehler även på måndagar. Eftersom Karrer var ute och gick med mig på måndagar, går ni, när Karrer nu inte längre är ute och går med mig, ut och går med mig även på måndagar, säger Oehler, när Karrer blev galen och omgående hamnat på Steinhof. Och utan att tveka sade jag till Oehler, bra, vi går ut och går även på måndagar när Karrer nu blivit galen och är på Steinhof.

Som ni märker graviterar handlingen kring åtminstone gående, galenskap och ett evinnerligt upprepande av trivialiteter. Det är, kommer jag på mig själv att tänka, underhållande, kanske intetsägande, lätt svårföljt och antagligen inte helt nödvändigt. Det krävs ibland otaliga sidor för att klargöra en slutsats. Först ett påstående, sedan ett annat som bekräftar det första påståendet genom att kasta om orden, och argumentationen som sådan makar sig framåt med hjälp av ytterligare några påståenden. Dessa påståenden bildar tillsammans en, vad kan jag kalla det, cirkelliknande men ändå inte fullständigt cirkelliknande tankegång som till slut, kan en hoppas, landar i en slutsats. För att följa med i de oändliga och undflyende meningarna krävs en koncentrationsförmåga av Guds nåde. Det är en rörelse framåt, men den märks knappt.

Handgreppet i sig är inte unikt. Borsch skrev Vergilii död med liknande stil. Vergilii död är en lika utdragen bok, ungefär som för lite smör på en alltför stor brödbit som Bilbo en gång uttryckte sig. Den är inte alls lika repetitiv, men dess ordsvada är likväl svårforcerad. Jag själv gav upp efter några hundra sidor i brist på läskondition. Gå är lite styvt hundra sidor och upplägget och stilen är i sig en upplevelse. Hundra sidor klarar man om man ger sig hän.

Misantropi var det. Nietzsche skrev något i stil med att ”alla stora tankar har man gått sig till”. Tar man det bokstavligen är denna bok antagligen en av dess främsta manifestationer. Herrarna i boken ansåg sig antagligen ha gått sig till mången storartad idé. Även jag kan ibland tycka att födseln är som att få en oönskad gåva där man resten av livet med falska leenden och äkta lögner försöker bibehålla någon sorts anständig uppsyn. Förtvivlans krön lurar alltid där borta, nära eller långt bort beroende på – ja, vad?

Oehler tycks hur som helst inte vilja, naturligtvis i samförstånd med Karrer, något annat än att mänskligheten, genom att man förlägger barnalstrandet med det strängaste av straff, långsamt skall förtvina och lämna efter sig en ”människofri jord” som förmodligen skulle ”vara det vackraste”. Sade Oehler, såklart.

Ingen människa vill ha sitt liv, säger Oehler, alla måste förlika sig med sitt liv, men ha det vill hon inte, har hon en gång sitt liv, säger Oehler, måste hon låtsas att hennes liv är något för henne, men i verkligheten och i själva verket är det inget annat än förfärligt för henne.

Jag kan inte göra annat än häxmixa ihop lite texter ur Ciorans Sammanfattning av sönderfallet och Teratologens Apsefiston. Kanske blir det en gnutta mindre rumsrent, men andemeningen är den samma och en lösning eller åtminstone ett mål erbjuds till och med!

När man avskyr denna skabb som kallas liv … ett hämningslöst övergrepp, en beklagansvärd urartning … en kränkande skändlighet, en underbart förförisk iscensättning av en egenkärlek och ett självhat bortom mänsklig föreställningsförmåga … så blir dårens säkerhet mitt i hans förkrosselse en frestelse och en förebild … ingen utväg så länge intellektet förblir uppmärksamt på hjärtats rörelser, så länge det inte vant sig av med det!

Nog om tillståndens meningslöshet.

