Jag läser med stort nöje Denise Rudbergs serie om förundersökningsledaren Marianne Jidhoff. Det är feelgood med spänning och mord. Därför blev jag upprymd när ”mysdeckarserien” Morden längs kartan av Christoffer Holst kom. Jag skrev om den första boken i serien, En dyrbar fångst, tidigare i år.

Lagom till julen kommer uppföljaren Ett delikat mörker. Den utspelar sig passande nog under december månad och det lackar mot jul. Vår paranta huvudperson Louise Collins checkar in på hotell Åkerblads i Tällberg. Hon ska bo där några veckor och göra research. Hennes familjeföretag planerar ytterligare en hotellsatsning och det just i Tällberg.

Louise yngre syster i Stockholm, Lina, har en förkärlek för mysterier. Intresset har inte blivit mindre sedan hon upptäckte att grannen till hennes delikatessbutik på Södermalm i själva verket inte bara var skomakare utan även privatdetektiv. Privatdeckaren avled redan i början av den förra boken men det hindrar inte nyfikna Lina att syltas in i olika efterforskningar där kunder egentligen vill ha tag på skomakaren/privatdeckaren. Nu har hon blivit anlitad att leta reda på en försvunnen kvinna. Kvinnan var för länge sedan inlagd på Långbro mentalsjukhus men är nu spårlöst försvunnen.
Och här är feelgoodet i sitt esse. Alla vägar leder till Tällberg. Så systrarna sammanstrålar och även hos Louise har det hänt grejer. En medarbetare på hotellet har kört ihjäl sig, men vid närmare undersökning är även råttgift inblandat…

Den här genren är ytterst förlåtande tycker jag. Så jag köper alla omständigheter som sker. Man sväljer sådant som annars skulle fastna i vrångstrupen. Det är bara mysigt att få hänga med. Maten och vinet beskrivs ingående och jag börjar nästan dregla när jag läser om alla måltidsbeskrivningar och andra tankar på mat. Jag skrev i min förra recension att det gärna kunde vara mer av detta, och jag står fast vid det fortfarande.

Vår protagonist Louise lever i sus och dus, och även det är rätt mysigt att läsa om. Dock blir jag lite less på att det i var och varannan mening nämns att hon är så gammal som hon är (70 plus). Det har vi läsare redan förstått, och vad har det egentligen med saken att göra under berättelsens gång?

Christoffer Holst har skapat en genial historia som jag ser fram emot att läsa mer av. Hur många hotellmål kan inte Louise besöka? Och jag bara väntar på att hennes syrra Lina på allvar ska ta över lokalen bredvid sin delikatessaffär. Att hon på på riktigt axlar privatdeckarmanteln inkognito faktiskt.

Similar Posts:

• Systerskap, försvunna flickor, mat och dramatik
• Fasanfullt farligt
• Tryffelnougat och automatvapen
• Bladvändarspänning på västkusten
• Spänning, främlingsfientlighet och mord på Östermalm

Riktigt. Svart. Bröd.

Dottern förvaltar ett arv, vilket gläder mitt modershjärta. Hon, liksom jag, är mer förtjust i rågbrödet från andra sidan Östersjön än de övriga i familjen som glufsar i sig mjuk sötad limpa.

Något glufsande inträffar inte i boken Rågen – en spretig historia, skriven av Annika Luther. Boken lyfter fram människans relation till ett sädesslag som fick fäste på nordliga breddgrader i Europa, i synnerhet i Finland. Rågen och människan visar sig ha en relation som går långt tillbaka i historien.

Kapitlen består av essäliknande texter som ger utrymme åt författarens kunskaper att växa fram organiskt. Hela upplägget startar med tiden när gräsen vajade tätt över jordklotets stäpper och savanner. Hur grässorter utvecklar starka rotsystem i samspel med betande djur. De första fröna som samlades in av människor ledde årtusendena senare till ett jordbrukssamhälle. Vad beträffar rågen bedömer forskare att den vandrade in i Europa som en sorts åkerogräs och blev kvar i de trakter där vete och korn dukade under.

