Den som följer Magdalena Ribbings blogg Fråga om hyfs och stil vet att hon ofta får frågor som handlar om mat. Hur mycket kan man som gäst kräva när man blir hembjuden till någon på middag? Kan man kräva att alla klarar av att laga mat till alla, oavsett födoämnesallergier, livsstilar och dieter? Ribbings inställning är att samvaron är viktigare än maten vid middagsbjudningar. Om man vet med sig att man av olika skäl inte kan äta allt så meddelar man det när man blir bjuden och erbjuder att ta med egen mat. Den värd som känner att den kan tillmötesgå önskemålen säger att det inte är nödvändigt, men den som inte känner sig absolut säker på att den klarar av att laga mat till någon som är till exempel nötallergiker antar anbudet om att gästen tar med egen mat. Hemmet är inte en restaurang.

Linda Andersson Hafner delar nog inte den åsikten. Om man bjuder hem veganer på middag gäller det, enligt henne, inte bara att trolla fram en spännande veganmeny utan även att tänka på var man handlar middagsingredienserna och vad man har på sig:

Av hövlighet vill jag verkligen råda dig till att ta reda på varför dina gäster är veganer. Det kan nämligen styra lite vad man bör eller inte bör bjuda på. Det behöver ju inte vara väldigt komplicerat, men vet du att din gäst är vegan på grund av miljöskäl kan det vara extra bra att tänka närodlat, säsongsbetonat och så vidare. Skulle gästerna istället vara veganer av etiska skäl kanske du kan ta på dig de där skinnbyxorna vid ett annat tillfälle.

Här börjar det bli komplicerat tycker jag. Kanske inte om jag bjuder hem en person på middag, men om jag bjuder fler? Skall alla gäster intervjuas och jag och mitt hem helt och hållet anpassas efter mina gäster? Risken blir då att man istället för att bjuda hem dem man vill, börjar bjuda hem folk utifrån vad de äter. Där blir tanken med middagen som ett sätt att umgås helt förfelad. Dessutom tycker jag mig ofta höra att de flesta som väljer bort något ur sin kost tycker att det är ganska trist att ständigt få frågan om varför. Varför inte bara acceptera folks val av mat och sedan tillmötesgå dessa val efter förmåga? Närodlat och ekologiskt i all ära, men det är väl ändå inget man kräver när man blir hembjuden till någon?

Det andra stora problemet med den här kokboken är att den mest känns som en reklamkatalog för olika typer av substitut för animaliska produkter. Den som inte känner för att laga mat med ingredienser som heter saker som Oumph! har tyvärr inte jättemycket att hämta här. Längst bak i boken finns en genomgång, med produktbilder, av olika typer av veganprodukter. Det hjälper inte att Linda Andersson Hafner skriver att hon inte är sponsrad, det känns som reklam.

Nåväl, recepten då? Boken är uppdelad i kapitlen Förrätter, Varmrätter, Efterrätter och Brunch. Några få recept utan substitut hittar jag och sätter ihop en trerättersmeny att pigga upp en grå tisdag med. Till förrätt Rawfoodtorn. Riktigt gott! Till huvudrätt Black Pepper Tofu. Gott det också, och jag kommer absolut återanvända det sättet att tillaga tofu i andra recept. Till efterrätt Kokoschiapudding med bourbonvanilj. Oätligt, vi åt en tesked var och sedan fick resten gå i soporna.

Så är det här en bok för den som har bjudit hem veganer men är ovan vid att laga vegansk mat? Jag skulle säga nej. Det är snarast en kokbok för den som redan är inbiten vegan. För den som tänker ”Hjälp!” när han eller hon bjudit hem en vegan rekommenderar jag istället någon kokbok av Anna Bergenström. Där finns massor med vegansk mat att välja på. Mat som dessutom är så okonstlad att man lätt kan bjuda även icke-veganer på den. Överhuvudtaget önskar jag en mer okonstlad inställning till vegansk mat eftersom vi gemensamt behöver dra ned på köttätandet. Jag tror att det lättast görs genom att inte konstig-göra vegansk mat så fasligt.