Ibland kommer dom. Böckerna om kvantfysik som får hjärtat att banka snabbare och hjärnan att gå i spinn. Det är en sällsam känsla att längta efter att läsa något jag knappt begriper, och jag blir lite orolig när jag först bläddrar igenom boken. Tänk om den är på en för akademisk nivå och kunskapen som finns i boken inte kommer till mig. När jag i förordet av Steven Weinberg, Nobelpristagare i fysik 1979, direkt kastas in i den teoretiska fysikens begreppsvärld får jag hålla tungan rätt i mun och läsa sakta. Men sedan gott folk, sedan släpper det och jag lägger inte ifrån mig boken förrän den är färdigläst.

I början av juli 2012 upptäcktes alltså något som överensstämde med den hypotetiska Higgsbosonen. En komponent i fysikens teoretiska standardmodell, som beskriver hur och varför det finns massa. Jim Baggott ger oss en historik över standardmodellens tillkomst och utveckling. Ett flertal av Nobelprisen i fysik har tilldelats forskare som experimenterat sig fram till upptäckter av de andra komponenterna i standardmodellen.

För att kalla någonting för en upptäckt så måste sannolikheten för att observationen stämmer vara fem sigma, det vill säga 99,99994 procent. Fysikern Peter Higgs framlade teorin om denna partikels existens 1964. Ungefär samtidigt hade några andra fysiker oberoende av varandra kommit till slutsatsen att denna partikel med vissa givna egenskaper borde existera för att materien skall kunna få substans. 1964 fanns det inte förutsättningar att bygga en maskin med de egenskaper som behövdes för att kunna göra en upptäckt. Detta tar oss fram i tiden till partikelacceleratorn vid CERN (Europeiska organisationen för kärnforskning).

Vi får läsa om partikelacceleratorernas historia och om olika samarbeten och politiska faktorer. Det är inte billigt att bygga en dylik apparat, och ibland kan budgetansvariga politiker tycka att det svider lite att hosta upp miljarders med dollar för att kanske eventuellt kunna hitta spår av något som är så litet att det knappt finns. Hur som helst så fick CERN ett litet försprång gentemot USA helt enkelt för att det var fler länder som delade på kostnaderna.

Den tidigare acceleratorn vid CERN monterades ned för att ge plats att bygga den gigantiska LHC, Large Hadron Collider. Den provkördes på hösten 2008 men drabbades tyvärr av kortslutning och explosion strax därefter. Vintern 2009 var LHC driftsklar igen, och man började kollidera partiklar utav bara den. LHC hade kapacitet att skapa 75 miljoner kollisioner i sekunden, vilket ger ett teoretiskt genomsnitt på en Higgsboson var nittonde sekund.

Människan har alltså räknat ut vilka beståndsdelar och funktioner som borde existera för att materia skall finnas, byggt en hadronkolliderare för att jaga Higgsbosonen, och hittat den. Det är stort. Någonting som också är stort är att Jim Baggot ser det som sin uppgift att förmedla dessa avgörande upptäckter till världens befolkning. Han lyckas få ett av världens mest komplicerade ämnen, kvantfysik, att verka helt rimligt och självklart. Visserligen förstår jag långt ifrån allt som förklaras, men jag begriper tillräckligt mycket för att inse vidden av det hela. En eloge till översättaren Elin Isberg är också på sin plats här.

Higgsbosonen kallas ibland för Gudspartikeln. Det är en benämning som inte faller i god jord hos fysikerna eftersom partikelns betydelse överdrivs och namnet även påminner om fysikens och teologins komplicerade relation. Men det är lätt att förstå varför detta smeknamn har uppkommit.

Den (Higgsbosonen) är viktig inom standardmodellen eftersom den är ett tecken på att det finns ett Higgsfält, ett annars osynligt fält som genomsyrar universum. Utan Higgsfältet skulle de elementarpartiklar som du, jag och hela det synliga universum består av inte ha någon massa. Utan Higgsfältet skulle massan inte kunna bildas och ingenting skulle kunna finnas.

Så vad händer härnäst? Nu har vi kunskap om massans grundläggande struktur. Vad behöver vi nu? Partikelacceleratorernas tid kanske är förbi och vi måste uppfinna något annat för att kunna fortsätta leta efter svaren. Och det kommer vi att göra. Människan kommer aldrig att sluta försöka beskriva världen.