Våra nordliga breddgrader har inte varit något hinder för rågen, som duktigt anpassat sig efter omgivningen. Rågsådd på sommaren, övervintring och slutligen skörd nästa sommar. Rågsorterna som klarat de nordiska förhållandena behöver nämligen frost för att gro. Lägg därtill att glest befolkade bygder gett plats för svedjebruk – ett arbetssätt som varit som gjort för rågen.

I början av 1900-talet började vetenskapare att eftersträva mer överlevnadsdugliga sädesslag med hjälp av genteknik. Det som skett de senaste femtio åren är tyvärr en nackdel – även om avkastningen är god och odlingsmetoder effektiviserats. Författarens källor påtalar att allt färre sorter ger en monokultur och därtill en ökad sårbarhet för angrepp. För att klara framtiden måste människorna satsa på artrikedom.

Medan jag läser boken minns jag skoltidens lärare som berättat medryckande om sitt ämne oavsett om det handlat om franska revolutionen eller matematiska formler. Luther har ett genuint intresse för rågen men också för alla människor som dyker upp i arkiven. Den sovjetiske agronomen, botanisten och växtgenetikern Nikolai Vavilov tror jag sänder författaren ett särskilt tack från andra sidan.

Personligen upplever jag ibland att arkeologiska fynd ställer mig bredvid män och kvinnor i det förgångna. Hänvisningen till forskares upptäckter i samband med utgrävningar gör mig till en tidsresenär på ett häpnadsväckande sätt:

[---] över tiotusen malstenar och nästan 650 stenfat och kärl, av vilka en del rymmer 200 liter vätska, till exempel gröt. I och för sig är detta inget konstigt, det är bara det att stenarna och kärlen är över 12 000 år gamla [---].

Luther har inte bara det rent vetenskapliga för ögonen, och jag blir glad över allehanda citat från litteraturen som hon strösslat med i kapitlen. Här förs mina tankar till ett liv där människan lever nära djur och växter. Dagens förädlade råg är knappt midjehög men för bara några årtionden sedan växte den manshög och kunde vara skydd för ungfolk när de stämde träff under sommarnatten. Wow! Det hade jag gärna velat fråga ifall min mormor upplevt om vi hade kunnat träffas idag! Morfar hade inte svarat, gentlemannamässig som han var.

Den här typen av böcker som rör sig inom de vetenskapliga, social- och kulturhistoriska områdena blir ibland akademiskt tungfotade. Men i det här fallet är texterna personliga och då och då ges plats åt författarjagets kärva kommentarer:

Under ett kritiskt skede av kriget drabbades rågfälten kring staden Astrakhan, där den ryska armén var stationerad, av mjöldryga som förgiftade både soldaternas bröd och hästarnas hö. Sjuka soldater slåss dåligt och hästar som tappat sina hovar är inte heller så stridsdugliga.

Rågen – en spretig historia har gett mig synnerligen intressanta lässtunder och hoppeligen har andra läsare lika stort nöje av den som jag. Den passar också bra att ha i knät när man tuggar i sig en skiva riktigt svart bröd.

Similar Posts:

• Vårt dagliga bröd
• Hår som speglas i tiden
• Resans sköna konst
• Om döden
• Kom lite närmare din inre bonde

Det är lite som Kalle Ankas julafton i teve där Disney samlat klipp ur sina bästa serier tillsammans med en glimt av något nytt. Här har Rabén och Sjögren samlat utdrag ur sina bästa julberättelser och jag kan inte hjälpa att det mest känns som en reklamfolder för deras utgivning. Det blir lite som ett ”best of julen” med idel säkra kort.