Bernhard var inte imponerad av det Österrike han levde och verkade i. Inte Europa heller för den delen. Den österrikiska staten tycks ha varit Satans ställföreträdare på jorden. Den bidrog till ett intellektuellt och vetenskapligt klimat som i sin syrefattighet kvävde intelligentian och rentav renrasiga genier – vad det nu skulle vara. Nå. I boken blir i alla fall ett så kallat geni vid namn Hollensteiner så att säga vid sin läst enbart av kärlek till den österrikiska naturen. Just vyerna, klimatet tycks vara det som håller dessa avancerade förnuft kvar i landet. Även om det frammanar galenskap, alltså Steinhof, enligt Oehler, som för Karrer, som blev galen och hamnade på Steinhof.

Boken snuddar, trots dess oerhörda långrandighet kring exempelvis något så enkelt som att gå in i en butik, vid både abstraktioner och filosofiska spörsmål. Jag uppfattar det som att boken vill undergräva idén om en fri vilja (som jag själv har svårt att föreställa mig då jag inte vet vad en fri vilja skulle innebära) för att slutgiltigt förkasta den. Oehler (eller möjligen Karrer) har en utläggning om att vi, för att förstå en situation och dess orsaker, har en fallenhet för att söka i dess omedelbara närhet. Detta är att göra det alldeles för enkelt för sig, menar kanske Karrer, enligt Oehler, enligt återberättaren, enligt mig. Vad som föranleder en händelse är en oöverskådlig härva av skeenden vilket vi gärna undviker att tänka på. Montaigne gör det enkelt för sig när han svarar på frågan varför människor faller för varandra: ”- För att du var du och för att jag var jag”.

Jag älskar det banala och skarpsinniga i det, men vilka konsekvenser får det i slutändan om man löper linan ut och försöker reda ut orsakssamband? Det blir en sörja av radikal fatalism och ändlös determinism. Om vi söker oss bakåt för att förstå både personerna och miljön tappar vi snart bort oss själva bland alla möjligheter. Om vi antar att det ena leder till det andra och att detta ena och detta andra interagerar med andra ”ena” och ”andra” – anländer vi inte då, om vi förmår och vågar, till Universums tillkomst? Svindlande och helt oanvändbart.

Boken är kanske just det – både svindlande och oanvändbar. Men jag gillar hur som helst den i sin avancerade enkelhet, med dess observationer och sina tankar. Jag rekommenderar den och rekommenderar den inte. Elitism och ett förakt för vad de kanske skulle kalla pöbeln genomsyrar texten och jag skulle inte bli förvånad om det återspeglade Bernhards egen åsikt. Smaklöst, men en tanke som kanske föresvävar de flesta någon gång: ”Alla andra är så korkade! Hur kan de göra si och så? Varför kan de inte tänka ett steg längre?”.

Hur som haver får den ändå nöja sig med en sexa. Inte alls förnuftigt. Och tur är väl det.

Similar Posts:

• Känslan och förnuftet
• En kyrka utan Kristus
• From India with hate
• Morfar tämjd av Bibeln
• Dragkamp mellan det apolliniska och dionysiska

Bespottad och hyllad, alla gånger frånstötande och oavsett utgångspunkt högst problematisk. Fascistisk, nazistisk, misogyn, antisemitisk, ja, rentav satanistisk. Där förekommer incest, pedofili, mord, tortyr, farliga omkörningar. Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, skriven av Niclas Lundqvist under pseudonymen Nikanor Teratologen (teratologi är läran om missbildningar), orsakade viss förfäran när den gavs ut under tidigt nittiotal. Boken, men än mer författaren, blev åter ämne för diskussion när det under förra året genom Expos arbete uppdagades att Niclas i högsta grad bidragit med motbjudande inlägg på Flashback. Nazistiska sådana. Det är inte försvarbart, naturligtvis inte heller acceptabelt.

Jag vill knappast beteckna Äldreomsorgen som en klassiker. Intressant är däremot frågan huruvida det går att frikoppla verk från verkare och i debatten kring författaren och boken ställdes denna fråga på sin spets. Det är viktigt att grunna på eftersom många äldre verk som läses idag – oftast de så kallade klassikerna – inte sällan är bärare av flertalet av de ovan nämnda komponenterna. Hur skall vi ställa oss till detta faktum och varför skall vi förresten över huvud taget läsa dessa dammsamlare?

Nå.

