En gång, i en galax långt långt borta – nä, jag var utomlands – la jag alla pengar på att se vad som då var den dyraste och fräckaste Star Wars-filmen fram till den dagens dato. IMAX, 3D 2000 och AC under gumpen gav ändå något slags hoppfulla förväntningar. Själva upplevelsen med knivskarp bild och känslan av att sitta i en sådan där högteknologisk Spitfire som drar fram genom rymden där ingen hör dig skrika, kunde ju inte vara bortkastade pengar. Att gira mellan laserstrålar och höra platta och därmed lite roliga karaktärer droppa töntiga och urtråkiga kommentarer måste väl vara åtminstone lite underhållande. Ungefär som när en B-film med sina brister blir löjligt bra – fast i det här fallet var B-filmen inte en lågbudgetproduktion, utan ett hiskeligt påkostat projekt. Det bådade väl för en trevlig afton? Eller?

Det var det inte. Reklamen visade sig vara vad som levererade de coolaste 3D-effekterna. Filmens motsvarigheter fick mig istället att fundera på varför de ens släppt igenom det här rymdskrotet. Och handlingen, karaktärerna? Med en budget på triljoners miljarder borde väl någon kunnat föda fram ett manus som inte fick mig att lipa. Men nej, istället fick jag av oändlig sekundärskam dra ihop tårna i skon, klösa ut ögonen och stoppa in dem i öronen.

Jag är svårflirtad när det kommer till Sci-Fi. Jag anser att det skall var en lågmäld, förtätad stämning där människor vrids sönder av ensamhet, utsatthet eller förräderi. Tänk Sunshine, tänk Moon. Jordens undergång skall helst vara om inte ett faktum, så åtminstone nära förestående. Kanske får jag på näbben av att så här vårdslöst slänga mig med ett såpass omstritt begrepp som Science fiction, men när jag ändå pälsat på religionen Star Wars är det lika bra att löpa linan ut och ta konsekvenserna.

Sovande jättar uppskattar jag och jag har inte läst ut en bok lika kvickt sedan jag på en förmiddag plöjde igenom den underskattade Hästen: Praktisk handbok i hästavel och hästuppfödning. Intrigen är enkel, men inte ödmjukare än att den tämligen snabbt antar titaniska proportioner. En ung flicka traskar omkring alldeles nära sitt hem när marken plötsligt ger vika under henne. Hon vaknar upp långt nere i en grop och ser högt uppe häpen räddningspersonal som blickar ned mot henne. Vilket inte är underligt eftersom hon ligger i en gigantisk hand och väggarna som omsluter henne är belamrade med okända och självlysande inskriptioner.

Vi kastas framåt 17 år i tiden och får veta att Rose, alltså flickan som nu är vuxen, är en intelligent och välutbildad fysiker. Hon leder ett hemligt arbetslag som försöker komma fram till vad handen egentligen är för något och vad inskriptionerna betyder. Diverse teorier har kastats fram, den ena mer ihålig än den andra. Ingen vet något med säkerhet. Vem har tillverkat handen? Varför? Vad är det för material den är gjord av? Vad betyder inskriptionerna? Frågorna är många, svaren få.

Handlingen växer fram i formen av dagboksanteckningar, intervjuer och loggböcker. Jag skall inte avslöja särskilt mycket av den men i bakgrunden verkar en synnerligen driftig, inflytelserik och förutseende herre som drar i de allra flesta trådar. Intrigen är spännande och fantasieggande. I takt med att den mognar byggs den på med ytterligare skikt. Visst kan man sympatisera med en ensam hand, men det behövs karaktärer man identifierar sig med (eller föraktar, vilket visserligen oftast misstas för självförakt) för att på riktigt engagera sig. Det löser författaren Sylvain Neuvel. Där det finns liv finns det kiv och snart uppstår relationsproblem med bland annat en svartsjuka som får inte helt rimliga proportioner. Jag menar, inte är det väl nödvändigt att med en bil kapa benen på den man som visar intresse för kvinnan man själv är betuttad i? Men ja, svartsjuka män kan som bekant vara livsfarliga.

Jag kan inte särskilt mycket om särskilt mycket, men genetik, fysik, geopolitik, kirurgi, mänsklig fysiologi, lingvistik, matematik eller händer av okänt ursprung är inte några av de områden jag behärskar. Kanske stämmer det fackmannamässiga och tekniska språket som används i boken, kanske inte. Det är hur som helst Sci-Fi och så länge det låter häftigt och avancerat kvittar det om saker och ting är korrekta eller inte.

Berättelsen är underhållande, men är knappast enbart en hjärndöd bladvändare. Särskilt om man inte vill. Det viner en liten kvist över kinden min när det visar sig att en måttligt foglig och charmigt egensinnig militärhelikopterpilot är kvinna. Allt sedan Airwolf har en stridshelikopterpilot för mig varit en man, men nu vet jag bättre. Vidare får läsaren ta del av en stilstudie i vad makt kan göra med människor. Vår moral är plastisk och särskilt formbar är den när omfattande makt är vad står på spel. Ibland skyr målen inga medel.

Boken är del ett av tre och jag utgår ifrån att också de övriga översätts till svenska. Den är inte genomgående fantastisk och förlorar sida för sida mystiken som jag älskar. För min smak är tempot lite för högt och berättelsen saknar en detaljrikedom som skulle göra den gott. Emellertid kan jag inte göra annat än med en varm hand lämna över den till er.

Må kraften vara med dig.