Hela tre berättelser är hämtade ur Astrid Lindgrens produktion och antologin inleds med klassikern när Lisabet åker på slädmedarna ut ur stan och lär sig en och annan barnförbjuden visa. En spännande historia som tål att läsas flera gånger, absolut! Och julen blir väl aldrig så julig som hos Madicken. Men vet små barn i dag ens vad en släde är?

Andra kändisar är Mamma Mu och Kråkan av Sven Nordqvist.

Limpistoler och glittermakaroner av Ellen Karlsson utspelar sig i nutid. Julfirandet vänds upp och ner på grund av ett strömavbrott (modernt så det förslår!) men blir minst lika trevligt ändå. Vad jag kan se är det den enda nyskrivna berättelsen i antologin och den piggar upp.

Det som i övrigt är nyskrivet är recepten och pysseltipsen. De känns inte direkt nya, men julen är ju till för traditioner och recept på klassiker som kola och pepparkakor hör förstås till. Till de moderna inslagen finns fudge gjord på de omåttligt populära skumtomtarna.

Hela antologin är rikt illustrerad och bläddervänlig. Och mysig är den ju, trots reklamfolderkänslan.

Similar Posts:

• Historisk jul med massor av stämning
• Allt som är trevligt är bra för magen?
• Julklassiker i nyutgåva
• Den rätta julkänslan
• Uppdaterad julidyll

När mormor sa ordet risgrynspudding lät det som om hon talade om en hemlighet som bara hon och jag och morfar kände till. Det var kort efter att jag ätit det för första gången och upptäckt hur gott det var och jag kunde också höra ett litet skratt i hennes röst, som om det gladde henne så att jag hade börjat tycka om risgrynspudding lika mycket som hon och morfar gjorde. Att jag lärt mig älska en rätt som var deras.

Jag tror inte att jag skulle tycka om risgrynspuddingen som är en återkommande maträtt i Karolina Ramqvists Bröd och mjölk. Det är inte en söt efterrätt, utan en fastare variant som serveras med smör, som huvudrätt.

Huvudpersonen har till en början själv svårt för sin mormors paradrätt, men så är hon en flicka som är kräsen när det gäller mat. Mormor och morfar fortsätter att erbjuda risgrynspuddingen, tills flickan en dag bestämmer sig för att prova – och upptäcker, till mormors belåtenhet, att hon tycker om den!

Flickans alla relationer kretsar kring mat, eller i alla fall hennes egen upplevelse av relationerna. Mammas omsorgsfullt utvalda råvaror, mormors kärleksfullt bakade bullar, pappas perfekt tillagade pasta (de få gånger de möts). Och i centrum av allt, flickans relation till sig själv, genom det gränslösa ätandet när ingen annan ser.

Karolina Ramqvists senaste bok handlar väldigt mycket om mat, ännu mer om relationen till maten och ätandet – men i centrum av allt finns ändå relationerna. När flickan vuxit upp och själv blivit mamma bestämmer hon sig en dag för att laga mormors risgrynspudding till sin egen dotter.

Läsaren tas med hela vägen från planeringen med sökandet efter liknande recept som justeras, tillagningen som får tränga undan arbetsdagen, och mammans (den nu vuxna flickans) förväntan när hon hämtar sin dotter på förskolan och de åker hem igen för att äta middag. Som vilket annat barn som helst (och som mamman själv, till en början, när hon var en flicka) är dottern inte särskilt intresserad av den här – för henne – märkliga, helt nya maträtten. Inte heller för mamman smakar risgrynspuddingen som i barndomsminnet. Att återvända till sin barndoms matminnen är väl ungefär lika riskfyllt som att läsa om gamla favoritböcker.

Det borde kunna bli tradigt att läsa sida upp och sida ner om enskilda maträtter och matupplevelser (liksom om frånvarande föräldrar och självutplånande flickor) men Karolina Ramqvist gör det så väl att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Till och med när jag är säker på att jag skulle ha svårt för risgrynspuddingen, förstår jag ändå fullt ut känslan hos flickan och hennes morföräldrar när de äter sin gemensamma älsklingsrätt och det blir aldrig någonsin varken långrandigt eller småttigt.