Det är med en gnutta självförakt, eller snarare skam, jag på frågan vad jag läser måste svara sanningsenligt; att jag genom vad jag oftast läser rör mig inom områden vilka kan benämnas finkulturella. Min självuppfattning är att jag ingalunda sällar mig till någon finkulturell krets, snarare raka motsatsen. Det vore alltför pretentiöst och min bakgrund hindrar mig oavsett. Hur som helst finns ingenting som är fint eller fult per se eftersom värderingar är svävande överenskommelser som formats av, och ständigt omformar, vår förståelse av det kulturella landskapet. Jag skall inte göra ett försök att ringa in respektive område. Faktum är emellertid att en läsning av Bröderna Karamazov alstrar mer kulturellt kapital än om man läser den senaste deckaren som ligger högt upp på Adlibris’ topplista. Detta rör förvisso all typ av kultur: Att se Turinhästen anses finare än att kika på den senaste Hollywoodrullen.

Kanske är läsandet till syvende och sist en aktivitet bland andra. Vad man läser är ens ensak och ingenting någon annan bör lägga någon större värdering i. Litteratur kan vara lika mycket verklighetsflykt som något annat, en fullgod förströelse för att avskärma sig från sitt eget liv. Gangstrar och psykopater fascinerar onekligen men är det inte så att det är karaktärer som under flera hundra år i litteraturen återkommit och kommit åter? Men varför föredrar jag då ofta en hundrafemtio år gammal bok framför det senaste – även om det naturligtvis finns moderna författarskap som är helt fantastiska?

För mig är litteratur som bäst när den i mig spelar an på någon nerv vilken som helst, när den får mig att på djupet tänka eller känna. Den skall lämna ett avtryck. En känga i skrevet eller en spetssko under revbenen. Texten som bränsle, inte blott och bart eskapism. Dels är klassiker ofta rent historiska skildringar av ett svunnet samhälle och dess rådande förhållanden, dels bärare av tidlösa frågor rörande Moral, Gud, Mening. Vi ställs inför frågor som är lika aktuella idag och genom läsandet måste vi värdera situationer vi kanske inte skulle råka in i utanför fiktionen. Jag frågar mig om det inte måste finnas rimliga anledningar till att de fortlever trots stora omvälvningar i samhället, att bokpressarna gång på gång spottar ut nya upplagor? Är det inte så att dessa frågor är skildrade på vis som gör dem närmast oantastliga i en rådande kanon?

Dostojevskij, när vi ändå är inne på honom, har skildrat människans inre och svårigheterna i egenskap av att vara vid liv på sätt som jag inte finner någon annanstans. Karaktärerna är sällan slätstrukna, aldrig ensidiga och närmast omöjliga att beteckna som enkom onda eller goda. Det irrationella hos oss avtäcks, vi får all anledning att nagelfara det självbedrägeri vi gör oss skyldiga till när vi intalar oss att vi är mästare över oss själva. Läsaren får följa med in på balerna och alla andra sociala rum den högre societeten för sig i, men det är med en ironisk underton, man anar ett skälmskt litet leende bakom det skrivna. Hjärtat ligger istället hela tiden vid de utsatta, utslagna och många gånger handlar det om pur människokärlek. Människan är liten och ensam och vad som skiljer oss i detta avseende är att vi har skilda förutsättningar att hantera detta sakernas förhållande. Det är viktigt att komma ihåg, inte minst i våra dagar då social utsatthet, ojämlikhet och ren och skär mänsklig misär finns i vår omedelbara närhet.

