Trots att jag avnjutit lite tyngre titlar i J R R Tolkiens bibliografi, som De förlorade sagornas bok och Sagor från Midgård, där fotnotssystemet nästan tar mer plats än själva texten, och har en guidebok till alviska i bokhyllan har jag aldrig dykt ner på djupet i den lingvistiska sidan hos fantasypionjären. Följaktligen är de enda orden på något av alvspråken (i detta fall Sindarin) jag kan är de ovan som betyder Farväl, vän. Yens Wahlgrens färska bok guidar välkommet pedagogiskt bland de alviska språken och berättar spännande fakta om språknörden Tolkien men precis som undertiteln, En berättelse om 101 språk som egentligen inte finns, vittnar om avhandlas här så mycket mer.

Det är en slingrande kulturhistoria om ett ämne som otaliga människor kommit i kontakt med genom litteratur, tv-serier och film men som få studerat. Det är förstås också väldigt olika i hur hög grad de fiktionella språken har utvecklats. Medan det går fint att ta kurser i det utomjordiska klingonska språket från Star Trek-universet och lära sig alvisk grammatik är exempelvis lilliputianska (från Gullivers resor) eller wookiernas tungomål shyriiwook (från Star Wars) i princip omöjliga att behärska.

Yens Wahlgren skiljer på så kallade conlangs, constructed languages, som en bredare benämning där allt från esperanto till borduriska (som talas i ett par av Tintinalbumen) innefattas och artlangs, artistic languages, vilket är språk som skapats enbart för konstnärliga skäl och som vi möter i populärkulturen. Och även om en som läsare får ta del av de försök att skapa nya världsspråk, som exempelvis solresol, som utvecklades på 1800-talet av Jean Francois Sudre och bygger på olika kombinationer av notskalan (do, re, mi, fa, so, la osv) eller ovan nämnda esperanto, så fokuserar Liftarens parlör till galaxen på artlangs. Mellan pärmarna möts man av alla från Pingu, Tarzan och Anthony Burgess stökiga och säreget slangtalande ungdomsgäng från A Clockwork Orange. Alla har de sina egna uttryckssätt.

Låter det nördigt? Det är det också. Men till lika stor del ger boken en fascinerande inblick i hur författare och filmare genom en stor del av den mänskliga historien kryddat sina verk med innovativa språkkonstruktioner. Ibland plockar de inspiration från redan existerande tungomål, som när ljudkreatören Ben Burtt skulle förse de teddybjörnsliknande ewokerna från Return of the Jedi med ett eget språk. Burtt spelade in en kvinna som pratade kalmuckiska, en mongoliskt språk och tillsammans med tibetanska blev det grunden för klangen i ewokernas uttryck. Några meningar på förgrundsspråken följde med i ljudstudion varför de utomjordiska nallarna kan höras säga saker som ”Här finns det gott om pengar!” och ”Jag är en tyst person. Bäst du lämnar mig ifred” på tibetanska. I andra fall, som när George R. R. Martins A Song Of Fire And Ice-böcker skulle överföras till tv-serieformatet och nyckelpersoner i historien skulle höras prata dothrakiska anlitades lingvisten David J. Peterson för att bygga ut ett språk från de få ord och egennamn som förekommer i böckerna.

Yens Wahlgrens vittspännande och välresearchade genomgång är underhållande, lättläst och intressant, och landar i insikten om att mänskligheten antagligen alltid kommer att ha behovet att skapa nya kommunikationssätt inom ramen för popkultur och litteratur. Och hur vissa av de nya språken sträcker sig bortanför boksidorna och filmernas ljudbilder och tar nya vägar i händerna på både fans och språkexperter.