Similar Posts:

• Ett obehag som känns
• Liv, dikt och integritet
• Tidningen Vi:s litteraturpris till Karolina Ramqvist
• Betydelsen av en familj
• Finstämt om möten över mat

Det som bråkade med min hjärna under läsningen var den totala avsaknaden av punkter och kommatecken. I början var jag tvungen att stanna till och läsa om stycken för att förstå uppbyggnaden och vartåt texten syftade. Detta är kanske något den vane lyrikläsaren inte skulle höja på ögonbrynen för, eller uppskatta som ett friskt grepp. Men för mig, som har en utmattning i bagaget och inte har läst en fysisk bok på flera år, blev det ett litet berg som jag var tvungen att ta mig över. Eftersom texten fångat mig och jag bara ville läsa vidare så var det dock inte ett så stort problem. Fick helt enkelt stanna upp, läsa om och tänka till ibland. Det är intressant att det raka och rätt avskalade språket målade upp väldigt tydliga bilder i mitt huvud. Under läsandet är jag där. Jag ser kunderna, butiken och omklädningsrummet framför mig.

Kvargmänniskorna jagar i gryningen
kommer i lycra svettigt solbrända
i flock
men individuella

Lina tar oss med på en resa av grå vardag, tristess, PLU koder, mötet med kunder och kollegor under ett år. I det vardagliga och slentrianmässiga skildras även konsekvenser av ett butiksrån och att en kollega går bort.

Andra får ta hand om tårarna.
Först på söndag kväll kommer de till mig
det är olika hur man blir

jag fokuserar mest på knivarna
att vi inte dog

(…)glad det ingår i beskrivningen
att du ska vara ingen ångest
var det bra så? Blank
får låtsas att jag är någon annan då
någon som kan det här

Lina skildrar även väldigt skickligt utanförskapet, skavet, skuggorna i tillvaron.

Hon som tar ut en tia
i pant ska bjuda barnbarnen på restaurang
det blir mycket om man spar
leendet inifrån hostan

tittar upp mot cigarettskåpet
kan du hissa ner himmelriket tack?

Medges ej
jag säger det försynt
här ska ingen behöva skämmas

de flesta har ett kort till
en axelryckning bort bara ett
uns genans
andra blir arga
jag har flera tusen på det här vad pratar du om
att känna in
små stråk av plötslig rädsla
ska jag parkera kvittot
nej jag ska bara

eller ja
om du kan (…)

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag är glad att det var just denna bok jag orkade läsa, efter år av boklyssnande. En varm men också krass skildring av världen i en matbutik. Något vi alla kan relatera till. En bok som lockar till skratt, igenkänning, sorg och vemod. Orden bär sig själva. Vi bjuds inte ens på kommatecken och punkter, dem får vi göra själva. Om vi behöver dem.

Similar Posts:

• Intervju med Lina i Sydsvenskan
• Leva i prekariatet
• Möten i butiken
• Arbetet, existensen, språket
• Vinn ”Det borde finnas regler”

Det är årets kulinariska upplevelse, men är denna delikatess mitt matarv? Jag har alltid tänkt att så är fallet, men när jag läser Richard Tellströms förord till Matarv är jag inte längre så säker? Det verkar som att matarvet måste komma direkt från familjen. Min mamma hade norrländska rötter och har alltid ätit surströmming, jag har därför deltagit i ett antal surströmmingsskivor, men jag ratade själva surströmmingen och åt bara tillbehören. Själva fisken började jag inte äta förrän många år senare med mina kollegor.

Kanske är pepparbiffen med ohemula mängder mortlad grönpeppar mer mitt matarv eftersom jag gör den exakt som min mamma gjorde den?