Jag tänker mig att det inte gör någon skada att ge sig på vad klassiker man nu ramlar över. Samtidigt är de behäftade med stor problematik. Ofta är de misogyna och då och då även antisemitiska. Detta är alltså inte unikt för Dostojevskij, som vi i denna text låtit symbolisera författare av Klassikern. Det går givetvis inte att friskriva någon eftersom denne verkade och levde i en tid där jämställdhet mellan könen och samhällsskikten närmast var en icke-fråga. Det gör det kanske mer förståeligt men inte godtagbart. Jag vill gärna skriva att sådana tendenser i det skrivna idag skulle förpassa både författare och bok till en, naturligtvis metaforisk, köttkvarn respektive pappersstrimlare – eller åtminstone ut till periferin. Så är det inte. Det här är kanske inte ett klockrent exempel, men i de oerhört uppskattade Femtio nyanser-böckerna romantiseras våld inom sex. Eller varför inte kasta ett öga i någon av alla självhjälps- och dietinriktade böcker vilka med all (o)önskvärd tydlighet understryker vad som är rätt respektive fel. Inget utrymme för invändningar, äter du inte så här dör du helt säkert inom en vecka och för att gå ned de extra kilona inför semestern behöver du bara mata dig själv med en slev skämda kycklingvingar. Eller mer eller mindre subtil rasism. Eller våldsromantik. Eller misogyni. Eller …

Skall vi bortse från detta när det kommer till de så kallade klassikerna eftersom de är just det – klassiker? Jag kan sitta och håna och såga moderna böcker i all oändlighet (naturligtvis helt utan självinsikt). Vad rättfärdigar att jag behandlar verk jag håller högre annorlunda? Skall vi plocka ut de russin som finns och sprätta ner dem i komposten? Vid översättningar, skall vi omarbeta förkastliga och anstötliga ord och stycken till något som smälter in i dagens kontext? Är det ett sätt att anpassa det skrivna för att nå ut till en modern publik eller blir det då bara en förskönande omskrivning som är oärlig mot verket? Eller bör vi vara så trogna som möjligt mot originalverket, de är ju trots allt skriva som de är skrivna?

Det är ett individuellt ställningstagande vad vi vill använda böckerna till. Rent (litteratur-)historiska analyser? Som tankeställare? Som ett påvisande av tidigare samhällens avarter till människosyn? Alla är för mig fullgoda skäl. Som med allt annat kan man åtminstone ge dem en chans innan de avfärdas. Om inte annat för att påminna sig om att människan inte var så annorlunda för hundra år sedan.

Similar Posts:

• Det är synd om människokräken
• Förvirrad, förlorad men inte ensam i Sankt Petersburg
• Korta romaner för försvunna mellandagar
• Astrids skimmer
• Tankar kring recensionen

i Ödmården finnas omkring hundratalet folkslag; vi som bo i hålena kallas ”vi” eller i avfall ”oss”; vi lefva nära omkring resterna av fornstaden Österby, och bland Ödmårdens folkslag äro få så väldeligt som vårat; av vissa folk finns endast någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr, grinig och sabeltandad (…) vi ha ett Cultur-hål för kulturen, ett bandyhål för kroppskulturen, ett hårdhål där heddpangarna yla sina ljusbringarpsalmer, och så tempelhålet med jonatan på krysset, med snickarboar full med hemska figurer som folk biktat fram med täljkniven

Jo, så beskrivs det, och det är helt fantastiskt kul. Archifarien i Ödmården har hittat ett ex av O C Kjellbergs bok Framtidens språkstudium och språkundervisning från 1906 och blivit besatt av idén att återskapa det äkta svenska språket och därigenom det stolta svenska folket, rena bort allt svagt och utrikiskt. Det måste väl vara så man räddar sig undan helikoptrarna och översvämningarna? Så allt som händer i hålorna i det som en gång var Uppland – halvhjärtade uppror mot nedriglänningarna, politiska intriger mellan Ödfursten och hans undersåtar, och den våldsamma kedja händelser som sätts igång när en gammal satellit med fungerande reaktor kraschar rakt ner i deras skog och ger dem magin som kallas elektritet – beskrivs på en pidgin av Karl XIIs bibel, 1800-talsromantik och modern slang som inte liknar något jag läst sedan Teratologen bara låtsades vara nazist. Han vet ju så väl vilket samhälle de måste tillbaka till, det perfekta folkhemmet han läst om i de få böcker som överlevt, där …

allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hoppfällbara skeppet Silja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen siöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen

Det händer sällan att språket i en svensk roman knockar mig på det här sättet. Jag gillade verkligen Håkansons Marvelhjältar-i-1910-talets-Stockholm-pastisch Järnskallen häromåret, men nu känns den bara som en stretchövning för detta. Ödmården är tunn, men så full av språklekar, mytologiflarn och slippriga idéer att varenda mening blir ett labyrintiskt konstverk, ett lapptäcke av verkligheter och självbilder som bara slår sig stoltare för bröstet ju tommare de klingar. Världen han bygger upp är absolut inte den där småsexiga framtiden vi vant oss vid från Hungerspelen och dess kusiner, snarare finns där toner av modern rysk dystopi som Tatjana Tolstajas Därv eller Vladimir Sorokins Tellurien (inte för inte är ju Håkanson översättare från ryska). Ödmården erbjuder inte det där heroiska övervinnandet av orättvisor och onda makthavare, den är bara fuktig och kall, och folket som bor där ett gäng sjuka missbildade typer som allt stolt snack till trots …

kura samman när skarvarnas onådssträck draga fram över himlagrånaden, vi bäva för tångulven, vi gömma oss under ruskan och besvärja skrymtet, vi offra täljgobbar åt emil i bodkapellen, vi blota finsill åt sjelvaste Satan (…) ingenting veta vi om allt detta elen datan dentalvården flyghirderna jättedornen frensarena intranät köschbarstomaterna

Ödmården utspelar sig i en värld där det faktiskt var bättre förr, där en döende mänsklighet klamrar sig fast med allt lösare grepp, där man backar in i apokalypsen med ögonen i en sprucken backspegel. Håkanson skriver bitande (om någon gång väl övertydlig) satir av allt från identitetspolitik till trångsynt Swärjevänskap, beskriver ett samhälle byggt på spillror av galna minnen av fornstora dar, som våra svältande hålbor stirrar sig så blinda på att de inte har en chans att se hur mycket de fortfarande lever i den. Men jag har sällan garvat så här mycket åt världens undergång.

Similar Posts:

• Systemkolapokalyps
• Litteraturens doldisar i välskriven fackbok
• Våld, åtta till fem
• Skål Moder Svea!
• ”Det är härifrån jag kommer.”

Några månader har passerat sedan jag hoppade av dagis. Inga formulär fanns att fylla i, så jag öppnade i all anspråkslöshet grinden och gick hem. Personalen har inte vidtagit åtgärder. Förmodligen tror de att jag fortfarande är där.

Det där att hoppa av, att klara sig själv, att inte gå med strömmen. En hjälte går sin egen väg. Själv är bäste dräng. En bra sås reder sig själv. Speciellt då om en är välbeläst berättare i en roman. Och om en sedan bara är fyra och ett halvt år gammal, lappri; kom inte och påstå att den genomsnittlige skandinaviske romanfiguren inte alltid har varit en självupptagen barnrumpa.

Alltså: Barnet rymmer från dagis, kastar bort sitt namn, stultar hem till lägenheten som övergivits av föräldrarna upphovsmännen, och lever nu där i inre exil som en Östergrensk gentleman i miniatyrformat tillsammans med sin tysktalande leguan. Som en modern Loranga hittar hon pengar här och där som hon kan köpa mat för. Hon läser böcker, ser på TV, bildar en skör vänskap med den förvirrade tanten i lägenheten intill och försöker umgås så litet som möjligt med alla dessa välmenande, lismande, infantila vuxna; expediter, bibliotekarier, socialarbetare som Vet Bäst.

Det svinet vet fuller väl att jag ska ha leguanfoder, men att utan åthävor ge mig det, ta emot pengarna och sedan vända sig till nästa kund, tycks för henne te sig som ett öde värre än döden. Hon kan inte leva om hon inte får plåga mig med sitt riktningslösa pladder. Det är en av nackdelarna med att vara ett barn. Den korkade expediten anser att jag är ”duktig” som själv köper mat åt mitt husdjur.