Som ni märker är det här med matarv inte det enklaste begreppet att reda ut. Matarv är en samling intressanta och tankeväckande artiklar som diskuterar olika aspekter av vad matarv kan innebära. Alla som är intresserade av mat och kultur borde uppskatta den här samlingen.

I en artikel diskuteras kristider och ransonering. Här tas bland annat vårt förhållande till kaffe upp. Det är så viktigt för oss att dricka vårt kaffe att om det saknas kaffe så kan vi använda nästan vilket substitut som helst, trots att det varken ser ut som kaffe, smakar som kaffe eller ens ger oss vårt koffein. Det är verkligen märkligt – men också helt begripligt. Jag MÅSTE också ha mitt kaffe två gånger om dagen, så jag hade nog också varit beredd att dricka malda rötter av maskrosor om inget annat fanns att tillgå.

Kaffet återkommer i en annan intressant artikel om det svenska fikat, här ackompanjerat med olika typer av bakverk, förstås.

Vårt förhållande till sjukhusmat och skolmat är andra teman som behandlas, vem kunde ana att blodpuddingen hamnar högt både över mat vi älskade och hatade i skolbespisningen? Även sjukhusmaten minns man med både glädje och fasa, oftast beroende på hur sjukhusvistelsen i övrigt uppfattades.

Vidare får man lära sig mer om hur äggostformar tillverkas, hur honungskakan påverkar hela den danska staden Christiansfeld och vi får ett kristidsrecept på bäver, den ”är lika god varm som kall”.

Similar Posts:

• En svårsmält anrättning
• Kroglivets historia
• Coffeetable-bok om kaffe
• Avancerade drycker och smakkombinationer
• Sockrets historia i Sverige

Men en bransch kom att uppleva en explosiv tillväxt: budleveranser av färdiglagad mat. Företagen skrek därför efter fler bud att anställa. Hit söker sig därför Teglund. Det går ju nämligen att slå två flugor i en smäll genom att göra arbetet som cykelbud till ett kulturprojekt; att skriva om sin upplevelse som cykelbud i bokform. Resultatet av det är alltså den här boken.

En utmaning för författaren är dock att hans idé inte är unik, vilket han inser under processens gång; andra lyckades publicera reportage från wallraffande som cykelbud långt innan den här boken blev färdig. Det gör att han behöver försöka hitta en ingång som inte redan har skrivits om. Lösningen är att arbeta som cykelbud under betydligt längre tid än wallraffande konkurrenter har gjort. Det blir således en dagbok som sträcker sig över något mer än ett år, från den 3 mars 2020 till den 8 juni 2021.

Vi får här en ingående och nyanserad skildring av arbetet som cykelbud, dag för dag. Det är ett arbete helt styrt av företagsappens logaritmer och dess kommandon – Accept, Picked up, Dropped off… Just det repetitiva i arbetet ges stor plats och en intressant rytm till skildringen. Men också alla avbrotten från rytmen; buggar i appen, väder och vind, restauranger som inte levererar i tid, incidenter under cyklingen, kunder som tar emot sina leveranser i bara mässingen. Författaren ägnar också stor uppmärksamhet åt arbetsvillkoren i branschen: de osäkra anställningarna och stressiga arbetsvillkoren (inte minst drivet av att företagets app hela tiden tjatar på arbetarna att hålla uppe tempot), samt att arbetarna själva förväntas stå för så väl cykel och dess underhåll som mobiltelefon och lämpliga kläder.

Men skildringen av arbetet som cykelbud vävs också ihop med författarens ambitioner och försök att fortsätta verka som kulturarbetare: försöken att spela in och ge ut egen musik, hans många försök att komma på nya sorters evenemang som kan locka en (betalande) publik givet pandemins restriktioner, eller hans arbete med att söka (och ibland lyckas få) olika former av kulturstöd.