Främlingsleguanen känns först som ett riktigt härligt lustmord till roman. Montelius ger sin berättare en röst som en förläst 90-åring med överklassaspirationer, som om intellektuell överlägsenhet betydde något, som en ohelig allians mellan Gunilla Bergström och Nikanor Teratologen. Det är, med ett ord vår berättare aldrig skulle ta i sin sofistikerade mjölktandskäft, skitkul; ett barn som, på egna villkor, ställer sig vid sidan av och med den skarpaste cynism plockar isär sin värld. Men samtidigt gör Montelius det aldrig lätt för sin huvudperson. Att brådmogna barn och bortsorterade pensionärer blir vänner är ju ett gammalt grepp, men de flesta författare vill hitta något triumferande i det; hos Montelius får vi aldrig glömma att någonstans är ju barnet ändå bara ett barn, den sjuka sjuk, att rebellen alltid går i invanda fotspår, och vuxensamhället inte är något man bara kan strunta i. Sedan kan jag känna att boken gör sin poäng på de första 70 sidorna eller så och sedan… ja, vart tar man vägen därifrån? Där måste något mer hända med berättelsen om den ska vara mer än bara en uppfinningsrik satirspegel, och i stället känns det lite som att den mer rullar avstannande i mål, inledningen sitter i tills den tar slut. Tråkigt blir det aldrig, men jag kommer på mig med att undra om jag inte redan läst den här meningen, om det inte ska hända något mer snart.

Ändå gillar jag hur Främlingsleguanen förblir en enkel, bitsk berättelse som skiter blankt i att anpassa sig: Skapa en huvudperson med ett fantastiskt språk och släpp lös den på världen, se vad som kommer ut ur krockarna. Till skillnad från diverse hundraåringar, män som heter Ove och liknande nykomlingar, så har Montelius lillgamla satkärring både rötter och bett, och sättet hon vänder på världen gör det till en av årets mest minnesvärda svenska romaner.

Similar Posts:

• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Utan hämningar
• Svammel och drömhönor
• Olika inför döden

Det är den underliggande frågan i en antologi med titeln Hitler für alle, prydd med Niels Bondes oljemålning inspirerad av just de där Hitler-katterna på nätet. Undertiteln är ”Populärkulturella perspektiv på Nazityskland, andra världskriget och Förintelsen” och boken samlar en ganska ojämn och spretig men likväl intressant serie uppsatser på temat.

Lättare att besvara än den lätt moraliserande frågan om vad man får göra med nazismen är vad människor faktiskt gör. Hur används Hitler och nazismen som ett ”slagträ i debatten”, som symbol för den ultimata ondskan, som motkultur, som skämt, i skolan, och så vidare?

Det har en rad framför allt humanistiska forskare grubblat på, ofta med en ganska personlig ingång. Ibland är det just den egna motviljan mot ett visst sätt att bruka historien som bildar utgångspunkt, som när Anne Hedén försöker reda ut varför Inglorious Basterds stör henne så mycket, Tanja Schult vänder ut och in på hur man egentligen ska uppfatta Dan Parks provocerande affischer och aktioner, eller Cordelia Heβ och Monika Urban faktiskt är med och initierar den debatt som de sedan analyserar om varför svenska och österrikiska klätterleder fått namn efter nazistreferenser.

Jag gillar när forskare öppet redogör för sina utgångspunkter, men här finns också en glidning som av någon anledning är nästintill oundviklig när det gäller just populärkultur. Det är en glidning över i just det där lite moraliserande, att man gärna vill ta ställning om det man analyserar är etiskt och estetiskt bra eller dåligt. Visst har etik i forskning att göra, men varför smyger det så ofta in värderingar på ett lite lömskt sätt som sällan förekommer när det som analyseras hör till finkultur och kanon?

Vad som egentligen är populärkultur kan förresten också diskuteras. En stor del av undersökningsmaterialet i Hitler für alle utgörs faktiskt av dagstidningar. Bara två artiklar tar upp så kallade vanliga människors historiebruk: texten om klätterlederna, som använder sig av diskussioner på olika klätterforum på nätet, och Ylva Wibeaus text om hur elever reagerar inför undervisning om andra världskriget och Förintelsen.