Just genom att Teglund försöker verka inom båda de här branscherna samtidigt så lyckas han kontrastera villkoren för dem. Det visar sig exempelvis i den statusmässiga skillnaden mellan branscherna. Teglund fortsätter allt igenom boken att identifiera sig som kulturarbetare, och redovisar ärligt hur han skäms för att han börjar arbeta som cykelbud (så mycket att han försöker undvika att kollegor inom kultursektorn får reda på det), och gläds åt den osynlighet som företagets jackor i praktiken ofta ger de individuella buden. Men kontrasterna visar sig också i de materiella villkoren för de båda branscherna. Arbetsvillkoren som cykelbud och kulturarbetare är nämligen faktiskt inte så olika; osäkerhet och låga löner är legio i båda branscherna. I det perspektivet förefaller det, för en läsare av den här boken, som om cykelbudens villkor kanske inte är så särskilt dåliga. Jämförelsen kan ibland bli något haltande eftersom kulturarbete inte bara handlar om lönearbete – att spela in en skiva (som Teglund exempelvis gör) är ekonomiskt förhoppningsvis en investering som på sikt kan ge avkastning åt musikern, även om det kan ta tid. Cykelbudet har inte någon motsvarande avkastning att förvänta sig i framtiden, utan den enda ekonomiska ersättning buden får för såväl arbete som investeringar (i cyklar, mobiltelefoner med mera) är ju den omedelbara lönen. Att inkomsten av att arbeta med kultur kan bli ungefär lika låg som att arbeta som cykelbud är ju dock talande för hur dåliga villkoren kan vara i kultursektorn. Jämför man däremot med villkoren i många andra branscher, så förefaller arbets- och anställningsvillkoren för cykelbuden (och kulturarbetare) vara skriande dåliga.

Intressant är att Teglund med tiden dock verkar bli allt mer fäst vid arbetet som cykelbud. Han älskar redan från start att cykla, men han verkar med tiden komma över den tidiga skammen över att arbeta som cykelbud. Han kommer allt mer i kontakt med sina kollegor, och börjar prata med dem om arbetsvillkoren i branschen. Han verkar till och med finna en viss njutning och stolthet i att lära sig bemästra sitt arbete – att kämpa på även i de motigaste Göteborgsbackarna och otäckaste vädren, eller att hinna med många leveranser (uppmuntrat av såväl provisionslönen som bud-appens triggande av hjärnans belöningssystem). Att Teglund också väljer att försöka hjälpa till med facklig organisering för att förbättra villkoren i branschen är väl kanske ett symptom på, eller kanske en orsak till denna ökade stolthet över sitt arbete.

I slutändan blir jag dock inte riktigt klok på vem den tilltänkta läsaren av den här boken är. Det blir en lätt kluven skildring när Teglund försöker väva ihop sitt liv som såväl kulturarbetare som cykelbud. Är man intresserad av det bokens titeln syftar på – livet som just cykelbud – så kan man nog lätt tycka att kulturbranschen, och det faktum att författaren fortsätter identifiera sig som kulturarbetare, ges allt för stort utrymme. Mycket av det som skrivs om arbetet som cykelbud är väl heller inte så särskilt överraskande, även om Teglund kan skildra det mer detaljerat än vad många andra gjort tidigare. Så kanske är det här mest riktat till läsare som är intresserade av en konkret och mycket ingående skildring av gig-ekonomins förslumning av arbetsmarknaden i Sverige.

Similar Posts:

• Kapitalismens David mot Goliat
• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Facklig kamp i motgång
• Vackert om det kroppsliga arbetet
• Kvinna, invandrare – och exploaterad

Tills pandemin kom.

Som vi alla vet har pandemin varit en tuff tid för alla som arbetar i krog- och restaurangbranschen. Så också för Niklas Ekstedt. Han uppskattade dock att hinna umgås mer med och oftare äta middag tillsammans med familjen. Han insåg snabbt att han inte hade så god koll på vad det innebär att laga mat i ett vanligt hemmakök. Oftast behöver maten vara snabbt på bordet och det helt utan alla attiraljer som man har tillgång till i ett restaurangkök… och helt utan de gigantiska diskmaskinerna.

Förordet är mycket kort, men ovanligt intressant för att vara ett kokboksförord. Jag hade gärna sett att det varit längre och gett en mer fyllig berättelse om vad den här pandemitiden har betytt för restaurangbranschen.

Ekstedt hemma är ett resultat av pandemin och dessa insikter. Och jag tycker verkligen att han har lyckats med det där att göra recept som man genast känner att man har tid och ork att ge sig i kast med. De flesta av ingredienserna finns redan hemma och de som inte finns kan man få tag på i närmsta mataffär och man behöver inte ägna en vecka åt att traska runt i stan och köpa udda ingredienser eller försöka lista ut vad man kan ersätta det ena eller andra med därför att man helt enkelt inte hittar det någonstans.

Recepten är tydliga och har relativt få ingredienser. I de fall det finns vettiga ersättare så står det utskrivet. Att man kan byta grönkål mot spenat kanske man kan räkna ut själv, men det känns ändå alltid bra när det står utskrivet så att man tänker efter om man redan har en ersättare hemma och inte springer iväg och köper något i onödan.

Bokens 40 recept är uppdelade i åtta veckomenyer. De flesta veckor består av två vegetariska rätter, en kycklingrätt, en kötträtt och en fiskrätt. Jag ger mig i kast med vecka 1: Gnocchi med solrospesto, Stekt torsk med potatis & mosade gröna ärtor, Fläskkotlett med rostad potatis & soltorkad tomat- och olivsmör, Kycklinglår i gul curry, Fylld paprika med fetaostyoghurt & salvia. Det är vad det är, och man får vad man förväntar sig. Det är inga aha-upplevelser men det går snabbt (som utlovat!) och det finns utrymme för att själv improvisera med extra piff.

Jag tror att det här en kokbok som gör sig bäst när det står still i huvudet och man snabbt vill ha idéer för att få helt vanlig mat på bordet. Om man tar en vecka rakt av ur boken får man en bra blandning av ingredienser och har möjlighet att få helt okej mat på bordet utan att ägna för mycket tid åt varken matlagning eller disk. Att recepten är uppdelade i veckor är verkligen en finess för den snabba planeringen.

Similar Posts:

• Smarta klassiker
• Matinspiration med extra allt
• Modern husmanskost med gammalt tänk
• Varför göra det svårare än det behöver vara?
• Husmoderns återuppståndelse?

Hiromi Kawakami har skrivit en bok som är som lätta fingertoppar mot pannan. Här finns inga stormiga känslor eller intriger; allt är mjukt, behagligt och helt oemotståndligt. Det är något mycket meditativt i att få följa Sensei och Tsukiko genom deras måltider av traditionella japanska maträtter, att få vara inuti Tsukikos huvud och se världen genom hennes stillsamma blick. Detaljerna – maten, omgivningarna, de små tankarna kring livet, spelar huvudrollen, och tack vare det liksom smälter de stora teman som boken rör sig kring in i en, nästan obemärkt. Det är trots allt en bok som handlar om stark förälskelse – och stark vänskap, om självständighet och ensamhet, om liv och död, men det är serverat i aptitliga små skålar med varm nudelsoppa.

Det är utöver detta mycket uppfriskande att få läsa om en trettioåttaårig kvinna som är vaken och skarp, och inte reflekterar över samhällets krav på att stadga sig och skaffa familj – eller vad någon eventuellt anser om att inleda en relation med en mycket äldre man. Allt sådant lämnas därhän, vilket känns positivt överraskande, kanske mest med tanke på att mina tidigare erfarenheter av japansk litteratur är baserade nästan enbart på Haruki Murakami, som ju också har ett särskilt öga för detaljer, men vars kvinnoporträtt känns minst sagt otidsenliga.