Inte minst denna text visar hur många olika faktorer som spelar in i hur människor faktiskt uppfattar det förflutna. Från statligt håll får man ofta känslan att det finns någon sorts föreställning om att undervisning om Förintelsen ska vaccinera elever mot främlingsfientlighet, totalitära ideologier och mobbing. Fullt så enkelspårigt fungerar ju inte människors förståelse och bruk av historia.

I stället är det flera av antologitexterna som pekar på en växande vilja att på olika sätt frigöra sig från historien. Att distansera sig, skriva om eller driva med den. Använda den efter eget huvud. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men jag tycker att det är intressant och spännande.

Similar Posts:

• Det enkla om det svåra
• Spökhistoria
• Alla är vi lite nazister, du med?
• Förintelsen per definition
• Förintelsens fasor bevittnade

Frank är 17 år och har inte dödat några barn på nästan ett decennium. Han bor här med sin far. De var fler en gång i världen, men Frank är nu som han är, och han gjorde… saker. Nu är de bara två. Och så Franks storebror, som kanske eller kanske inte är på väg hem från sjukhuset där de spärrade in honom efter att han blev som han blev. Han ringer Frank från telefonkiosker (ty detta utspelade sig på den tid då det fanns telefonkiosker), närmare varje gång, tappar tålamodet, lovar att skada hundvalpar.

Franks dagar är noga inrutade. Offerpålarna som ska underhållas. Fabriken där han tvingar getingar att dö och sedan tolkar världen utifrån hur de väljer att dö. Pappan som är fascinerad av kroppen och har skrivit en hel bok om fjärtar. Dvärgen Jamie som han då och då möter inne i byn så att de kan supa skallen av sig tillsammans. Det är ju hela Franks värld; pappan, brodern, vännen, ön. Stolpar runtomkring, lås på pappas dörr, tunn mager jord där saker inte växer i Thatchers Storbritannien. Då behöver man ritualer, bålverk, offer. Det är nu en gång sådana vi är: i hårda tider vänder vi taggarna utåt och ber om tecken ovanifrån.

Getingfabriken är en udda insekt, en grymhetsskildring som till sitt ämne sitter någonstans mellan Shirley Jackson och Anthony Burgess å ena sidan och Bret Easton Ellis och Poppy Z Brite å den andra, men inte lik någon av dem egentligen. Det är en enormt våldsam bok, men det värsta är egentligen inte de saker Frank och hans bror gör mot djur och andra människor, utan det som hela tiden ligger under ytan, i det förflutna, i den där strikta ordningen som allt måste inordnas i. Något måste väl ha hänt Frank för att få honom att bli sån? Och samtidigt är ändå romanens behållning hur icke-sensationell den känns. Vi är fast inne i Franks perspektiv, och för honom är allt detta normalt. Det är ju sån han är. Bisarrt nog känns Getingfabriken ofta mindre som en uppvisning i mänsklig grymhet och mer som en klassisk raggsocksvåt engelsk arbetarungdomsskildring med en rejäl portion humor, mer Billy Liar än Patrick Bateman. Att översätta sådana här förstapersonsmonologer och fånga både våldet och humorn kan inte det lättaste, men Roland Adlerberth gör ett lysande jobb med att fånga Franks språk – lite för lillgammalt, lite för mycket läst och för lite pratat.

Det här var Iain Banks debut för snart 30 år sedan, och att den kommer i nysläpp ungefär samtidigt som A Clockwork Orange och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen känns lustigt passande; det är ju lågkonjunktur igen, det blåser ju kallt igen, och vår aldrig sinande aptit för litterära monster behöver kanske vända sig inåt igen. Vi behöver kanske kika på tron att vi kan anpassa världen och människorna efter oss, att vi kan ha kontroll. Och att det faktiskt kan fungera, åtminstone ett tag, åtminstone om vi har tillräckligt stark medicin. Vi är ju som vi är fram tills vi upptäcker vilka vi egentligen är, och hur vi blev det. Och det kanske är den största överraskningen av dem alla.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Mellanförskap och romantik
• Att älska någon som har ett förflutet
• Mellan beckrött och djupsvart
• En nobel kortroman

Att läsa boken är, självklart, något annat. Jag vill börja med att hävda följande: A Clockwork Orange (eller som det uttyds på svenska: Apelsin med urverk) är inte särskilt njutbar att läsa. Den bjuder inte på några hisnande skönhetsupplevelser. Den är stundtals mycket obehaglig. Men den är, som litterär skapelse och fiktivt samtidsdokument betraktad, mycket intressant.