Sammanfattningsvis är Senseis portfölj en fint inslagen liten present man absolut bör ge till sig själv.

Similar Posts:

• Småputtrig, mjuk pärla
• Mat som kärlek
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ve den stackars pendlaren
• Imponerande japansk rikedom

Ylva Bergqvist berättar också att tuggmotstånd är viktigt. Nötter, frön, krispigt grönt är inte svårt att lägga till, men hon uppmuntrar också till att pröva att fritera och rosta. Dessa tips med smakbalans och crunch kan låta banala, men samtidigt är det det som gör en måltid. Innan jag blev riktigt matintresserad hade jag inte en tanke på det även om det egentligen säger sig självt.

Mera vego på 30 minuter är indelad i fem kapitel plus ett avslutande avsnitt med grundrecept och storkok när du har mer tid. Det börjar med snabbspår som sägs vara rejäl och bra mat som går snabbt att laga med hjälp av halvfabrikat. Ett roligare alternativ än att köpa färdig pizza. Vad sägs om falafelvåfflor med rödbets- och fetaostkräm som förenklats genom falafelmix och färdig rödbetssallad? Eller gnocchi med brynt kaprissmör och rostad broccoli?

Nästa kapitel behandlar comfort food, dvs mat som ger energi och tröst. Recept som ska passa lika bra en lördagskväll som en vanlig tisdag. Jag blir sugen på slashaslasagne som innehåller skogschampinjoner och mycket mozzarella och förenklas med färdig tomatsås och färska lasagneplattor. Rårakor med halloumi, rostad maj och inlagd jalapeño låter väl inte dumt?

Kapitel 3 handlar om sallader, bowls, tillbehör och förrätter. Här vill författaren utmana oss i vad sallad kan vara. Här fastnar jag för rostad kål med valnötspesto samt friterad brysselkål med ost och kapris. Alltså, vattnas det inte i era munnar? Detta kapitel är för övrigt det där jag vill laga, och inte minst äta, flest rätter.

Sedan har vi Asien t&r som bjuder på smaker från fjärran öster. Här fastnar jag för tipsen på olika asiatiska tillbehör. Jag lär mig att i Korea kallas dessa grönsakstillbehör för banchan och där är ingen måltid komplett utan dessa.

Det sista kapitlet heter Frunch. Här behandlas sött och salt till frukost, lunch och mellan målen. Visst låter ägg med brynt chilismör och vispad fetayoghurt himla gott? Dock är jag mer skeptisk till smoothies in disguise där yngre familjemedlemmar ska luras i blomkål, silkestofu och vitabönor i tre olika recept. Men det kanske funkar?

Allting avslutas som sagt med ett avsnitt med grundrecept och storkok när en har mer tid. För visst blir det både billigare och godare att laga från grunden. Och finns det något smartare än storkok om du har plats i frysen?

Många recept kryddas med miso eller tahini, vilket jag inte använt så mycket. Hmn, jag menar miso har jag aldrig använt, men tahini har väl slunkit ner i en och en annan hummus på sin höjd. Jag är inte säker på om jag är tillräckligt inspirerad efter detta heller, men en vet aldrig.

Något som är mycket sympatiskt är att de recept som är lakto-ovo-vegetariska alltid ges tips på hur de kan bli veganska. Dessutom får vi små tipsrutor här och där såsom hur du kan göra eget blomkålsris eller hur du kan lyxa till en rätt.

Matfotografierna är rustika och tydliga. Jag blir sugen och får samtidigt ett förslag på hur allting kan presenteras på ett aptitligt vis. Det behövs ingen pincett till dessa upplägg.

Similar Posts:

• Vardagsvego för alla
• När hemmet ses som restaurang
• Varför göra det svårare än det behöver vara?
• Inga konstigheter, bara godsaker
• Vardagsvego