Alex, blott 15 år gammal, drar runt med sina kompisar (”drogisar”) och fördriver tiden med ultravåld – dvs. att misshandla, råna och mörda helt oskyldiga människor. De gör det på samma sätt som andra kids går på bio eller tuggar tuggummi. Anthony Burgess har placerat dem i en dystopisk framtid, som kanske inte ligger alltför långt fram i tiden. Det är något slags England som har influerats mycket av rysk kultur. Det märks framförallt på språket Alex och hans kompisar pratar – samma språk som romanen är skriven på. Det är en slang som Burgess själv uppfunnit, med ord som huvudsakligen är avledda från ryska och som sedan förvrängts så att de bildat ett eget idiom. En typisk mening kan se ut såhär:

”Vi fillade runt i nåt som kallades nerstan ett tag och skrämde gamla vecker och tjinor som korsade gatorna och sicksackade efter katter och sånt.”

Det tar några sidor innan man vänjer sig, men därefter är det varken komplicerat eller besvärligt. Det flyter på bra. Längst bak i boken finns en liten ordlista bifogad, men man lär sig själv orden ganska snabbt. Det rör sig om några hundra stycken. Just detta med språket är det som ger A Clockwork Orange dess karaktär. Mina tankar går till Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen; en annan roman där själva språket får avgöra romanens karaktär och placera texten i en kontext. I en framtida, dystopisk värld talar man naturligtvis ett förvrängt språk. Det är till stor del också ett språk som hör den förvildade ungdomen till. En annan roman jag kommer att tänka på är George Orwells 1984 med dess nyspråk; det vanliga språket omformas av myndigheterna för att kontrollera medborgarna och själva deras tankeverksamhet. Även om språket har en annan funktion i A Clockwork Orange (här kan man tvärtemot 1984 säga att Alex och hans kompisar tagit makten över sitt eget språk) är det dock en bärande faktor för att ge romanen dess prägel av dystopi.

Förutom språket är det diskussionen om brott och straff som fascinerar. Alex blir till slut tagen av polisen (”milisanterna”) och hamnar i fängelse. Men han får möjligheten att pröva på en ny behandlingsmetod som går ut på att göra honom fysiskt illamående inför våld, och på så sätt blir han oförmögen att utöva det för honom tidigare så kära ultravåldet. Fängelseprästen är dock den varnande, för att inte säga profetiska, rösten, när han tar upp frågan om den fria viljan. Om det är så att Alex blir illamående och inte väljer våld när han får möjlighet, är det ju inte för att han blivit ”omvänd” och blivit en god människa, utan för att han rent fysiologiskt inte kan välja. Då kan man väl inte tala om ett fritt val? ”Han upphör att vara en missdådare, men han upphör också att vara en varelse i stånd till en moralisk valhandling”, som prästen konstaterar. Detta är en bärande diskussion genom romanen.

Hos ett par som Alex och hans ”drogisar” bryter sig in finns ett manuskript med delar av en bok, som heter just ”En apelsin med urverk” som handlar just om detta: ”…försöket, säjer jag, att påtvinga [människan] lagar och villkor som är avsedda för en mekanisk skapelse…” som det bland annat står. ”En apelsin med urverk” är den bisarra beteckningen på en människa som upphört att vara människa, en sammansättning ord utan betydelse. Försöket med Alex förvandlar människor till mekaniska varelser i en mekanisk skapelse, och låter dem inte vara människor av kött och blod. Men är det värt att låta människor vara människor till vilket pris som helst? Om detta handlar jubilerande A Clockwork Orange. 50-åringen står sig mycket väl.

Similar Posts:

• Kräkmedel
• Dödsfinkar och dårskallar
• Imponerande japansk rikedom
• Murakami om skrivandets hantverk och magi
• ”Namárië Mellon”